Japansk-amerikanska Mitski gjorde under veckan en utsåld konsert på Fållan i Stockholm och HYMN var på plats. Läs David Hagens recension.
Som keyboardist i Cherry Glazerr gjorde hon allt för att stjäla rampljuset. Därför är det inte mer än rätt att Sasami Ashworth (SASAMI) nu får stå i centrum som soloartist när hon som öppningsakt på Mitskis Europaturné besöker Sverige för första gången.
Sedan solodebuten 2018 har materialet utvecklats från ett tidstypiskt singer-songwriter-sound till att bli hårdare och mer aggressivt. Här flirtas det lika flitigt med 00-talets nu-metal-scen som den klassiska hårdrocken. Det blir till en brygga mellan Judas Priest, Megadeth och den vitaliserade popmusiken som de senaste åren dominerats av unga kvinnliga artister. Det känns självklart att det tyngre materialet från nya Squeeze får stå i centrum när delar av hårdrocksbandet Bashir står för uppbackningen. Japansk och koreansk skräck-manga tolkad av konstnären Andrew Thomas Hwang, präglar scenestetiken som bidrar till att accentuera upplevelsen.
När det låter som bäst är det en blandning av Nirvanas Bleach-era och Björks tidigare alster. Det blir ibland lite väl mycket trevande mellansnack och som tydligast skiner nervositeten fram när SASAMI stiger fram för att stagediva när hon möts av några tonårstjejers ängsliga blickar och avbryter försöket i sista stund. Men med tanke på uppslutningen ska det inte behöva dröja länge tills vi kan få gnugga armbågar i en moshpit till tonerna av ”Skin A Rat”.
Alla har vi den där jobbiga kompisen som är en stjärna på att göra roliga inlägg på sociala medier men som precis har de-aktiverat kontot när du ska skicka det där roliga svaret. På liknande sätt har Mitski med lika delar träffsäkerhet och ambivalens tiodubblat sin publik sedan det senaste Sverigebesöket på Way Out West 2019. Tik Tok-succén har gjort att publiken nu domineras av unga damer med färgglada frisyrer som kan alla texter utantill och gärna sjunger med.
Likt en mer sofistikerad Alanis Morissette klev Mitski in och fyllde det tomrum som 90-talets kvinnliga rockartister lämnat efter sig och har sedan det stora genombrottet med Puberty 2 (2016) fortsätt att leverera mot de högt ställda förväntningarna. Under en period övervägde hon att helt sluta som artist för att satsa på en karriär som skådespelare. Ikväll är vi glada för att så ännu inte blivit fallet.
Man kan ibland sakna den mer intima bandbaserade uppsättningen från de tidigare åren när Mitski själv spelade instrument på scen. Här bjuds vi istället på en balett och Broadway-inspirerad teaterföreställning där hon får visa hur man trollbinder en publik utan att för den sakens skull kompromissa med det rent musikaliska framförandet.
Det är en enkel och samtidigt häpnadsväckande koreografi som för tankarna till pantomim och självförsvar. Musikerna står uppställda i en hästskoformad cirkel för att ge Mitski maximal yta att fritt dominera scen. Möjligtvis blir koreografin och det genomtänkta rörelseschemat lite mycket emellanåt och man önskar sig att något oväntat ska ske. Men vi kan samtidigt glädjas åt ett scenframträdande som den mest begeistrade Keve Hjelm-adept hade imponerats av.
I ett ögonblick trippar hon fram på scen likt Dorothy i ”Trollkarlen från Oz” och blickar upp mot skyn. När kvällen avslutas med smärtsamt vackra ”Two Slow Dancers” är det inte svårt att känna sig som plåtmannen som till slut upptäcker att han redan har ett hjärta när det är på väg att krossas.
