Kendrick Lamar – Mr. Morale & The Big Steppers

Ja, var börjar man? Klockan är 10:44, fredagen den 13:e 2022 och jag sitter vid min dator med en klump i halsen – och känner mig fullständigt överkörd.

När jag slog på Kendrick Lamars nya album Mr. Morale & The Big Steppers tänkte jag att att jag skulle göra något annat under tiden och låta skivan gå för sig själv. Men precis som jag kom till insikt i min redogörelse för singeln ”The Heart Part 5” häromdagen insåg jag snabbt att det inte skulle gå. Min uppmärksamhet slets mer och mer ifrån det jag tänkte göra på sidan av mitt lyssnande och till slut var det endast Kendricks röst som upptog min uppmärksamhet.

Den obehagliga känslan i magen som uppstod efter vad jag just lyssnat på ville inte försvinna. Det här kan vara bland det bästa jag hört, men med något av det hemskaste budskapet jag hört. Med risk för att det här blir en uppsats; det gör ont att lyssna på Kendrick Lamar. Vissa rader är rätt ut fruktansvärda och påvisar hur sanningen bakom guldkedjorna, som alltid fått vara i framkant för hiphop, egentligen ser ut:

”I know the secrets, every other rapper sexually abused
I see ’em daily buryin’ they pain in chains and tattoos
So listen close before you start to pass judgement on how we move
Learn how we cope, whenever his uncle had to walk him from school”

Och när han säger det har vi redan åkt igenom ett helveteslandskap där vi inte ens blivit avsläppta längs vägen för en bensträckare.

När NWA målade upp sin bild av verkligheten i det bokstavligen brinnande slutet av 80-talet, var inte grundstenarna för hur man berättar historier fästa i marken ännu. Världen var inte redo för historierna som de berättade. Men likväl har hiphopen varit musiken med störst vilja att berätta hur en verklighet utanför den trista grå svenne-vardagen ser ut. Där dagarna ser likadana ut. Berättelsen om en kväll på stan har aldrig varit lika intressant som en berättelse från en värld jag inte känner igen. Där spelreglerna är helt annorlunda och du aldrig kan vara säker på om de gäller eller inte.

Men sen finns det den motsträviga hopen människor som kommer att sätta sig på tvären bara för att det förekommer fula ord, utan att ens överväga av vilken anledning de finns där. Problemet ligger också i de rappare som gjort en sport av att vara så grova, sexistiska, fula i munnen och komma undan med en tounge-in-cheek ”jag skojade ju bara”-attityd.

De senaste åren har det vuxit fram en generation rappare med avsikt att upplysa om problemen som faktiskt finns. Som Logics låt om numret till amerikanska Suicide Hotline. Eller Joyner Lucas skiva ADHD eller Drake. Eller J. Cole. Men Kendrick tar ett kliv framför dem alla och tar ett steg längre. För oavsett om han vill eller inte, står han framför dem som nästan far med hela sanningen och målar en ännu mörkare tavla i klass med den svarta bild som Black Lives Matter-rörelsen fått representera.

Här kommer en första varning om Mr. Morale & The Big Steppers. Lyssna på hela, men gör det inte i en enda sittning. Det var väldigt dumt gjort av mig. För är du inställd på att lyssna på vad Kendrick Lamar försöker säga, kommer din energikälla att vara slut för dagen, redan efter tre spår.

Om skivan på något sätt ska sammanfattas kort är det tre ord som dyker upp: hyckleri, självinsikt och sorg. Hyckleriet i vem som får tycka vad. Att cancelkulturen gav sig på Kendrick Lamar för att han inte sa någonting när George Floyd blev mördad och Black Lives Matter-rörelsen blossade upp igen. När människor vände sig till honom för ett ställningstagande valde han istället att inte prata alls. Han svarar på det i låten ”Saviour” genom att uppmuntra till självreflektion:

”Kendrick made you think about it, but he is not your savior
Cole made you feel empowered, but he is not your savior
Future said, ”Get a money counter,” but he is not your savior
’Bron made you give his flowers, but he is not your savior

He is not your savior”

Och raden ”Meditating in Silence made you wanna tell on me” hänvisar till rapparen NoName som i rörelsens namn anklagade inflytelserika rappare för att inte säga någonting.

I avslutande ”Mirror” svarar han på kritiken och förklarar varför han valde att inte tala.

”’Cause all of us toxic
Girl, I’m not relevant to givin’ on profit
Personal gain off my pain, it’s nonsense

Darlin’ my demons is off the leash for a moshpit

Baby, I just had a baby, you know she need me
Workin’ on myself, the counselin’ is not easy
Don’t you point a finger, just to point a finger
Cause critical thinkin’ is a deal-breaker
Faith in one man is a ship sinking”

Singeln ”The Heart Part 5” som släpptes i veckan finns inte ens med på skivan. Här finns inte heller någon låt som skulle kunna kallas för en självklar singel. När jag lyssnar på den här skivan igen kommer jag att lyssna på den låt för låt. Kendrick Lamar har burit på väldigt mycket svarta tankar och smärta sedan DAMN kom ut 2017. I inledande ”United in Grief” bemöter han detta med att säga:

”I’ve been goin’ through somethin’
One-thousand eight-hundred and fifty-five days
I’ve been goin’ through somethin’
Be afraid”

Och sen är det bara att sätta på sig bältet och åka med i en våldsamt brutalt ärlig och till och från fruktansvärt obehaglig resa. Den sorg och smärta som bara första låttiteln antyder är endast toppen på isberget. För på vägen ner går det undan. Det är en svindlande och fullständigt okontrollerad resa där den ena efter andra obehagliga bilden swishar förbi. Som att beskåda en bilkrasch om och om igen och förvänta sig ett annat resultat men resultatet är ständigt detsamma.

Kendrick Lamar är redo att ifrågasätta allt på ett sätt jag är redo att påstå ingen annan inom genren har gjort förut.

”I attract a conversation, not bein’ addressed in black families
The devastation hauntin’ generations and humanity”

Eminem har varit i närheten med försöket att påvisa hemska företeelser med hjälp av sarkasm och ett alter ego. NWA visade det med ilska. Public Enemy påvisade tidigt hur snett politiken ligger. Chuck och Flava var uppbackade av ett helt crew, men nu 35 år senare står en ensam man från Compton och säger liknande saker. Redo att ta alla slagen.

För han kommer att få mycket skit för det han säger. Många kommer att ta hela Mr. Morale & The Big Steppers som en bortförklaring, men det som är så förlösande är att de ursäktande låtarna med ”haha jag bara skojade” uteblir. De ironiska ursäkterna finns inte där och du kommer inte undan. När du tror att du ska få andas kommer nästa obehagliga historia. Om jag som vit person som har haft en kärlek för hiphop och historieberättande redan från början, tycker att de här historierna är jobbiga, kommer jag aldrig att förstå ens i närheten av vidden i det han vill berätta. Men jag fattar att något har gått väldigt snett.

Jag vet inte om jag skriver det här just nu för att jag är så tagen av en av de mest äkta hiphop-skivorna jag någonsin hört. Men jag skriver det här för att det är viktiga historier som Kendrick Lamar berättar. En vittnesbild över var vi är 2022, i en post-apokalyptisk värld där det känns otroligt konstigt att ens tro de Jackson Pollock-liknande tavlor han målar. En värld där han i konsten inte finner någon som helst ro. Bara alla världens färger slängda på en canvas i ett virrvarr.

När jag i fortsättningen återkommer till Mr. Morale & The Big Steppers kommer jag som sagt bara att köpa biljett till enstaka föreställningar. För jag orkar inte lyssna på hela i en enda följd igen. I alla fall inte just nu.

När han nu svarar på kritiken han fått, är det med värdighet, självinsikt och med en stolthet över sig själv han gör det. Redo att äga sina misstag om vad han gjorde och inte gjorde. Men han får i alla fall förklara sin ståndpunkt.

Det har han all rätt att göra. Men sanningen kan göra ont ibland.

[Aftermath, 13 maj]

9