Jag tror att det var i slutet av oktober 2020 konserten egentligen skulle ha ägt rum, men allt blir inte alltid som man tänkt sig och ett och ett halvt år senare satte jag mig på ett tåg från Göteborg till Stockholm på väg till den där konserten. Majgrönskan lyste utanför fönstret när tåget rullade genom Sverige.
Suede släppte albumet Coming Up i september 1996 och det klättrade hela vägen till förstaplatsen på den engelska albumlistan. Bandet annonserade turnén där hela favoritalbumet skulle spelas i början av 2020. Jag lyssnade massor på Suede under 1990-talets glansdagar och de var ett av favoritbanden tillsammans med band som Oasis, The Verve och Shed Seven. Britpop blev ett begrepp i musikvärlden och satte återigen fast den brittiska musikflaggan högt runt världens musikscener.
Jag minns inte när jag hörde ”Saturday Night” första gången, men när den fyllde mitt huvud genom hörlurarna på tåget 26 år efter den släpptes var den precis lika bra som när den släpptes. Avslutningsdelen med kören, gitarren och Brett Andersons underbara sång fick mig fortfarande att rysa av välbehag. Singeln släpptes den 13 januari 1997 och nådde sjätteplatsen på singellistan i England.
Men Suede var så mycket mer än ”Saturday Night”. Jag gillar framför allt deras fem första plattor och många av singlarnas fina B-sidor. Senast jag såg Suede var på Hultsfredsfestivalen 2011 och frågan jag ställde mig på tåget, när det susade fram genom Gnesta, är hur det låter från en scen i Stockholm i maj 2022?
Jag älskar att överraskas på konserter och tittar nästan aldrig på setlists från tidigare konserter innan jag går dit, men när en platta ska spelas från början till slut är det överraskningsmomentet borta. Jag funderade därför mer på vilka extralåtar som kan vara aktuella när tonerna till ”Saturday Night” övergått till publikens jubel? Samtidigt dånade ”Animal Nitrate” från debutplattan i hörlurarna och jag kom snabbt fram till att det är en trolig kandidat.
Det var ett lätt duggregn i luften när jag gick lite fel från Skanskvarnen till Annexet, men det var en kort omväg. I lokalen var det ganska ljust och mycket folk, men det var ändå tämligen enkelt att få en bra plats hyfsat nära scenen samtidigt som The Falls ”Bill Is Dead” hördes från högtalarna.
Suede gick på scen strax efter halv nio till symfoniska toner av ”She” och inledde sedan med ”Trash” i blålila sken. Trots att plattan inleds oerhört starkt med tre hits lyfte det inte ordentligt, men publiken var taggad. Under ”By the Sea” satte sig Brett Anderson på en högtalare och sjöng inledningen. Det var vackert och bröt mönstret.
Därefter hände något för det blev mycket bättre drag när ”She” klappades igång i rödvitt sken och ”Beautiful Ones” lät fantastiskt. Hela Annexet kokade. Efter det tappade det lite under fina ”Starcrazy” och Brett Andersons röst höll inte riktigt där. Det var först i slutet med ”Saturday Night” som det lyfte till höga nivåer igen. En discokula spred massor av vitt ljus i taket, strålkastarna över scenen lyste i olika färger och det var en väldigt vacker stund. Publiken fortsatte att vara kör länge efter det att musikerna lämnat scenen och jublet lagt sig i lokalen. De fem musikerna fick stora och välförtjänta ovationer.
Efter en stund kom musikerna in igen och inledde med debutsingeln som släpptes nästan exakt för 30 år sedan (den 11 maj 1992) och ”The Drowners” gav oss en perfekt inledning på andra setet. Det var väldigt fint att vi även bjöds på båda B-sidorna från singeln och det lät strålande. Därefter blev det en varierad låtlista med både äldre och nyare låtar. För min del var ”We Are the Pigs”, en stenhård version av ”Can’t Get Enough” och avslutningen med ”So Young”, ”Metal Mickey” och ”Animal Nitrate” de främsta höjdpunkterna. Däremellan sjöng Brett Anderson ”The Wild Ones” ensam med akustisk gitarr och visade att han fortfarande sjunger väldigt bra.
Brett Anderson lärde sig att säga ”tusen tack” av Richard Oakes och det var tydligt att bandet hade en lika fin kväll som publiken. Mellan två låtar sa Brett Anderson att det troligen var hans bästa konsertkväll i Stockholm sedan 1990-talet och det var tydligt att han och bandet gillade den svenska huvudstaden. Det var lika tydligt att publiken älskade det de fick höra och stundtals sjöng även publiken ”tusen tack”, nästan som en fotbollspublik. Det var nog ganska få som lämnade Annexet missnöjda.
Jag lämnade nöjd och belåten och gav mig åter ut i regnet. En folksamling hade skapats vid en husvägg och genom några fönster tackade bandet återigen för konserten och pratade med publiken. Jag tänkte på vilken underbar glädje musik kan sprida när jag gick genom Gamla Stan på de regnvåta kullerstenarna en stund senare och nynnade på ”So Young” med ett leende.
