SPOT är Danmarks största showcasefestival och den har funnits sedan mitten av 1990-talet. I år genomfördes ungefär 200 konserter och massor av konferenser medan stora delar av Århus sken upp i dans. HYMNs Kristoffer Nilsson såg en bråkdel av alla konserter, men listar i sin rapport några höjdpunkter från årets festival i Danmarks näst största stad.
De flesta konserter under SPOT är cirka en halvtimme långa och det formatet gillar jag på denna typ av festivaler. Det skapar dels möjlighet att snabbt gå förbi en scen och lyssna om man är nyfiken på en artist man inte riktigt har koll på, och dels brukar man alltid få höra artisternas bästa låtar koncentrerade till en ganska snäv tid.
Festivalen kretsar mycket kring det fina Musikhuset och den intilliggande Musikhusparken, men det är scener på många klubbar och andra ställen också. Det är musik överallt och det är underbart.
Foto: Kristoffer Nilsson. Sauna Senere på SPOT
Sauna Senere
Århustrion Sauna Senere släppte debut-EP:n med det briljanta namnet EP i fjol. De gick på scen på Radar strax efter fem och levererade en härlig halvtimme i den grymma lokalen. Det var bra tempo, fin variation, rörigt och underbart. Framför allt i slutet då de spelade härliga ”Forskel”. Jag tror att Sauna Senere kommer att möta en ljus framtid.
Deep Dark Blue
Danska Agnes Hartwich gick på scen i Musikhusets Lille Sal med sittplatser vid niotiden på fredagen. Man kan fråga sig hur hon och hennes tre medmusiker hamnade där för det blev en konsert åt rockhållet man helst skulle ha velat stå och se. Oavsett det gjorde Agnes Hartwitch en grym konsert. De inledde med ”Black Shiny Car” och när hon sjöng ”Deep Dark Blue” i slutet lät det oerhört bra. Hon har ännu bara släppt EP:n Into the Deep Dark Blue, men debutalbumet lär vara på gång under året. Håll utkik efter det.
Äntligen Neu Sierra
Jag hade tur att upptäcka Neu Sierra tidigt. Redan när hon släppte sin debutsingel ”Dirty Me” 2020 fastnade jag för hennes musik och jag hade förmånen att få intervjua henne i Köpenhamn förra sommaren, men jag har aldrig sett henne live. Nu blev det ändring på det när hon gick på scen i Kammermusiksalen i Musikhuset under fredagskvällen. Hon och hennes fyra medmusiker (bland annat gitarristen Manoj Ramdas som även spelade med The Raveonettes under torsdagskvällen) inledde med ”I Go with Grace” och fortsatte med ”For the Last Time”, det lät strålande. Låtarna växte i rummet, tog tag i oss och när ”Dirty Me” spelades i slutet var det grymt. Neu Sierra var precis så bra live som jag hade hoppats.
The Courettes
Det är inte så länge sedan jag såg The Courettes senast. De spelade under fjolårets VIVA SOUNDS, på Café Hängmattan, i Göteborg och det var grymt bra. I fredags kväll spelade de på ett ställe som heter Sway i centrala Århus och festen fortsatte där den slutade i Göteborg. Trots att lokalen nog inte ursprungligen var skapad för livemusik (det var vitt kakel på väggarna bakom musikerna och mycket betong) fick de till ett helt ok ljud och spelade låtarna på bästa sätt till den dansande publikens stora glädje. Konserten kretsade mycket kring fjolårets fina album Back In Mono med höjdpunkter som ”Want You Like a Cigarette”, ”R.I.N.G.O.” och underbara ”Hop the Twig” i slutet. Om man har trummor och gitarr och ska sapela punkig 60-talsgarage bör man göra exakt som The Courettes gör. Den 17 maj spelar de på Loppen på Christiania. Det bör du absolut inte missa om du är i krokarna. Jag tror inte att detta event ingick i själva festivalen och det förekom en hel del alternativa event i Århus under helgen. Det var inte lätt att hålla ordning på allt som hände för det var massor.
Dagfesterna
Redan vid lunchtid drog dagfesterna igång. Det bjöds ibland på mat och dryck och alltid på livemusik vilket är en perfekt start på vilken festivaldag som helst. Jag besökte flera fina evenemang både på fredagen och lördagen. I Ridehuset, på festivalområdet, spelade Brimheim vid lunchtid på lördagen och hon inledde med att säga: God morgon. Jag såg henne första gången under fina Frigjort Festival på Christiania förra sommaren och därefter har hon släppt sitt debutalbum can’t hate myself into a different shape och konserten kretsade mycket kring albumet. Brimheim har utvecklat en betydligt större ljudbild sedan sist och de fem musikerna bjöd den ”morgonpigga” publiken på en väldigt fin stund. Brimheim går från klarhet till klarhet och även om jag saknade några av de tidiga låtarna räckte ”Kafka” i inledningen långt.
Foto: Kristoffer Nilsson. Brimhem på SPOT
Svenskarna på HeadQuarters under lördagen
Westside Music Sweden stod som värd på härliga HeadQuarters under den tidiga lördagskvällen och hade med sig tre ess från Göteborg. Först ut på scen var Lisa Wanloo som numera oftast uppträder som en trio tillsammans med Kim Ruiz och Jonatan Tikas. Lisa släppte sin strålande debutplatta Shadows på Startracks i december i fjol och de tre musikerna gick på scen klockan fem. Konserten kretsade runt Shadows och låtarna fick en ännu större ljudbild än på platta. Det var en väldigt fin stund och två höjdpunkter var fina ”Fall Apart” och när titelspåret spelades i slutet. Trion spelade även en ny låt som vittnar om att vi har en fin fortsättning att se fram emot.
Därefter var det dags för End of Fun som körde igång sin grymma psychkraut vid sextiden. Långa intron, härlig sång och instrumentalpartier skakade om HeadQuarters ordentligt. Det blev särskilt bra driv i låtarna när sångerskan Michaela Åberg tog fram tamburinen. ”Take Me Out” tog nog tag i mig mest under konserten, men hela stunden var storartad. Detta är ett av Sveriges allra bästa band på psykscenen just nu, om du frågar mig.
Sist ut var Orochen som är en relativt ny bekantskap för mig. De släpper sin musik på Suicide Records och kvartetten gick på scen klockan sju. Den mäktiga ljudbilden fyllde snabbt varenda kvadratdecimeter i lokalen och i slutet, när ”Drift Away” gick fram som en ångvält, lyfte det om möjligt ännu ett snäpp. Jag vill höra mycket mer av Orochen framöver och det lär jag kunna göra när de släpper debutalbumet i slutet av maj.
Foto: Kristoffer Nilsson. End of Fun på SPOT
PRISMA leverade igen
Jag såg PRISMA för första gången under Frigjort Festival på Christiania förra sommaren och det var en grym spelning. Därefter har jag sett dem några gånger och jag kunde inte låta bli att gå förbi när systrarna Frida och Sirid Møl Kristensen spelade på Park-scenen vid halv åtta på lördagskvällen. Det var återigen en fin spelning och det märktes att PRISMA har vunnit många lyssnare. Stämningen var på topp i det härliga solskenet och musikaliskt lyfte främst ”Seven Greedy Girls” och favoriten ”I Never Wanted To Meet You”.
Les Filles de Illighadad bröt mönstret
Roots & Hybrid Festival bjöd på lyxigt besök från Niger i form av Les Filles de Illighadad och eftersom jag älskar musik från Sahara så var det självklart att besöka konserten. När jag kom dit satt många besökare på mattor framför scenen och de fyra musikerna höll på med soundcheck. Det drog ut på tiden och blev ungefär 20 minuter försenat, men när det väl började var det fantastiskt. Jag kastades plötsligt väldigt långt ifrån den pop- och rockmusikscen som tidigare främst präglat ”min” festival. Två elgitarrer och sång bjöd på melodierna medan rytmsektionen var mer lågmäld i bakgrunden. Allra finast lät det under ”Eghass Malan” och det var härligt att låta tankarna få sväva iväg till underbara Västafrika igen. Les Filles de Illighadad fortsätter turnén i Norden och spelar bland annat på Skeppet i Göteborg på onsdag.
Loose Ends på HeadQuarters
HeadQuarters är mitt favoritställe i Århus. Det är en scen som i huvudsak levererar musik jag gillar och bemötandet är fantastiskt. När Loose Ends gick på scen vid 22-tiden på lördagskvällen hade jag en känsla av att jag inte skulle bli besviken och det blev jag inte heller. De släpper sin musik på FIVE FOOT ONE Records som borgar för kvalitet och de fem musikerna fick mig att fundera på ett nytt uttryck, cowboypunk. Begreppet kanske främst bygger på att den ena gitarristen gick på scen med hatt, men oavsett vad vi väljer att kalla det blev det en grym stund full av stora ljudbilder, sångare ute på golvet bland publiken, energiskt och aggressivt. Detta var den spelning som bröt mönstret mest när det gäller hur musik kan skilja sig från platta till live och jag älskade det.
Avslutningsfest på Radar
Radar är ett häftigt ställe i en gammal järnvägsbyggnad några kraftiga stenkast från Musikhuset. De bjöd på ösig musik under den senare delen av lördagskvällen. Halv tolv gick norska Combos på scen och inledde en punkkonsert som inledningsvis inte berörde mig särskilt, men när de avslutade med ”Fuck Your Face” och briljanta ”Boom Shakalaka” var det strålande och det kändes som en perfekt avslutning på en härlig festival i vackra Århus.
Jag lämnade Radar och promenerade ut i Århusnatten. Jag tog med mig orden som Sarah Wickmann sjöng under konserten med Rigmor som jag dessvärre hörde på lite för långt avstånd under lördagseftermiddagen: ”Du klatre rundt i dine traer hele dagen, pass på du ikke falder, falder ned i mine arme”. Jag fylldes av värme utmed Marstrandsgade, summerade en strålande festivalhelg, men längtade hem. Från ett berg där jag bor ser jag Marstrand över havet och jag fortsatte min promenad genom livet i gatlyktornas sken.
