Mogwai på Plan B – ett cineastiskt band

Arkivbild. Foto: Nora Lorek / Rockfoto

Jag upptäckte Mogwai för över tjugo år sedan men har ändå inget ordentligt grepp om genren postrock som de ofta sägs tillhöra. Jag tycker mig ha läst någonstans att skottarna själva inte definierar sig som representativa för denna genre, och det är kanske lika bra.

Mina tankar och fördomar om genren i stort är att den glatt anammas av pretentiösa posörer (jag kan knappt vistas på samma festival som Godspeed You! Black Emperor utan att bli irriterad – nej, jag har inte flugit till Barcelona för att höra er stämma instrumenten i nittio minuter bakom ett jäkla skynke).

Mogwai är istället något annat – något bättre – ett band som visar att rockmusik inte behöver ackompanjeras av sång för att nå de riktiga höjderna eller framkalla de stora känslosvallen.

Spelningen öppnas med ”To The Bin My Friend, Tonight We Vacate Earth” och mycket av kvällen ägnas åt albumet som släpptes ifjol. De håller dock sitt set instrumentalt så det blir dessvärre ingen ”Ritchie Sacramento”.

Min relation till bandet har varit märkligt sporadisk men när jag lyssnat på dem har det varit med intensitet och passion. De första tre albumen gick varma hemma och särskilt ironiskt betitlade Rock Action värdesätter jag högt. Sedan tappade jag nog engagemanget, som inte återkom till fullo förrän med 2021 års As The Love Continues.

På grund av min tjugoåriga brist på uppmärksamhet är det många låtar jag inte känner igen. Det gör dock inte så mycket för att sänka helhetsintrycket. Mogwai är ju ett cineastiskt band, med många soundtracksbidrag på sitt cv, och att bara stå i den fullpackade lokalen, sluta ögonen och låta egna inre bilder spelas fram till tonerna av musiken är mer än nog, vare sig jag känner igen det som spelas eller ej.

Det gör mig lite besviken att de inte spelar sin allra bästa låt (”Two Rights Make One Wrong”) eller något från Rock Action överhuvudtaget, men det vägs (nästan) upp av avslutande ”Like Herod”, elvaminutaren från debuten som mer än en gång går från förrädiskt lugn till en respektabel tryckvåg av larmande gnissel.

En redan bra konsertkväll förhöjdes av snygg ljusshow och suveränt ljud, och jag tror säkert att de flesta på denna slutsålda Sverige-exklusiva spelning gick hem nöjda, möjligen med något nersatt hörsel.