Att Joshua Hedley är en plugghäst går inte att missa, sedan barnsben har han studerat countrymusiken och det han inte vet är förmodligen inte värt att veta. Tidigare tog sig kunskapen uttryck i en klassisk countrymusik med rötter i 50- och 60-talen, ett musikaliskt spår som lagom till Neon Blue ersatts av det glada 90-talet.
Countryn under 1990-talet är en intressant period i genrens historia. Vad sångerna beträffar skattades traditionen högt, det skulle vara honky tonks, whisky, tömda plånböcker och gärna en svängom med en fager dam. Ackompanjemanget följde däremot ett helt annat schema, visst fanns det pedal steel, fiol och svidande gitarrlicks, men det hela omslöts av en något glättig yta, (även om undantag fanns, förstås) vilken gärna fick förmedla genrens budskap från första ton, men också passa väl in i ett förhållandevis slätstruket radiolandskap.
Den stillistiska utvecklingen under det ovan nämnda årtiondet är något som Hedley tagit fasta på, och han gör det väl. Genom att plocka bitarna från det bästa som basunerades ut över radion till pickupbilarna som färdades på långa, raka, vägar, blir Neon Blue en hyllning till det bästa från 90-talet. Med smakfull instrumentering och habila texter skulle ingen rycka på ögonbrynen om det påstods att albumet utkom för nästan 30 år sedan.
Alla attribut pekar mot att musiken landar likt en ”Best of”, men Hedley lyckas få musiken att fungera väl i ett samhälle där pickuperna byts in mot elektrifierade fordon i parti och minut. Kanske beror det på den 90-talsnostalgi som på senare tid drabbat oss, men det spelar mindre roll, ett välgjort album är ett välgjort album oberoende av de stilvågor som för tillfället går.
[New West, 22 april]
