På fredag debuterar Malmöbaserade Wizards of Mars med Adventureland – en ambient-doftande, nostalgisk skiva vilken hämtar inspiration från filmer och synthmusik som musikern Rikard Lundstedt minns från barndomen. Skivsläppet kommer att firas på fredagsölen på i skivbutiken Rundgång i hemstaden, men redan idag är det premiär för ett av spåren från skivan här på HYMN. Lyssna och läs en Q&A med Rikard nedan.
Ordet ”synthare” är ett begrepp som bara verkar existera i Sverige och betecknar helt enkelt personer som lyssnar på synthmusik. Vilket är ditt förhållande till begreppet?
– Jag var synthare på högstadiet med svarta kläder och nitbälte. Hår som stod rakt upp och så. Det var en spännande värld att gå in i som identitetssökande tonåring. Innan jag blev synthare hade jag inte så stora referenser, gillade Depeche Mode och Kraftwerk, men också klassisk musik. Inne i communityn kom jag i kontakt med andra mer annorlunda band som Front 242. Favoriten var Skinny Puppy, men framförallt deras sidoprojekt Tear Garden. Det är suggestiv, atmosfärisk musik med mystikern Edvard Ka-Spel på sång.
Hur började ditt eget musicerande?
– Jag hade ett piano hemma och började väldigt tidigt göra låtar på det. Men mötet med synthmusiken förändrade mycket. Jag träffade en DJ på en synthfest. Han ingick i ett musikkollektiv som hade synthar, instrument som på den tiden var för dyra för att själv äga som tonåring. Plötsligt hade jag tillgång till en hel musikstudio med flera synthar! Tillsammans improviserade vi fram låtar och jag kom i kontakt med band som Tangerine Dream, Tomita, Wendy Carlos och filmmusiken av John Carpenter. Det kom också film in bilden, som Kubrick och Sam Raimi. Film och musik har liksom alltid haft med varandra att göra för mig. Vi bildade bandet Severe Ultra Pain som var kraftigt influerade av Skinny Puppy.
”Film och musik har liksom alltid haft med varandra att göra för mig”
– Med tiden blev jag mer intresserad av att blanda in andra instrument i musiken som elgitarr, trummor, allt möjligt. Vänskapskretsen vidgades och tillsammans bildade vi indiebandet Nooners och byggde en studio. Jag sålde alla mina synthar och började spela trummor i Nooners. Vi spelade runt om i Sverige, fick ge ut en fullängds-CD och gjorde flera kassetter. Efter kanske tio år hoppade jag av. Under den tiden gick jag på konsthögskolan och jobbade med konst i flera år, så musikprojektet fick hamna på hyllan.
– Plötsligt en dag fick jag inspiration och utan självkritik spelade jag in en rad låtar framför pianot. Inspirationen var denna gång något helt annat, exempelvis Neil Young. Albumet Meteor is Coming to Earth och EP:n Triumph of the H-plan finns fortfarande att lyssna på på Spotify, men den musiken är singer/songwriter till skillnad från den instrumentala progtronica jag håller på med nu.
Hur har du sen hittat tillbaka till synthmusiken?
– Tack vare att mjukvarusynthar blivit mer tillgängliga med tiden så plötsligt upptäckte jag att det fanns hur mycket synthar som helst tillgängliga. Jag fick samtidigt barn och hade inte tid och möjlighet att spela in med mikrofon. Det var som jag återupptäckte det syntetiska ljudlandskapet igen, men då hade jag en massa grejer med mig, så det var som att gå en lång resa och komma tillbaka där jag startade. Med mjukvarusyntharna kunde jag utforska de ljudvärldar som fanns någonstans i min barndom, inom synthmusiken och inom filmen. Skivan som växte fram ur det här kan ses som en nostalgi över synthar från historien, eller ett soundtrack till en film man inte riktigt minns, men där minnet av musiken lever kvar.
Skivan har fantasytema, varför?
”En annan sida är att jag älskar att drömma mig bort i ett äventyr ”
– Delvis handlar det om nostalgi över barndomens filmupplevelser. Men en annan sida är att jag älskar att drömma mig bort i ett äventyr. Det händer när jag är ute och går upptagen med mina egna tankar. Jag bor precis i utkanten av staden och där i mellanrummet mellan landsbygd och stad finns en viss känsla. På ena sidan är vägen kantad av industribyggnader, på andra sidan ett ingenmansland där växtligheten trängt igenom. Det känns som en äventyrlig miljö, förvildad, men med spår av mänsklig aktivitet som får en att föreställa sig de bakomliggande berättelserna. Det blir som ett soundtrack till mina promenader och ett äventyr som utspelar sig i mitt huvud. Det är mitt Adventureland.
Mycket av elektronisk musik av idag förlitar sig på sequencers som i princip handlar om att klippa och klistra ihop samplingar och digitala ljud, men dina låtar känns mer som de faktiskt är inspelade live, lite som Berlin-skolans improvisationer. Hur ser din musikaliska process ut?
– Själva processen bygger på att olika improvisationer läggs till varandra och hela tiden ändrar karaktär på musiken allteftersom. Det är som att rita en skiss där man kontinuerligt betraktar vad man har gjort på pappret, får inspiration och jobbar vidare i nya riktningar. Jag försöker jobba emot det här med att klippa och klistra, för att jag vill att det ska finnas en framåtrörelse och förändring i musiken som i filmmusik eller klassisk komposition. Jag har inget emot att göra korta låtar till exempel.
Varför har du valt att ge ut skivan förutom digitalt, också på vinyl?
– Jag blev övertalad att det skulle vara en bra idé, men sedan när jag hörde musiken på vinyl fanns ingen återvändo. Plötsligt fick musiken ett eget liv, som en egen historia, det blev en del av den verkliga världen istället för att bara finnas i datorn. Det är mindre påtagligt, existerar i ett abstrakt vakuum. Musiken kändes mer påtaglig för att man rent fysiskt ser och känner hur musiken blir till. Det ger en historia.
’Adventureland’ släpps digitalt på fredag 29/4, men också fysiskt i form av en limiterad upplaga på vinyl om 200 ex som går att köpa i samband med releasefesten på Rundgång.
