Jag tänkte först försöka minnas vad jag vet om Johnny Winter, vars musik står i centrum på detta album av hans bror, Edgar. Johnny Winter hade ett utseende man inte missade. Han var lång, pinnsmal, albino, fylld av tatueringar och hade platt vitt hår som sträckte sig långt ner på ryggen. Han stack ut från mängden jämfört med andra bluesartister när han slog igenom på 1960-talet.
Winter spelade den snabbaste gitarr jag hört efter Jimi Hendrix och skapade nytt liv i klassiska (inte nödvändigtvis blues) låtar: Bob Dylans ”Highway 61 Revisited”, Rolling Stones ”Jumping Jack Flash” och Chuck Berrys ”Johnny B Goode”. Med underbar finess och extremt snabba fingrar tacklade han dessa låtar. Jag minns hur imponerad jag var att han la in extra toner i ”Johnny B Goode”-introt – som om det inte var snabbt nog.
Decennieskiftet 1970/80 minns jag hur han producerade och spelade tillsammans med Muddy Waters och gav denne en välförkänt nystart i sin karriär. Han rankades till världen 63:e bästa gitarrist genom tiderna av Rolling Stone Magazine. Men Johnny kunde spela långsamma låtar med slidegitarr lika bra som vitousa elektriska solon. ”TV Mama” var just en sådan fantastisk låt.
Min favoritlåt var dock länge ”The Illustrated Man”. Den förde då tankarna till Ray Bradburys spännande roman Den illustrerade mannen som jag älskade när jag växte upp, men har på senare år spelat stor roll åt mitt egna tatueringsintresse, med närmare 50 tatueringar. Nu är jag The Illustrated Man!
Johnny gick bort 2014, två dagar efter sitt sista liveframträdande. Sannolikt lunginflammation, men den officiella orsaken har inte framkommit.
Edgar Winter vet jag inte mer om än att han är Johnnys bror och de gjorde några skivor tillsammans. Han är lite yngre än Johnny, och mest känd för sitt syntheziserspel men han är också bra på gitarr och saxofon. Även han är lång, smal, albino med långt vitt hår.
På skivan Edgar gjort för att hedra sin bror Johnny gästar en massa kända gitarrister och sångare. Joe Bonnamassa fläskar på riviga gitarriff och solon redan i öppningsspåret ”Mean Town Blues”. Sen kommer en fest av stora namn: Joe Walsh, Billy Gibbons (från ZZ Top), Keb Mo’ med flera.
Låtar som ”Johnny B Goode” (på 10 dagar över 100 000 spelningar på Spotify), ”Still Alive and Well”, ”Stormy Monmday Blues” med flera avlöser efter varandra på detta 17 spår starka album. Jag är säker på att de inte tvekat ett ögonblick att visa sin vördnad till en av bluesens stora artister: Johnny Winter.
Skivan är otroligt tight, det är fyllt med bra låtar ur Johnnys katalog (dessvärre inte ”The Illustrated Man”) och när jag på 1990-talet satt och gjorde så kallade ”mixed tapes” (yngre genrerationen kan googla) med bluesartister skulle jag fullständigt gått i taket av denna skiva. När jag närmar mig medelåldern plus känner jag att det är bra, men det har liksom gjorts. Om inte annat av Johnny själv. Men jag älskar gesten av hans bror Edgar och alla gäster. Det är bara att lyfta på hatten för ett riktigt bra och snabbt – och Johnny-likt album. Jag kan inte annat än att ge skivan en 8, för som beundrare av den elektriska bluesen kommer jag att lyssna mycket på denna fullängdare. Det är liksom ett ”greatest hits” album, även om det inte är av originalartisten.
Så jag rekommenderar skivan och säger tack till Edgar som genom detta album fått liv i sin bror igen. Det känns som att ge betyg till ett album av den artist jag lärde känna genom ett slumpmässigt CD-inköp på Piccadilly Circus i mitten av 1990-talet. Underbart!
[Quarto Valley Records, 15 april]
