Den moderna rockmusiken har i över ett decennium stått stampat i samma gamla hjulspår. Någonstans mellan Jack White och Foo Fighters tycks utvecklingen stagnerat. De mest lyssnade rocklåtarna saknar stränginstrument numer.
Det är som att de inte går att köra något kreativt men en distad gitarr längre. För att finna tecken på att rockmusikens totala nedgång inte är ett faktum behöver vi bege oss till Agadez, mitt i Saharaöknen. Där har Mdou Moctar tillsammans med landsmän som Bombino och vännerna i Tinariwen några mil bort ritat om kartan för rockmusikens former.
Men en av förra årets bästa skivor i bagaget befinner sig Moctar och hans band på Europaturné och i onsdags tog de plats på Nefertiti i Göteborg. Och det känns som en ynnest att få se återigen kunna uppleva internationella akter på nära håll på en av Sveriges bästa scener.
Självklart är det en kväll som domineras av låtar från Afrique Victime med titelspåret, utmärkta ”Chismiten” och lidelsefulla ”Tala Tannam” som några av höjdpunkterna. Moctar har kallats för the Hendrix of the Sahara, ett epitet som förstås ingen kan leva upp till. Vilken målare vill bli jämförd med Da Vinci? Men likt Hendrix kan Moctar behärska sitt instrument till fullo utan att det för den sakens skull känns tekniskt, komplicerat eller svårt. De lyckas dessutom skapa ett fantastiskt sväng som borde få hela Göteborg att skaka på rumpan men tyvärr är publiken lite väl svenskt återhållsam.
Jag brukar aldrig tycka att det är några problem att inte förstå texterna men nu kanske det är dags att ladda ned en app och lära sig Tamasheq, tauregernas språk. För visst blir man nyfiken på vad Moctar egentligen tänker när han tar ton med tårarna i ögonen och blickar ut över de tätt packade konsertbesökarna. Förhoppningsvis kan han bara njuta och över att ha gett oss 90 minuter av strålande underhållning utan att känna sig tyngd över att bära rockmusikens öde på sina axlar.
