I år är det 20 år sedan Division of Laura Lee släppte albumet Black City och ikväll spelar de i hemstaden Vänersborg. Kristoffer Nilsson har träffat bandets Per Stålberg och Håkan Johansson för en intervju med just Black City i fokus.
Jag minns inte när jag hörde Division of Laura Lee första gången, men det bör inte ha varit särskilt långt efter att de hade släppt debutalbumet Black City. Det är inte klokt vad man kan uppleva tidens hastighet på olika sätt och det har faktiskt gått 20 år sedan det fina albumet släpptes. Jag rankar det som ett av de finaste album som släpptes under hela 2000-talet.
I februari kontaktade jag sångaren och gitarristen Per Stålberg för att kolla om jag kunde få en pratstund med fokus på Black City och det fick jag.
Solen lyser från en klarblå himmel när jag hoppar av spårvagnen vid Stigbergstorget och går in på Fyrens Ölkafé. Vi sätter oss vid ett bord och inleder samtalet och en stund senare kommer även trummisen Håkan Johansson. Båda har varit med i bandet sedan starten i slutet av 1990-talet.
Det har gått drygt 20 år sedan ni släppte Black City. Minns ni vad ni hade för tankar kring det vintern 2002?
– Vi kom fram på hardcorescenen även om vi inte riktigt var där, minns Per. Division drog igång i september 1997 och när vi gick in på 2000-talet hade vi redan gjort över 100 spelningar. Vi gick in i vuxenvärlden och Black City var vår reflektion över att växa upp i Vänersborg men det hade kunnat hända var som helst, i storstad eller småstad. Vi visste att vi hade gjort en bra platta. Resten är historia.
– Just från släppdagen minns jag inte så mycket, fyller Håkan i. Jag hade skivbolaget Carcrash Records där jag hade släppt flera singlar med olika band, bland annat med Division of Laura Lee, men med Black City blev det något annat. Skillnaden var att någon annan släppte skivan. Jag minns att det var lite svårt att släppa kontrollen även om jag litade helt på Burning Heart (skivbolaget som släppte Black City, min anm.)
Black City spelades in Svenska Grammofon Studion. Vad kan ni berätta om inspelningsperioden?
– Det var otroligt spännande är båda överens om.
– Det var i Grammofon Studions gamla lokaler och det var nog inte större än 45-50 kvadratmeter, poängterar Per. Kalle Gustafsson och Don Alstherberg producerade och det var helt nytt för oss att ha en budget från skivbolaget och gott om tid. Kalle och Don gav oss feedback på ett sätt som vi inte heller hade varit med om tidigare och plattan fick växa fram under 2001.
– Jag har många fina minnen från den tiden, fortsätter Per och tittar bort en kort stund.
“Vi kunde lägga en hel dag på att spela in cymbaler och det var ett helt nytt tänk för mig”.
– Jag bodde på Johanneberg och kunde se ner på studion från min bostad, minns Håkan. Det var inspelningar måndag-fredag mellan 09:00-17:00. Jag var väldigt exalterad och det var väldigt känsloladdat. Det var liksom på riktigt den här gången. Kalle introducerade något som var väldigt seriöst. Det var ungefär som om Oasis skulle ha kommit förbi. Vi blev behandlade på samma sätt som de hade blivit. Vi kunde lägga en hel dag på att spela in cymbaler och det var ett helt nytt tänk för mig. Det gjorde vi till exempel i “I Guess I’m Healed”.
Jag tror att vi här blir lite distraherade av musiken som strömmar ut ur högtalarna och när The Nerves briljanta “Hanging on the Telephone”, som Blondie senare fick en hit med i England, plötsligt dyker upp, byter vi abrupt samtalsämne. För att sedan, precis lika naturligt, fortsätta vårt samtal om Division. Jag tror att jag skulle kunna sitta och prata musik med Per och Håkan i flera dagar.
Ni hade hållit på ett par år innan debutalbumet släpptes. Vilket mottagande fick plattan bland kompisar hemma i Vänersborg?
– Mina polare var inte jätteimponerade, säger Håkan med ett leende. När vi gigade i replokaler hade polarna en anledning att komma och dricka öl, men många i generationen strax under började spela musik tack vare Black City. Det var inte vännerna man hade då, men som man senare fick när de blev lite äldre.
– I mitt kompisgäng var det ett överraskande bra mottagande, minns Per. Hardcorescenen sa adjö till oss för vi hade blivit ett rockband. Det är otroligt svårt att placera oss i ett fack. Vi är punk ibland och rock ibland.
Var det självklart att skivan skulle heta Black City?
– Nej, det var det inte, svarar Per snabbt. Vi hade låten hela vägen och vi tog en cool bild (foto av David S. Holloway (min anm.) över Arlington vid Washington D.C.
– Den skulle ha hetat något annat egentligen, minns Håkan, men inget blev bra. Tar man hela skivan och bakar ihop den blir det Black City. Det är nog ingen specifik låt, det handlar om hela skivan. Den är ganska mörk.
Plattan släpptes i februari i Sverige av Burning Heart Records och i augusti i USA av Epitaph Records. Ni åkte till Nordamerika under hösten och vintern. Vad minns ni från de resorna?
– Vi åkte först med HAVEN från England och efter den turnén stannade vi i Los Angeles, minns Per. Därefter åkte vi på “del 2” med The International Noise Conspiracy. Sedan åkte vi tillbaka till Sverige i februari. Jag minns massor från turnéerna. Vi lärde känna otroligt många under Black City-turnén och det öppnade dörrar. Skivbolaget ville ha ut en ny platta och vi fick skriva nytt under turnéerna.
“Vi lärde känna otroligt många under Black City-turnén och det öppnade dörrar”
– Det var på riktigt och vi ville spela vår musik, minns Håkan. Vi fick en enorm chans och vi skippade festandet och fokuserade på musiken.
– En liten anekdot, säger Per. Vi spelade “Black City” live i Mike Bullards Night Show i Toronto och det var en livesändning i kanadensisk TV. Vi avslutade med att röja instrumenten och ville sedan snabbt lämna scenen. Jag och David öppnade en dörr och gick rakt in i en garderob! Vi fick sedan gå över scenen igen med skämskudde. Det är viktigt att veta vart man ska gå om man vill lämna en scen snabbt, skrattar han.
– Jag satt kvar bakom trummorna och såg eländet, skrattar Håkan. Black City släpptes även i Japan och tanken var en turné där också, fortsätter han, men det blev aldrig av. Än idag är det fans från Asien som beställer plattor, men vi har aldrig spelat där.
Ett återkommande tema i flera låtar på plattan är pengar. Varför blev det så?
– I det stora hela handlade det om att man reflekterade över vad man hade gjort, inleder Per. Vi började växa upp och jag hade till och med fått barn. Allt handlar om att pengar skyddar ditt fall. Jag sjunger det i “We´ve Been Planning This For Years”, money protects your fall. Pengar och makt var inget för oss, men försök förklara det för morsan. Jag funderade en del på om jag valde rätt med detta och jag var “all in”. När vi träffades var vi fyra som tänkte likadant, 200 spelningar på ett år.
Per och Håkan blir tysta och så säger Per:
– 200 spelningar per år idag? Ja, vi hade nog gjort det.
Håkan nickar:
– Ja, vi hade gjort det idag också.
– Det var ju mycket turnerande i samband med Black City och det kostade alltid, fortsätter Håkan. Vi var dåliga på att hålla i pengarna. Vi hade en passion för musik och det fick kosta hur mycket som helst. Jag minns att jag lånade pengar av min far för att vi skulle hyra en bil i fyra veckor i samband med en Europaturné och den krockade vi i Prag!
“Vi hade en passion för musik och det fick kosta hur mycket som helst”
Jag har valt ut fyra låtar, tillika de fyra singlarna från albumet, som jag tänker att vi ska prata lite extra om. Vad kan ni berätta om “Pretty Electric”?
– Låten är ihopjammad av alla fyra, berättar Per. Introriffet skrevs av en kompis, Markku Mulari, och jag fick det av honom. Den handlar om att ljuga och det var en av de första låtar vi skrev till Black City. Jag tror att det var 1999.
– Vi spelade in den i Vänersborg först, tillsammans med “Number One” och “The Truth is Fucked”, minns Håkan, men de versionerna är aldrig släppta. Den spelades in till skivan i januari 2001.
“Need to Get Some”
– Det är en av de senare vi skrev till plattan, säger Per. Vi ville ha en öppnare och en mer dansant låt. Den är inte lik det. Den blev mer som en Television-låt med Nirvana-refräng. Jag gjorde ett riff och så utvecklade vi den i replokalen. Vi spelade “Need to Get Some” under de 3-4 första turnéerna, men sedan strök vi den. Jag tror inte att vi har spelat den tio gånger efter 2003.
Håkan minns att det är en trumtakt i låten som var annorlunda mot det han brukade göra.
“Black City”
– Här är det lite samma som med “Pretty Electric”, inleder Per. Jag fick även detta riff av min kompis Markku. Jag tror till och med att det var samma dag! Annars har jag och Jonas gjort den. Vi skrev den i början av 2000 och den hette “Black City” från början.
– Vi sprutade ut låtar från början, minns Håkan. När vi träffade Kalle ändrades det. Jag tror att Kalle var viktig för oss och vi såg upp till honom. Det han sa lyssnade vi alltid in. Vi hade alltid bara dundrat på tidigare. Black City nämns aldrig i låten.
– Kalle och Don blev som skuggmedlemmar, femte och sjätte medlemmarna, konstaterar Per. Jag vill även poängtera att det var före Mustasch släppte en låt med samma titel.
“Trapped In”
– Den skapades under ett rep och den skrevs tidigt 2000. Jonas basspel gjorde allt. Vi spelade “Trapped In” live innan vi var signade och den handlar om hoppet att ta sig vidare, vilken dag som helst vänder det, berättar Per.
Jag berättar att jag upplever Black City som väldigt genomtänkt. Alla låtar har givna platser och jag kan inte se att jag skulle vilja flytta någon låt, om jag hade fått bestämma. Håkan och Per berättar att de la flera veckor på att lägga låtordningen. De hade flera låtlistor och ett tag skulle “Black City” inte vara med på skivan! Men Don var övertygad om att den skulle vara med. Håkan nämner att det var första gången han arbetade fram ett album. Han hade mest arbetat med singlar tidigare. Ett album tar så mycket längre tid att baka ihop. Per nämner också att de arbetade med två låtar som aldrig kom med på skivan, annars släpptes alla.
Den 4 februari, exakt på dagen 20 år efter det att Black City släpptes, var det tänkt att ni skulle ha haft jubileumsspelning på Pustervik, men restriktionerna satte stopp för det och det flyttades till den 1 april istället. Hur känns det inför den kvällen?
Håkan tittar upp mot taket och konstaterar att man kan prata om före och efter Black City.
– Det är en milstolpe. Vi ska hylla det som var och det som vi blivit. Jag vill ge tillbaka till skivan även om den inte existerar på det sättet. Den har gett mig så mycket och den är i symbios med vårt band.
– Det ska bli en hyllning till vår publik. Vi har alltid varit svåra och aldrig spelat låtar som folk skrikit från publiken, men nu vet alla vilka låtar vi ska spela, säger Per med ett leende. Jubileumskonserten var en idé som dök upp under pandemin, men vi hade pratat om det löst redan för tio år sedan. Det har varit roligt att repa in det nu. Många av de låtarna har vi spelat många gånger och skivan födde det nätverk vi har idag.
Konsertkvällen kommer och jag går självklart till Pustervik. Det är fredagen den 1 april och en av mina favoritplattor från 2000-talet ska få nytt liv. Jag står och tittar mig omkring på Pustervik med den lite surrealistiska upplevelsen att det har gått 20 år sedan detta album släpptes. Det är massor av folk och många hade köpt förköp. Jag mindes tillbaka till samtalet med Per och Håkan på Fyrens då vi alla mindes att man nästan alltid betalade på dörren förr. Ihopvikta 50-lappar var alltid bra att ha sådana kvällar.
Runt omkring mig står många människor som, liksom jag, har en relation till Black City och det känns som stora förväntningar i lokalen. Konsertkvällen inleds med att Omni of Halos och Toad Venom gör två fina spelningar och i det förstnämnda bandet ingår Henrik Hjelt Röstberg som var med i Division of Laura Lee i begynnelsen.
Vid tiotiden höjs volymen från DJ-båset och det magiska ljudet av sitar fyller Pustervik i Dave Pike Sets mäktiga “Mathar” medan Division of Laura Lee går på scen. Det är sex musiker på scen och förutom Per Stålberg, Håkan Johansson, Jonas Gustafsson och Viktor Lager består kvällens band av den tidigare gitarristen David Hultesjö och Johanna Hellqvist (Tyred Eyes mm) på keys och sång. Johanna sjöng även på senaste albumet Apartment (2020).
Konserten inleds planenligt med “Need to Get Some” och jag hör fortfarande Per Stålbergs skratt från förra veckans samtal då han konstaterade att publiken denna gång vet exakt vad de får. Jag minns även hur sällsynt det är att Division of Laura Lee spelar denna låt som är en av mina favoriter så för mig inleds konserten på bästa sätt med denna raritet. Skivan rivs av i ganska snabbt tempo och det är ett privilegium att se de skickliga musikerna spela sin debutplatta. Låtar som sticker ut främst denna kväll är “Number One”, “Trapped In”, “Black City” och det snygga medley som skapas mellan “I Walk On Broken Glass” och “Second Rule Is”. Den förstnämnda får en förstärkt ljudbild av trummor om man jämför med hur den en gång spelades in.
På väggen bakom scenen hänger det legendariska skivomslaget som färändrar utseende beroende på ljussättning. Vackrast är det under “Trapped In” då det skimrar i rött och vitt.
Det är många kända musiker i publiken och jag passar på att fråga John Jonsén från det grymma bandet Beverly Kills om hans syn på Division of Laura Lees “Trapped In”. John svarar med ett leende att den basgången satte standarden 20 år framåt.
Konserten tar så klart inte slut med “Wild and Crazy” som avslutar Black City utan det blir även en konsertdel som innehåller låtar utanför debutalbumet. Eftersom denna text främst berör Black City väljer jag snabbt att konstatera att även det är en strålande stund och det är särskilt kul att få höra favoriterna “Lax” och “Pirates”. Det är återigen rockklubb på Pustervik, efter några svåra år med restriktioner, och ett otroligt bra band på scen. Vilken kväll!
Jag tänker tillbaka till det Håkan berättade, att alla flyttade till Göteborg 2000 med inställningen att om de inte hade fått skivkontrakt inom ett halvår skulle de lägga av:
– Så sa vi, men jag tror inte att det hade blivit så ändå.
Per fyllde i att de uttalade att de skulle släppa tre singlar och sedan skriva en bok. Singlarna är släppta, men boken är ännu inte skriven.
För några veckor sedan, ungefär 20 år efter det att Black City släpptes, fick Håkan ett mejl från en 22-årig italienare från Milano som ville beställa två vinyler av Black City, en till honom och en till hans far. Jag blev lätt rörd när jag hörde historien och såg den stolthet och glädje som var omöjlig att missa i Håkans blick. Jag tänkte att han och hela Division är så värda det. De skapade ett album för drygt 20 år sedan som delar av världen aldrig kommer att glömma och för min egen del älskar jag att åldras tillsammans med Black City och alla minnen. Stort tack, Division of Laura Lee.
