”We want David!”
Alf Robertson sa i en intervju 1993 att: ”Den turnéverksamhet som jag gör, det är något som kallas för samhällsrock. Jag kommer aldrig att få stå på Scandinavium eller på Ullevi med sextiotusen åskådare som står och vrålar We want Alf!”. Nu är det måhända inte sextiotusen som har samlats på Fållan men nog finns känslan där när jag ser ut över publikhavet som förväntansfullt ropar efter artisten vars namn står i stora bokstäver utanför: David Ritschard.
När jag senast såg honom uppträda på en liten men mysig spelning på Lasse i Parken sommaren innan pandemin hade jag aldrig kunnat föreställa mig folkmassan som fortsätter att välla in i den snart knökfulla lokalen. Är det samma charmige artist med adidasjacka och stetsonhatt jag såg två och ett halvt år sedan? Karriärmässigt har det hänt väldigt mycket sedan dess. Han har släppt två kritikerhyllade soloalbum och har med Magnus Carlson vunnit hela Hammarbypublikens hjärta med ”Vi ses snart igen”. Helt klart är det att han rider på sina nyvunna framgångar, även i bokstavlig benämning då han mot slutet av konserten som kanske första svenske countryartist crowdsurfar! Är det då frågan om han fått hybris? Absolut, det medger han själv och det är helt fansens fel eftersom vi inte kan få nog av karln. Men trots all pompa och ståt står han kvar med sin lokalpatriotiska charm i behåll.
Lokalpatriotism är ett av tre huvudsakliga teman som genomsyrar Ritschards musik. Söderort besjungs i låtar som ”Sockenplan Revisited” och den smått genialiska ”Frågar åt en vän”. Följaktligen är hans andra stora grej Hammarby. Det sjungs en cover på Jonas Karlssons ”Grönvita Ränder” och såklart hans egen ”Vi ses snart igen” där Magnus Carlson gästar! Det tredje temat är arbetarfrågan som bäst exemplifieras av proletärgroovet ”Röd” och en samhällsaktuell cover på Mikael Wiehes Dylanöversättning ”Ni som tjänar på krig” (“Masters of War”). Det hela är inslaget i ett maffigt countrypaket dekorerat med steelgitarr, trombon, saxofon, körsång och framförallt fästmön Agens ”Nalle” Odéns eldiga fiolspel som får briljera lite extra under flertalet mellanspel, ofta med dansant bluegrass-känsla.
Såklart ligger mycket fokus på nya plattan Blåbärskungen och det märks vilket genomslag den haft då publiken i spontan acapella sjunger utantill för full hals. Sverigerocken (tänk Robertsons ”Mitt Land” möter Eddie Meduza) är den självklara höjdpunkten i det avseendet. För mig som framförallt lyssnat på Ritschards tidigare grejer med Krokodiltårarna och Spinning Jennies samt föregående album Brobrännaren uppskattas även de mer tillbakalutade countryinslagen. Från Brobrännaren framförs bland annat en rörande version av ”Inte här (när jag är här)” sjungen av Christian Kjellvander. Andra gästspel är finstämda ”Än går det vågor” tillsammans med Frida Hyvönen och den i skrivande stund oinspelade ”Rockbotten”, en duett med Henric Hammarbäck/H-Self som också hjälpt att skriva några av de nya låtarna.
Ritschard tar verkligen tillfället i akt med så många grymma gäster och musiker på scen. Det hela känns som ett gemensamt firande för södermalmscountryn som i flera år legat och bubblat men först nu börjar få riktig uppmärksamhet. Att framgången håller i sig för denne svenske countryartist kan man bara hoppas på. Det har i alla fall för en kväll fått ske det där lite magiska som man aldrig trodde var möjligt: En samhällsrockande, fotbollsälskande lokalpatriot med sitt namn i stora bokstäver glänsandes i södernatten och en publik som vrålar ”We Want David!”
