Någon gång, mitt i livet, händer det att någon sätter en sax i magen och tittar man ner kan man se saker och ting rinna ut ur en som man annars gärna skulle ha behållit. Det kan verka som en överraskning, men det borde inte komma som en överraskning. Det kan tyckas ohjälpligt. Och det är ohjälpligt. Men man kan i alla fall ta cykeln till ett industriområde och titta på Nothing.
Det bör påpekas att jag minns väldigt lite av Nothings spelning. Det bör också påpekas att det inte är ett yrkesfel att vara full på shoegaze. Det står i manualen. Jag noterade dock följande:
1. Virveltrumman var ett hatbrott mot ljudteknikern. Jag undrar om har kommer anmäla.
2.Jag gick vilse på vägen från toaletterna och drunknade i ”The Dead Are Dumb”
3. Jag har alltid trott att Nothing skulle vara trötta och anemiska live. Nothing är inte trötta och anemiska live. Nothing är ganska blyga för att ha en sångare som knivhuggit någon, men låter å andra sidan som gängspö måste kännas.
4. Virveltrumman var ett hatbrott mot min vän som har tinnitus. Han ska inte anmäla. Han var nöjd ändå.
5. ”Famine Asylum” var ett hatbrott mot min öl. Den hamnade på golvet. Jag ska inte anmäla. Det får gärna hända igen.
6. Shawarma Specialisten har höjt priset på en falafelrulle med 10 kronor.
7. Virveltrumman
8. Den stora bedrövelsen, det träsk mellan North Carolina och Virginia som fått namnge Nothings senaste skiva, är över fyratusen kvadratkilometer stor. De första koloniserande Européerna som såg det från sina båtar och resor runtomkring hade inget mer att tillägga annat än just det – bedrövelse. Träsket befolkades av utbrytarkolonier av förrymda slavar. Idag finns inte ens alligatorer kvar. Det finns dock gott om plats kvar för allehanda människor som mitt i livet inser att någonting viktigt runnit ut och försvunnit och att det enda som finns kvar inuti är en stor träskmark. Nothing ska spela där nästa år. Vi ses då.
