Sommaren 2020 lyser landskapet orangerött över hela Kalifornien. Golden gate-bron täcks av aska, himmeln färgas svart och den romantiserade amerikanska sommaren känns långt borta. Greta Thunberg ser en idyll bli ett till inferno och manar till aktion. Samtidigt återförenas fyra vänner och börjar skriva musik tillsammans i Rick Rubins restaurerade Shangri La-studio i södra Malibu.
Sexton år efter Stadium Arcadium, deras senaste skiva tillsammans, är det nu dags att ta sig an en ny fullängdare från kvartetten som gett oss Blood Sugar Sex Magik, Californication och By the Way. Tre skivor som på många sätt utgjorde ett soundtrack för 90-talet och det tidiga 00-talet med låtar som ”Under the Bridge”, ”Scar Tissue” och ”Can’t Stop”.
Att sammanfoga flertalet vitt skilda stilar och idéer, influenser och infall till en fungerande helhet är oftast dömt att misslyckas, eller så blir det smalt och svårtillgängligt, eller ett tillfälligt lyckokast. Men om du lyckas få det att låta personligt och självklart har du ett framgångsrecept att bygga ett livsverk på. Där finns en av förklaringarna till varför Red Hot Chili Peppers sålt 80 miljoner skivor medan andra band som tog sig fram ur Los Angeles underground-scen i mitten av 80-talet har passerats till historieböckerna.
Det finns något trevande över de tre första spåren som släpps publikt. ”Black Summer” är en enklare variant av ”Dani California”, ett långt intro som aldrig riktigt lyfter. ”Poster Child” innehåller så många kulturella referenser och populärkulturshistoria att man nästan glömmer bort musiken och ”Not the One” är en fin Billy Joel-osande ballad, men inget av spåren känns nära de höjder vi har blivit bortskämda med när den här kvartetten samlas. Så förväntningarna är lågt ställda när jag tar mig an den sjutton spår långa skivan. Huruvida det var en medveten tanke att sänka förväntningarna för att sedan överraska är svårt att veta men här byts ett stort frågetecken till utropstecken nästan omedelbart.
Den kreativa dirigenten, innovatören, bandets hemliga vapen, stavas John Frusciante. Missbruk, osämja, ockulta studier och en ovilja att underkasta sig kändisskapets spelregler, samt en aldrig sinande ambition att utforska konstformer som ännu inte finns, har gjort att gitarristen lämnat gruppen vid flera tillfällen. Bland annat för att släppa elektronisk kattmusik och för att producera experimentell hiphop tillsammans med RZA från Wu Tang Clan. Men nu är han alltså med igen för tredje gången och har med sig en hel arsenal av nya färdigheter i trolleripåsen. Här får vi mängder av finurliga och annorlunda ljudbilder, den karaktäristiska körsången, gitarrsolon som inte är gitarrsolon och spår efter spår där det känns som att du vet hur det låter men du märker fortfarande något nytt efter tjugotredje lyssningen. Allt det som inte har funnits på bandets två senaste skivor, där Frusciante saknats.
Det är en comeback som för några år sedan kändes fullständigt omöjlig, och som här återigen blir till osannolik succé. Framför allt handlar det om att bidra till helheten där alla blir till sitt bästa jag och tillsammans en lika perfekt symbiotisk, som lekfullt kaotisk, enhet. Utåt sett har Red Hot Chili Peppers alltid haft en stämpel av att vara ett oseriöst partyband med strumpor på snopparna. De har aldrig tagit sig själva på särskilt stort allvar. Men här visar de återigen att musiken är av största vikt när de spelar punk likt en sammansvetsad jazzkvartett.
”White Braids” and ”Pillow Chair” kan vara den finaste låten i hela katalogen och för tankarna till klassiker som ”I Could Have Lied och ”Road Trippin’”. Här finns även höjdpunkter som ”The Great Apes” och ”The Heavy Wing”, syntcountry i ”Bastards of Light” och finfin Specials-ska i ”Let ‘em Cry”. Plattans titel hämtas från Cardigans-doftande ”She’s a Lover”, förhoppningsvis ett självklart inslag på den kommande världsturnén som börjar i Spanien i juni.
Många låtar har en melankolisk, nostalgisk inramning och de låter som bäst när de tillåts bejaka det faktum att de närmar sig 60 och är inne på sitt tolfte studioalbum. Om detta skulle vara den sista skiva som de gör tillsammans så är Unlimited Love en mästerlig slutpunkt där fyra personer som har varit med om så mycket tillsammans – både som musiker och människor – återförenas och lyckas ge utlopp för de känslor upplevelserna skapat.
[Warner, 1 april]
