I 30 år har de skänkt elegans åt popmusikens dunklare vrår. Idag släpper Tindersticks samlingsalbumet Past Imperfect – The Best of Tindersticks ’92-’21 som summerar hela karriären. Den 7 maj spelar de, med full orkester, i Stockholm. HYMNs Anton Lindskog fick ett långt samtal med Stuart A. Staples, sångare och frontfigur i Tindersticks.
Stuart befinner sig i sitt hem i Frankrike och har på sig en stor halsduk när vi möts över Zoom. ”It’s chilly here” förklarar han och barytonstämman är precis lika dominant och genomträngande som när han sjunger.
Det var i födelseorten Nottingham som allt började. Tindersticks firar 30 år som band i år men rötterna sträcker sig ytterligare några år tillbaka.
– Jag och David [Boulter] bildade ett band i slutet av 80-talet som hette Asphalt Ribbons, berättar Stuart. När jag tänker tillbaka var nog det vad som blev starten för Tindersticks, för vi utvecklades med tiden. Vid ett tillfälle såg vi Dickon [Hinchliffe] spela fiol med ett annat band. Vi tyckte han verkade vara en så intressant person att vi frågade om han ville vara med.
– Några år senare flyttade vi till London och träffade nytt folk att spela med. Efter ett tag nådde vi en punkt då vi hade förändrats så mycket att det inte var samma band längre. Då bytte vi namn till Tindersticks men det var aldrig någon tydlig brytning utan en evolution som ledde dit.
Tindersticks släppte sin första självbetitlade skiva i oktober 1993. Tindersticks hör till 90-talets mest ambitiösa debutalbum. Med 21 låtar (plus ytterligare en på LP-utgåvan) och en speltid på över 77 minuter är albumet fortfarande deras längsta och det utmärkande dramatiska soundet var redan på plats. Albumet hyllades av (kanske framför allt brittiska) musikpressen och utnämndes till ”Album of the Year” av Melody Maker. Enligt Stuart var Tindersticks ett resultat av bandets tidiga utveckling.
“En del av låtarna som hamnade på vår första skiva hade vi med oss sedan många år tillbaka”
– En del av låtarna som hamnade på vår första skiva hade vi med oss sedan många år tillbaka. Där fanns låtar som hängt med sedan Asphalt Ribbons-åren, som stöptes om i vår nya formation.
– Vi var fortfarande ganska nyinflyttade i London och mycket av första albumet kretsar kring det. Hur det är att lämna ett gammalt liv för att börja ett nytt – som i att flytta från en mindre till en större stad. Det smärtsamma i att förlora något gammalt, i kombination med nyfikenheten på det nya som ska komma i dess ställe, präglar hela skivan.
Med sitt storslagna svårmod och, bitvis arty, orkestrala arrangemang var 90-talets Tindersticks en ganska udda fågel under den pågående britpop-eran. De frammanade jämförelser med Leonard Cohen, Scott Walker och Nick Cave – med skillnaden att Stuarts gäng inte drog sig för att slänga in en ostämd trumpet i en vacker ballad.
I takt med den tilltagande indieframgången fick även flera regissörer upp öronen för dem. Genom åren har Tindersticks-låtar förekommit i ett antal filmer och TV-serier. Kanske har en lithium-påverkad Tony Sopranos deppiga grubblerier till “Tiny Tears” i tolfte avsnittet av Sopranos, fått bredast spridning. Ett av bandets längsta kreativa samarbeten är dock med franska regissören Claire Denis.
– Det började med att Claire kom till en av våra konserter i Paris 1995, minns Stuart. Hon ville prata med oss om att använda två låtar till en film hon höll på med, vilket blev “Nénette et Boni”. När vi kom med förslaget att göra hela soundtracket sa hon okej, vilket blev början på vårt kreativa förhållande.
– Ingen av oss hade kunnat tänka sig att det skulle vara så länge – vi är ju inne på elfte filmen nu! Men något klickade mellan oss och genom åren har vårt samarbete tillfört mycket till Tindersticks musik. Det tvingar oss att gå utanför vår egen bekvämlighetszon. Från varje filmsoundtrack tar vi alltid med några nya idéer till nästa skiva och det har helt klart hjälpt bandets evolution.
Var de cineastiska kvaliteterna i musiken något som ni medvetet eftersträvade i början?
– David var ett stort fan av filmsoundtracks när vi började. Det är han fortfarande och det har nog haft viss påverkan. Själv tycker jag att musik ska ge utrymme åt lyssnaren att använda sin fantasi. Och kanske är det vad som gett oss den cineastiska etiketten. För mig är det snarare sammankopplat med att musik kan ta dig till andra platser, ifall du låter den göra det.
Framme vid fjärde albumet Simple Pleasure (1999) gjordes ett märkbart stilbyte. De stora orkestrala arrangemangen skalades ner och det utmärkande vemodet fick stå tillbaka för soul- och gospelinfluenser.
– Med föregångaren Curtains (1997) kände jag att vi hade fulländat något och kommit så långt vi kunde, förklarar Stuart. Alternativen var att antingen lägga ner bandet eller hitta ett nytt uttryck. Det var som att våra två första skivor gjordes i en dröm men omkring Curtains vaknade vi till verkligheten.
“Jag hade mycket bestämda idéer om att ingenting fick låta som något vi hade gjort tidigare”
– Det blev även påtagligt för oss hur musikbranschen fungerar och Curtains är ett resultat av det. Kanske är det en självmedveten, något cynisk skiva som känner sina egna styrkor.
– Simple Pleasure blev ett sätt för oss att återta det fysiska i musiken. Att göra musik på ett sätt som kändes enkelt igen. Processen för att nå dit var dock väldigt besvärlig. Jag hade mycket bestämda idéer om att ingenting fick låta som något vi hade gjort tidigare. Omkring den här tiden var jag inte särskilt populär i bandet, om man säger så (skratt).
– Det var en period av sökande som resulterade i Simple Pleasure. Om vi inte hade gjort det albumet då hade vi förmodligen inte funnits som band idag. Ibland måste man vara modig och göra sig av med saker man älskar för annars riskerar man att bli kontrollerad av dem.
Utöver nämnda Claire Denis hör även Lhasa de Sela bland Tindersticks långvariga kreativa relationer. Den kanadensiska singer/songwritern gick tragiskt nog bort i cancer, endast 37 år gammal, den första januari 2010. På Waiting for the Moon (2003) sjunger hon mot Stuart i “Sometimes It Hurts”. Låten är en av de två duetter som kommit med på Past Imperfect – The best of Tindersticks ’92 – ’21.
– Lhasa var väldigt viktig för oss, berättar Stuart. Vi blev nära vänner och de duetter vi gjorde ihop, sjöng vi live i studion vända mot varandra så det blev väldigt personligt.
Kan du berätta något om den andra duetten som kommit med på samlingen: ”Travelling Light” som du sjunger med Carla Torgerson (från The Walkabouts och Chris & Carla).
– Jag skrev låten inför vårt andra album och i mitt huvud kopplade jag direkt ihop den med Carlas väldigt utmärkande röst. Vi kände inte varandra när jag frågade men hon tackade ja och åkte till London för att spela in med oss. För mig är det så de allra bästa duetterna blir till. När jag på förhand har en tydlig idé om vem som borde sjunga – och det faktiskt blir så!
I mitten av 2000-talet tog Tindersticks en paus. Stuart gav ut sitt första soloalbum Lucky Dog Recordings 03 – 04 under namnet Stuart A. Staples. Det kom två uppföljare under åren därpå och det skulle dröja ytterligare ett tag innan vi hörde från Tindersticks igen. Under en period gick rykten om att de hade splittrats.
Övervägde ni någonsin att lägga ner bandet?
– Jag trodde själv att det var över vid det laget. Det var aldrig officiellt uttalat men för oss var det tydligt att, i vart fall de sex personer som då utgjorde Tindersticks, hade tappat känslan för varandra. Vårt gemensamma driv var borta. Jag vet inte om min första soloskiva hade något med det att göra eller om det bara var en naturlig utveckling.
– Att göra soloalbumen var ett sätt för mig att upptäcka vad jag känner inför musik utanför Tindersticks. Sedan gjorde vi, under 2006, en spelning då vi framförde vår andra skiva i sin helhet och det blev som en återförening för oss. Vi började prata med varandra igen. Mycket tack vare entusiasmen från David och Neil [Fraser], kom en nystart för oss efter det. Bandet tog en ny form och började jobba på vad som blev The Hungry Saw (2008).
– Lite kortfattat var det så det gick till. Självklart finns det många fler detaljer och det var mycket smärta iblandat, vilket vi har fått distans till idag.
I dagens upplaga av Tindersticks är Stuart, David och Neil kvar från originaluppsättningen (ända sedan Asphalt Ribbons-tiden). Dan McKinna (bas, piano, stråkarrangemang) och Earl Havin (trummor) tillkom 2008 respektive 2010.
“Framför allt kände jag ett starkt behov av utrymme, vilket det finns massor av här i mitten av Frankrike”
Sedan en tid tillbaka är Stuart baserad i mellersta Frankrike där han bor med sin fru, konstnärinnan Suzanne Osborne, och parets två barn. Resterande bandmedlemmar är utspridda i Tyskland, England och Belgien.
– Jag behövde en förändring efter att ha bott 17 år i London, förklarar han. Framför allt kände jag ett starkt behov av utrymme, vilket det finns massor av här i mitten av Frankrike. Här finns platser att vara ensam på och platser där jag kan sitta ostört och jobba – utan att det är särskilt att dyrt att leva här. Det är en bra kombination som har gett mig mycket kreativ frihet.
Hur fungerar det att jobba med Tindersticks när bandet är utspritt över hela Europa?
– Under nedstängningarna har det varit svårt. Annars dyker det alltid upp naturliga tillfällen att träffas. När vi repar eller är ute och spelar. Nu till helgen ska vi träffas och repa inför kommande turnén. Det finns alltid anledningar att ses.
Förra året gav Tindersticks ut sitt trettonde studioalbum Distractions (det tjugoförsta om man även räknar filmsoundtracks), som markerar ytterligare ett stilbyte. Tonen slås an med inledande “Man Alone (Can’t Stop the Fadin’)”, ett tio minuter långt nummer som låter mer som Brian Eno än något vi traditionellt förknippar med Tindersticks. Stuart berättar att skivan, till viss del, är ett resultat av nedstängningarna under covid-pandemin.
– Föregångaren No Treasure But Hope (2019) kom till live i studion och låter nog som en “klassisk Tindersticks-skiva” för många. Men under de fyra åren som föregick gjorde vi soundtracket High Life (2019) tillsammans med Claire och så gjorde jag mitt soloalbum Arrhythmia (2018), som blev mycket experimentellt och så gjorde även vi ett annat filmsoundtrack som heter Minute Bodies (2017). I det sammanhanget blev No Treasure But Hope det “konstiga” albumet för mig. Att göra den kändes som att på sig en gammal kostym.
– Efteråt kände jag ett behov av att göra något helt annat och hitta en ny riktning. Jag hade några idéer om hur det skulle låta. “Man Alone (Can’t Stop the Fadin’)” och “The Bough Bends” var de första låtarna jag skrev, redan 2019 innan vi skulle ge oss ut på turné. Sedan fick vi avbryta turnén för ganska exakt två år sedan när pandemin startade.
“Mycket av albumet kom till genom att vi i bandet skickade filer mellan varandra”
– Jag satt själv i Frankrike och fortsatte att utforska de nya idéerna. Mycket av albumet kom till genom att vi i bandet skickade filer mellan varandra men vi kunde också träffas i studion vid några tillfällen. Distractions är inte en reaktion på covid-nedständningarna men albumet är format av det. Vi hade annars inga planer på att ge ut ett nytt album så tätt inpå.
Genom åren har Tindersticks hunnit göra en del covers. Distractions innehåller inte mindre än tre tolkningar av andra artisters verk: Neil Youngs “A Man Needs a Maid,” Dory Previns “Lady with the Braid” och Television Personalities “You’ll Have to Scream Louder”. Stuart berättar att händelser i omvärlden under början av pandemin gav den sistnämnda låten en ny betydelse för honom.
– Hela skivan The Painted World (1984) med Television Personalities är djupt graverad i mitt DNA. Det var ett av mina favoritalbum när jag växte upp och för mig är den starkt kopplat till en viss period i livet.
– I början av nedstängningen kom Black Lives Matter-demonstrationerna. Jag satt isolerad hemma i Frankrike och kände mig arg och besviken på min generation. I slutet av 70-talet och början av 80-talet var det vi som protesterade mot exakt samma saker i Storbritannien. Vi trodde att vi förändrade något. Nu var det som att mina jämnåriga hade gett upp och bara låtit det hända igen. På många sätt är det som att vi har gått bakåt i utvecklingen och är tillbaka på 1979 eller 1980 igen.
– Jag vaknade en lördagsmorgon med “You’ll Have to Scream Louder” på hjärnan och bestämde mig för att göra något med den. Allt föll på plats väldigt naturligt och på bara tre – fyra timmar hade jag fått ihop en egen version. Det var som mitt eget privata lilla skrik.
Bland de egna Tindersticks-låtarna på Distractions återfinns “Tue-Moi”, en vacker och sorglig ballad om terroristattentatet på Bataclan 2015. Stuart hade på förhand inte som intention att skriva om tragedin.
– För mig är det som att låtarna kommer för att söka upp mig, förklarar han. Det enda jag kan göra är att välja om jag ska acceptera dem eller inte. Om man accepterar en låt måste man vara sann mot ursprungsidén. Så fort man gör något avsteg försvagas den. Man måste göra vad som är rätt för varje låt även fast vissa kräver lite mer. Till exempel som att, i det här fallet, sjunga på franska.
Har du något framtida drömsamarbete för Tindersticks?
– Nej, det kan jag inte påstå. Uppenbarligen har jag drömmar men kanske inte nödvändigtvis om artistsamarbeten (skratt).
– Jag är född för att samarbeta. Tindersticks utveckling genom åren är helt och hållet ett resultat av det. När allt väl faller på plats kan det vara helt fantastiskt.
Past Imperfect – The Best of Tindersticks ’92-’21 är ute nu. Den 7 maj spelar Tindersticks med full orkester och gästartister på Cirkus i Stockholm. Läs mer om evenemanget här.
