HYMNs Kristoffer Nilsson har intervjuat Anastasia Grivogiannis och Vendela Neij från Göteborsgbaserade Givana.
För några år sedan hörde jag en låt som fastnade i mig på ett fint sätt. Jag lyssnar på väldigt mycket musik i perioder och ibland vet jag knappt vad som är ut och vad som är in, men ibland häder det att allt plötsligt stannar upp och jag känner mig omfamnad av musiken som fyller hela stunden.
Exakt så var det när jag hörde ”Bränna broar” med Givana. Det gick några veckor och sedan glömde jag, märkligt nog, bort låten. Detta var under våren eller sommaren 2019, om jag minns rätt, och det var först under senhösten 2021 jag blev vackert påmind om låten igen.
Givana ingick i startfältet till eventet Psyk-Lucia med Barracuda (Barracuda är en av Göteborgs fina musikklubbar) och jag kollade vad bandet gjort ”sedan sist” och det var ytterligare några låtar som lät strålande.
Konsertstunden på Fyrens Ölkafé var väldigt fin och en stund senare träffade jag sångerskan Anastasia Grivogiannis på Holy Moly. Jag frågade om jag fick intervjua henne och några dagar senare var det bokat och klart. Dessutom fick jag förmånen att även intervjua Vendela Neij som jag också träffade som hastigast på Holy Moly den där härliga Luciakvällen i fjol.
Det var tänkt att vi skulle träffas i januari, men pandemin satte stopp för det. Vi fick vänta till början av mars istället och Andra långgatan var lika fin som vanligt när jag svängde in på SOHO där Anastasia och Vendela väntade. Den tredje medlemmen i ursprungstrion, Pablo Copa, var inte med och inte heller de senare medlemmarna Jon-Erik Jonassson (trummor) och Alexander Ringbäck (bas).
Hur träffades ni en gång i tiden?
– Det var genom Pablo, svarar Vendela snabbt. När vi träffades kände vi honom båda två från varsitt håll och vi kom långsamt in i varandras liv. Vi hängde en del på Andra lång, fortsätter Anastasia, och Vendela gillar att skriva texter och jag skriver musik och på den vägen är det.
Just det, om jag har förstått rätt skapades Givana genom att Vendelas lyrik tonsattes av Anastasia, stämmer det?
”Vår vänskap har fördjupats av att vi skriver låtar tillsammans och båda tycker om att leta fram bra idéer”
– Först var det som att vi gjorde det tillsammans och sedan fortsatte vi med det, säger Vendela med ett lite gåtfullt leende. Vi ville göra musik. Vi satt hemma hos varandra med en akustisk gitarr och papper, men vi gjorde även utflykter som blev kreativa. När vi hittar något som är kul blir vi så exalterade, berättar Anastasia. Vår vänskap har fördjupats av att vi skriver låtar tillsammans och båda tycker om att leta fram bra idéer. Pablo samlar sedan ihop det och producerar. Vi tror på det för att vi litar på varandra. Det är gemenskapen.
Vad var det som gjorde att ni insåg att ni hade potential tillsammans?
– Vi får kickar av att sätta ihop pusselbitar av texten som blir till musik, inleder Anastasia. Jag kommer ihåg att jag blev rörd av att vi fick ihop det, fortsätter Vendela. Det lät ju bra. Jag minns att det var så vackert när jag hörde musiken till orden. Vi har förstått varandra. Alla skulle inte kunna tonsätta mina texter. Vi är ärliga mot varandra och jag litar på att du är duktig. Vendela skickar iväg den passningen med ett leende och det tar bara en sekund innan Anastasia skiner upp i ett av många leenden och svarar: Ja, jag är duktig.
Ur högtalarna på SOHO strömmar plötsligt tonerna av The Doors ”Light My Fire” ut och jag nämner att Vendelas och Anastasias möte och skapande påminner lite om det Ray Manzarek och Jim Morrison födde på en strand långt borta i Los Angeles i mitten av 1960-talet. Ray Manzarek hörde hur han kunde spela till Jim Morrisons texter och resten är ett stort stycke rockhistoria.
När började du skriva lyrik, Vendela, och vad har du för relation till poesi?
– Jag älskar lyrik och jag lärde mig att läsa och skriva tidigt. Då var det mest små berättelser. Jag har skrivit så länge jag kan minnas, men det har också varit perioder med skrivkramp. Att skriva var min flykt i många år och jag hade lättare att läsa lyrik än längre romaner när vuxenlivet drabbade mig. Jag finner tröst i text, men jag läser inte lika mycket idag som jag gjorde tidigare.
Hur började musiken för dig, Anastasia?
– Intressant fråga, jag har fått den förut. Det finns inget tydligt svar, men det började när jag uppfattade musik som liten. Jag minns att jag lekte dramatiska lekar som jag förstärkte med musik genom munnen. Sedan blev det kören i mellanstadiet och på högstadiet kretsade allt kring musik. Jag var med i musiktävlingen Festivalyran där vi uppträdde i Nordstan och vi blev tvåa. Innan dess var jag rädd för att sjunga offentligt. Jag har nästan alltid musik i huvudet.
Du sjunger också i bandet, Vendela. Hur känns det att höra Anastasia sjunga dina texter? Jag gissar att texterna ibland kan ha en innebörd som bara du förstår, innerst inne?
– Det har aldrig känts konstigt, men vi har inte spelat så mycket live ännu. När jag skriver nya texter har jag ofta i bakhuvudet att Anastasia ska sjunga och att det ska passa vårt sound i Givana. Det är viktigt att få fram textens budskap. Det räcker med att jag säger att jag vill att just detta ord ska höras tydligt så tar Anastasia fram det. Anastasia håller med: Det brukar finnas stort utrymme för mig att tolka Vendelas texter och jag tänker mig in i en påhittad persons roll. Vendela fyller snabbt i att texterna inte alltid är personliga eller beskriver hennes egna upplevelser.
När jag hörde Anastasia och Vendela sjunga den där Luciakvällen i fjol skapade det exakt samma lugn som när jag står en tidig majmorgon och lyssnar på taltrastar, lövsångare, gärdsmygar, rödhakar och koltrastar m fl tillsammans med de ljusgröna träden. Jag vet inte vad det var som gjorde det, men behagliga känslor behöver inte alltid ha förklaringar.
Givana startade 2018 och den tredje länken är gitarristen och producenten Pablo Copa, vad kan ni berätta om hans roll i Givana?
– Hans roll är väldigt praktisk, inleder Vendela. När vi har gjort vårt samlar han ihop det och han kan testa olika grejer. Han är vår ögonöppnare och han får det att funka. Pablo är en väldigt duktig musiker.
– Han har även skrivit flera låtar som vi ännu inte har släppt, fortsätter Anastasia. När en slask ska spelas in är vi alltid hos Pablo. Han har inspelningsutrustning och han jobbar enkelt, vill att det ska flyta på. Båda utbrister i ett skratt och konstaterar att Pablo är en strukturerad flummis medan de är ostrukturerade flummisar i musiksammanhang.
Er debutsingel ”Bränna broar” släpptes på Alla hjärtans dag 2019, fanns det en tanke med det?
–Nej, det fanns ingen direkt tanke. Det var mest slump. Vi valde mellan olika datum och så visade det sig senare att den 14 februari även var Alla hjärtans dag.
Debutsingeln släpptes alltså i mars 2019, men det var först i september 2021 ni spelade live officiellt för första gången. Det var på Café Hängmattan och jag undrar varför det tog så lång tid?
– Vi hade kunnat spela mycket tidigare, men det gick inte, inleder Anastasia. Man kan jobba på en låt hur länge som helst och man blir aldrig klar. Det går inte att undvika att nämna covid, fyller Vendela i. Det påverkade absolut våra planer. Sedan fick jag mycket skrivkramp efter det att vi hade gjort ”Bränna broar”och jag började analysera mer. Anastasia fortsätter och berättar att de börjat skriva mer tillsammans nu än tidigare. När vi sitter med det ihop går det ännu bättre.
”Folk som aldrig gråter kom fram och berättade att de gråtit under hela konserten”
Vad minns ni från den kvällen?
– Det var en elektrisk kväll, konstaterar Anastasia med ett leende. Folk som aldrig gråter kom fram och berättade att de hade gråtit under hela konserten. Jag kände mig belåten. Vendela minns att de hade pratat om kvällen, snöat in sig, ändrat låtarna 100 gånger och plötsligt skulle de visa dem på riktigt. Jag var så glad. Att få feedback från andra utanför Givanabubblan var viktigt.
Vad har ni för planer framöver?
– Vi kommer att släppa våra engelska låtar och det kommande släppet heter ”Summer is Coming”, berättar Anastasia. Vi har varit nöjda med den länge och den har sommarhitpotential. Jag vill ha mer dansanta låtar. Det är så kul att se folk dansa. Den 4 maj spelar vi på Nefertiti och den 14 maj hos Klubb Naja på Fyrens Ölkafé. Oavsett om någon gråter vill vi avsluta med dans. Det är så härligt med känslor, konstaterar båda.
Avslutningsvis, vad kan ni berätta om namnet Givana?
– Vi var på Andra lång och drack öl. Det är ett anagram.
Det blir slutorden och jag lämnar Vendela och Anastasia på SOHO och beger mig hemåt. Utanför är det fortfarande ljust och när jag åker över Hisingsbron en stund senare glittrar himlen i rött, nästan som en eld, långt där borta och vattnet rör sig långsamt under bron.
