Få artister har skrivit så mycket och så uttömmande om mannen och hans plats i den nya sköna världen som albumaktuella Alex Cameron. I sann skjutjärnsjournalistik anda och beväpnad med en snabb sökning på ”male personality test” konfronterade Alvar Johansson honom med hans egen manlighet.
Jag har ett test här som ska avgöra vilken sorts man du är. Vill du göra det?
– Absolut. Kör på.
Första frågan: Hur reagerar du på komplimanger?
– Jag försöker avvärja dem. Jag vill inte ha komplimanger.
Varför?
– Det är en typiskt australiensisk grej tror jag, att inte vilja vara för mer.
Är det mer en småstadsgrej, eller finns det överallt i Australien?
– Det är nog ett ganska traditionellt drag. Om jag ger någon en komplimang och de svarar med ”tack” och bara accepterar den känns det jättekonstigt.
Andra frågan: Vad skulle du göra om dina vänner helt plötsligt slutade höra av sig till dig?
– Jag skulle inte märka det. Jag hör aldrig av mig. Om jag inte pratar med min bästa vän på ett år så är allt ändå precis som vanligt när vi väl hörs.
Tredje frågan: Tror du att människor som får mer komplimanger är mer framgångsrika?
– Nej.
“Länge gjorde jag musik helt ovetande om vad andra tyckte om den, och det var rätt bra för mig”
Vill du utveckla?
– Jag tror verkligen att det går att existera och verka på ett sätt där man inte är beroende av andras uppskattning för att orka. Länge gjorde jag musik helt ovetande om vad andra tyckte om den, och det var rätt bra för mig. Jag hade konserter för tomma lokaler och älskade det. Man lär sig saker av att skapa helt för sig själv.
Skrämmer det dig då att du plötsligt fått så mycket uppmärksamhet?
– Jag tycker inte att det, åtminstone sett till kontexten, blivit så mycket mer uppmärksamhet. Och även om det verkligen skulle bli det så har jag tillbringat så mycket tid med att jobba utan att någon bryr sig att det fortfarande känns så.
Fjärde frågan: vilken livsstil passar dig bäst?
– Jag har jobbat för andra de tio första åren av mitt vuxna liv, så dit vill jag inte tillbaka. Någon sorts livsstil där jag får vara chef själv.
Femte frågan: gillar du att shoppa?
(Skratt)
Jag tänker att det antingen är ett definitivt ja eller ett definitivt nej.
– Definitivt nej.
Du klär dig inte som om du bara plockat upp någonting från sovrumsgolvet på måfå.
– Du skulle bli förvånad.
Sjätte frågan: Vad är ditt huvudsakliga mål i livet?
– Överlevnad.
Och hur går det med det?
– Bra. För bara ett par månader sedan gick det rätt uselt, dock. Men nu går det bra. Fast det hotas dagligen.
Hotas på ett personligt eller storskaligt plan?
– Av mig själv.
Sjunde frågan: Hur ser du på din framtid?
– Fan.
– Jag har ändå ganska bra koll på hur jag ska ta hand om mig själv, hur jag ska rida ut de vågor som ibland brusar upp inom mig. Mina problem uppstår oftast när jag går vilse i vad det än är för situation jag har framför mig, och glömmer att bara åka med.
“Jag ser en nöjd Alex Cameron framför mig”
– Men nu? Nu ser framtiden ändå rätt ljus ut. Jag ser en nöjd Alex Cameron framför mig.
Åttonde frågan: Är du bra på att lyda order?
– Nä. Men jag önskar nog att jag var det. Jag börjar peta hål på det andra säger hela tiden. Jag gillar att hjälpa till dock.
Jag antar att du som australiensare och en tidigare aspirerande musiker haft en del rätt slitiga jobb.
– Verkligen.
Vad var det värsta?
– Restauranger. Jag har svårt med hela situationen- att jag serverar någon mat och blir kallad idiot på grund av det.
Dessutom är kockar ofta kokainstinna galningar.
– Definitivt. De är fruktansvärt upptrissade. Hela deras arbete bygger på andra människors åsikter om vad de gör, snarare än vad de själva känner inför sitt skapande. Det är en fruktansvärt pressad situation. Jag avundas ingen inom servicebranschen. Jag respekterar dem- jag skulle aldrig klara det.
Nionde frågan: På en skala från 0-10, hur bra självförtroende har du?
– Hmm …
– Jag känner mig ändå rätt självsäker.
Just nu?
– Ja. Ja just nu. Inte så att jag liksom är förblindad av mig själv. Om någon sätter en 10:a så är de förmodligen på väg att rusa med huvudet först in i en vägg utan att se den, och säger man 9 låter det bara som att man egentligen vill säga 10. Väljer man 7 kan man lika gärna ta 6, så jag säger 8.
Om man får över 8:a på Pitchfork så hamnar man i en egen kategori också.
– Det har jag nog aldrig fått.
Vi kan kolla upp det.
– Du kommer nog inte hitta något överdrivet positivt.
Forced Witness fick 7.8. Det är ju bara elakt. Du förtjänade en 8 för Forced Witness.
–Tack! Det var snällt sagt. Han som ägde Pitchfork innan skulle nog gett oss en åtta.
Tioende frågan: Vad är viktigast för dig med ett jobb?
– Att jag gillar att vara med dem jag jobbar med. Och att jag är investerad i resultatet. Kanske flexibla arbetstimmar också.
Hur hade ni det under COVID?
– Alla royalties var så försenade att vi ändå klarade oss rätt bra. Jag fick min första utbetalning under Covids första månad. Men det är klart, nu har vi haft en, vad är det nu, tredje våg? Vid tionde kanske det inte ens går att få tag på mig längre.
Då kan vi göra en dokumentär där vi försöker hitta dig på Brooklyns gator där du lever utblottad och hemlös.
– Bäst för dig.
Elfte frågan: Summera din personlighet i ett ord.
– Shit.
Var det ditt svar?
– Omedvetet.
– Men jag menar, vem har en personlighet. Jag har inte bara en.
Är det svårt att få dem att passa ihop?
– Jag tror bara att jag har en instinktiv motvilja mot att bli definierad i mig. Jag tycker inte om att veta vem jag är.
Det låter som en dum idé att gå med på det här testet i sådana fall.
– Hahaha, okej men jag gör saker komplicerade här – min personlighet är varm. Jag är en varm person.
Tolfte frågan: Vad får du mest komplimanger för?
– Mitt arbete, tror jag. Men det är en svår fråga för mig att svara på rent kulturellt.
Trettonde frågan: Vad skulle du ge för tips till en vän som försöker flörta?
–Var direkt. Slösa ingen tid. Det blir som det blir. Håll ditt ego utanför. Nej betyder nej.
Fjortonde frågan: Vad tycker du om för aktiviteter?
– Mina favoritaktiviteter?
“Jag gillar att se på sport och äta på restaurang”
Bilden som hör till frågan föreställer en kille som sitter på en trappa och skriver.
– Hmmm. Okej men jag gillar film. Jag gillar att gå på museum. Jag gillar att se på sport och äta på restaurang. Och att jobba. Att jobba mycket.
Lägger du mycket tid och disciplin på ditt jobb? Eller styrs det mest av kreativitet och spontanitet?
– Det hjälper nog att försöka omdefiniera arbete, när det kommer till konst. Om man har en definition som är så snäv att bara färdigställandet av en låt räknas som jobb kommer man bara hamna i självspäkelse. Det man tar in måste ses som lika viktigt som det som man producerar – det ger en annan typ av tillfredsställelse.
Femtonde frågan: Vilken av följande roller relaterar du mest till- assistent, aktivist, chef, resenär, vårdare eller ingen av ovanstående.
– Resenär.
Texterna du skrev om att resa med och vara förband för The Killers var fantastiska.
– Har jag skrivit om det?
De hette någonting i stil med ”Alex Camerons guide to being an Opening Act”.
– Jag borde nog skriva mer. Roy också. Den där journalistiska ådran som vi har i vårt team används alldeles för sällan. Jag tycker verkligen om att resa och att nerteckna och skildra. Mina bästa idéer kommer oftast när jag är i rörelse.
Sextonde frågan: Vilken sorts förälder skulle du vara?
– Förstående. Jag skulle vara så förstående jag bara kunde.
Är det ditt föräldraideal, eller den typ av förälder du tror du kommer bli?
– Den jag tror jag kommer bli. Förstående behöver inte alltid innebära att man är ömsint, men att visa på förståelse är enormt viktigt.
Sjuttonde frågan: Vilken strategi använder du helst?
– Som i krig?
Jag tror det.
– Min favoritstrategi är … förmodligen attack. Jag gillar inte att försvara mig.
På Forced Witness skildrade du rätt vidriga manliga karaktärer, ofta inifrån och genom ett jagperspektiv. Sedan, på Miami Memory, verkade du snarare skriva utifrån med ett tydligt kritiskt perspektiv på samma typ av män. Var det ett sätt för dig att försvara dig?
“Det är inte så att jag alltid tror att jag har rätt, jag tror snarare att jag alltid har fel, men det får mig inte att ångra det jag skapat”
– Det fanns nog en tendens för många som skrev om den skivan att anta att det var så, men jag har alltid tänkt att mina låtar alltid talar för sig själva. De behöver ingen förklaring, särskilt inte från mig. Jag har liksom inget intresse av att försöka underminera något jag gjort tidigare, jag gick bara vidare. Det är inte så att jag alltid tror att jag har rätt, jag tror snarare att jag alltid har fel, men det får mig inte att ångra det jag skapat. Jag älskar Forced Witness. Jag försvarar den ända in i döden.
Artonde frågan: Är du bra på att motivera folk som behöver det?
– Ja. Det är nog någonting som min pappa lärt mig, att finnas där för folk.
Nittonde frågan: På en skala från 0-10, hur bra är du på att hantera kriser?
– Det sägs att förr i tiden i Skottland var klanen Cameron stark.
Är du skotte?
– Cameron är ett skotskt namn. Eller, jag är ju från Australien så jag är väl en gatukorsning. Men det sägs att den klanen var oerhört stark i krig, men när det väl blev fred började de slåss mot varandra. Jag tänker på det ofta, eftersom jag är mycket bättre i kris än när det är lugnt.
Så från 0-10?
– Jag maxar i kris, så jag tänker nog säga 10. Även om det låter löjligt.
Tjugonde och sista frågan: Vilket djur relaterar du mest till: hund, katt, lejon, uggla, varg eller örn?
– Är inte lejon en sorts katt?
Ett kattdjur i alla fall.
– Okej – alltså jag vill säga alla. Men …
– Känner jag mig som en örn? En mäktig örn som sveper förbi igenom luften på jakt efter sitt byte? Nej.
Du har skrivit en del om örnar.
– Det är sant. Jag lärde mig tidigt att spana efter örnar på himlen.
Och hundar.
– Och katter.
– Okej men vargar springer väl omkring i skogsbrynet och äter ur soptunnor på natten.
Det beror nog på var man är ifrån – du måste tänka mindre prärievarg och mer Game of Thrones.
– Jag gillar ju idén med att smyga omkring i samhällets utkant …
– Men okej – jag säger örn. Fuck it, det blir örn.
Jag har ett resultat. Vill du veta?
– Hm…
– Nej. Jag mår nog bättre av att inte veta. Spara det. Skriv det i artikeln.
(Enligt testet var Alex en Alfa-man.)
