På fredag har Jonas Abrahamsson bokat Storan i Göteborg och denna kväll kommer att fyllas till bredden med musik, berättande och allt däremellan. Enligt huvudpersonen själv kommer det att bli en kväll som inte liknar någon annan. HYMNs Daniel Andersson passade på att ställa några frågor.
Vem är Jonas Abrahamsson?
– Jonas Abrahamsson, dvs jag, är en riktigt glad skit. En sprallig jävel som länge trodde att glädjen och det spralliga som finns inom mig inte var kompatibelt med de egenskaper som behövdes för att få smaka på hur det är att vara ”genial”. Genialitet och artisteri är ju allvarliga grejer, gick jag runt och tänkte! I min värld så var man ett geni om man läste Rimbaud med bevarad fröjd, och kollade ner på sina skor när man spelade sina låtar. Ungefär så.
– 15 år av mitt musicerande har således präglats av ett slags missförstånd – en slags tro på att en ”aura” behöver se ut på ett visst sätt. Finns ens någonting som är ”aura”? Och… vad fan vet jag, kanske hade jag älskat att läsa Rimbaud nuförtiden. Det är bara det att jag försökt så himla mycket skit i mitt liv, bara för att komma någonstans där jag inte befinner mig, vara någonting som jag inte är. Skönt att erkänna det! När jag erkänner det så skapas plats för någonting nytt. Ett nytt förhållningssätt inom mig. Känner jag.
“Jag har jobbat som barpianist i 10 år, i en miljö där folk skriker huvudena av sig för att få bartendern att fatta hur mycket sprit man vill ha i sin drink”
Vad är det som kännetecknar dig som musiker och berättare?
– Jag har jobbat som barpianist i 10 år, i en miljö där folk skriker huvuden av sig för att få bartendern att fatta hur mycket sprit man vill ha i sin drink. Så jag skulle påstå att jag lärt mig att vara tydlig i mitt uttryck. Högljudd? Ja. Fast nä, jag gillar också att väsa lite. Viska fram grejer. Vilket jag längtar efter att få experimentera med nu när jag har en hel scen för mig själv.
Utveckla gärna berättandets roll.
– Och berättandet.. ja, jag älskar ju att berätta anekdoter. Det har jag alltid gjort. Gärna långa, som liksom har flera tvister i sig, så att folk blir överraskade mot slutet.
Du har bokat Storan i Göteborg för att underhålla 2 timmar och 45 minuter. Vad kan publiken förvänta sig?
– Jadu. Jag har med mig ett entourage på sisådär 20 musiker som sitter på första raderna – redo att komma upp och lira. Tillsammans med dem kommer jag att spela låtar som har betytt jättemycket för mig genom livet. Fransk chanson. Skitig punk. Jag pluggade massa ryska när jag bodde i Ukraina också (kan ju låta märkligt, speciellt i dagens kontext), så jag kommer sjunga en bombastisk ballad på ryska också, vilket känns kul! Låtarna kretsar kring teman som kan kokas ned till tre ledord för föreställningen; kärlek, beroenden och sökande.
– Sedan kommer det ju vara en paus på typ 20 minuter också. Så då kan ju folk äta en fralla och varva ner lite!
Vad är det mest pirriga med att genomföra ett projekt av den här storleken?
– Att visa mig själv och alla sidor av mig själv, för alla olika slags människor som jag lärt känna genom livet. En vän sa till mig en gång att jag borde sätta en Go Pro-kamera på mitt huvud. Antagligen för att hjälpa henne att få grepp om mig och mitt liv, hon fattar nog inte riktigt vem jag är. Och jag förstår det! För det finns så många Jonas Abrahamsson, på samma gång. Och dessa olika ”Jonasar” har träffat så vitt skilda personer från olika kontexter. Så ja, jag kommer att ha att göra med en bred publik under kvällen.
– Det blir Kjell från Gunnareds aktivitetshus (hans första debut på Stora Teatern, vilket är sjukt kul!). Biståndshandläggare från min tid på Sida. Själsystrar- och bröder från min hippie-ekoby där jag bott i några månader nu. De afghaner, palestinier och syrier som nuförtiden har uppehållstillstånd i Sverige, som jag har hängt med i så många år. Spy Bars nattklubbschef. Chefer och kollegor från mitt jobb på Västra Götalandsregionen. För alla de här människorna som kommer har jag visat delar av mig själv. Men nu ska dem få se allt – helheten. Tanken är svindlande. Jag ryser när jag tänker på det!
Du har har vistats ett halvår i Ukraina. En upplevelse som kommer att få plats i din show. Berätta.
– Detta är en punkt i min föreställning som jag tänkt på mycket. Jag blev ombedd att hålla ett tal utanför ryska konsulatet i Göteborg i lördags, vilket jag gjorde. Jag passade där och då på att lätta på hjärtat lite – ungefär så som jag hade tänkte göra på Storan nu på fredag. Men… det kändes… svårt. Som att vi inte riktigt lever i en tid där det finns så mycket utrymme för nyanserade ord från hjärtat. Ja, jag är lite förvirrad. Och rösterna hopar sig i mitt huvud.
– En del av mig vill dra en historielektion om rusernas guldålder som ägde rum mellan 900 och 1200-talet – med staden Kiev som huvudsäte. En civilisation som Ryssland ju ser som hörnsten i sitt eget identitetsbygge. En annan röst frågar sig ifall det är läge att hålla någon historielektion mitt i alltihop. Vad vill jag förmedla med det? Det enda som bör sägas är att Putin nu har underskattat den ukrainska folkviljan, och att Ukraina, det ryska folket, och världen i stort, förtjänar en mer ansvarstagande och framåtblickande rysk president.
– En tredje röst säger åt mig att sluta planera så förbannat, att bara nekrofiler planerar, som den gamle brasilianske pedagogen Paulo Freire en gång sa. Vad menar han med det, kan man ju undra då? Jo – jag tror att han menade att planerare lever livet genom den STORA PLANEN om livet. Och att verkligheten redan har hänt i huvet, sen när planeraren ska ut och uppleva den i fråga. Således är verkligheten död för planeraren när hen väl upplever den.
– Och sedan blir det ett krig mellan de här rösterna, och då brukar jag försöka stänga av och tänka aaääsch, det blir som det blir med den frågan!
Det kommer att bli musik på flera språk. Hur är det att ta sig an olika kulturers sätt att använda språket?
– Det är jättekul!
Vem är svårast att sjunga. Jacques Brel eller Yuri Antonov?
– Jacques Brel är en klass för sig.
Vad säger magkänslan inför fredag?
– Att det kommer bli en kväll som inte liknar någon annan. En riktigt galen kväll. Jag kan inte fatta att det är sant. Men jag känner på mig att jag kommer ha det fantastiskt där på scen. I mitt flöde. Och det är det viktigaste för mig!
