Man kan väl inte undgå att själva begreppet turnépremiär bär med sig doften av flärd och högtidlighet. Lägg till det en postpandemisk effekt och dubbla med en av Sveriges största samtida låtskrivare, så får man en ungefärlig bild av hur det känns att närvara på Trädgår’n Göteborg under Markus Krunegårds första spelning på den omfattande vårturnén.
Just idag är lokalen förvandlad till Krunehof, konceptet som Markus har valt att använda sedan förra årets dubbelskivsläpp. Kvällen till ära syns det här och där väggtavlor och fanor med varumärket som gör att Trädgår’n under en kväll ser ut som om det vore Krunegårds privata egendom.
Lokalen fylls snabbt på av en brokig skara fans, och medan dansgolvet kokar av förväntan hinner Ellen Krauss köra ett kortare set. Ensam med gitarr, bjuder hon på ett känslofyllt framträdande som verkar nästan för intimt för den stökiga publiken på Trädgår’n. Något som väcker frågor är dock nästa punkt i programmet när en lokal komiker Jakob Johansson får plats på scen med sin standup. Med skämten som inte möter större entusiasm hos publiken blir det ett modigt försök som lämnar eftersmak av pinsamhet och förvirring.
Att lyckoruset bland fansen är totalt märks direkt från första tonerna av inledande ”Rockin’ In A Free World” från senaste skivan Kemtvätten. Som gensvar bjuder Markus gärna på sig själv. I en kick från ett längre konsertuppehåll är han aktiv på scenen, umgås med publik och promenerar slarvigt längs scenens kant i försök att vara närmare, som under den omständliga turnéskildringen ”Etta sitta längst fram”.
Visst går det att diskutera setlistan som hade kunnat vara lite mer spännande, dock med tanke på Krunegårds drygt tio års långa solokarriär verkar låtvalet inte vara en enkel uppgift. Oavsett lyckas han upprätthålla en rimlig balans mellan nyare och äldre verk samt också rama in några av dem i en förnyad form, som till exempel när han gästas av göteborgskan Maja Gödicke i ”Det var en gång i Lissabon” och får en fin förstärkning av en av livebandets nya medlem Rebecka Rolfart (The Hanged Man) under ”O A O A E vi förlorade”.
Det som i slutändan slår mig är den arenakänsla som uppstår under spelningen. Under ett mellansnack hinner Markus dra en parallell med sportläktarna, vilket blir en helt relevant jämförelse en kväll som denna. Det är sällan man ser en sådan gemenskap i publik; det är trångt på dansgolvet, det är trångt i gångarna på balkongen, men när avslutande ”Askan är den bästa jorden” drar igång förenas hela lokalen i en mäktig allsång för att senare omfamna upphovsmannen i det gurglande publikhavet.
Ikväll på Trädgår’n står Krunegård för en fullträff. För visst är det så en riktig postpandemisk spelning ska vara – med läktarna fulla av ivriga fans som kräver mer och vägrar släppa taget även när tonerna när det tredje extranumret har lagt sig.
