Mars inleddes med lärksång och det pendlar mellan minusgrader på nätterna och varmare vårsolstrålar under eftermiddagarna. Torsdagen i Göteborg var inget undantag.
Kvällens program bjöd på en lite försenad releasespelning med Palindromen på Café Hängmattan i Göteborg. Palindromen släppte sin debut-EP i fjol, men då gick det inte att fira den på ett vettigt sätt på grund av restriktioner, så därför flyttades firandet.
Det var härlig stämning i lokalen när jag kom dit vid halv åtta och jag hann även med att äta en delikat svampmacka innan konserten inleddes strax efter åtta. De fem musikerna gick på scen i en kombination av orange, lila och blått ljus som lyste upp den relativt lilla scenen vackert. De inledde med “Aileen” och det lät bra från början. Därefter fortsatte det med “Dödskyss” och det fanns även utrymme för nyare låtar. Bland dessa var det främst “Ring, klocka, ring” som stack ut. Den lite tyngre ljudbilden fick tankarna att sväva tillbaka till 1990-talets shoegazingscener.
Trots att en sträng gick av på en av gitarrerna nästan omgående, en svajarm och mikrofonen åkte i golvet några gånger och hi-haten behövde underhåll visade bandet att de kan bli en intressant ingrediens på indiescenerna framöver. Det är framför allt texterna som tar tag i mig och jag vet inte om det är en slump, men ord från Nils Ferlins diktskatt vävs ibland in fint i de moderna texterna, t ex “önskningens stege” och “barfotabarn”.
Konserten avslutades med “Vi rör oss ingenstans” och “Dårarnas korsning” och det skapades allsång i den dansande publiken.
Jag lämnade Hängmattan och Majorna med ryggont och tänkte på orden “Ring, klocka, ring, när du vaknar har du glömt allting”. Jag hoppas att det endast handlar om min onda rygg för Palindromen vill jag höra mer av framöver.
