Få röster har definierat de senaste trettio åren på samma sätt som den oefterhärmlige Mark Lanegan. Häromdagen kom det tragiska beskedet om hans bortgång. Och det är tid att minnas tillbaka på ett artisteri och en katalog som innehåller höjdpunkter och åter höjdpunkter.
Trots att han kanske inte kan beskrivas som en av de kommersiellt mest framgångsrika artisterna under sin epok så har han stått för kvalitet, kontinuitet och med sin säregna röst nått en publik över generationer. Inte minst genom en rad lyckade samarbeten med artister som PJ Harvey, Moby, Isobel Campell, Josh Homme, Duke Garwood, Tinariwen och många, många fler.
Den 31 oktober 2004 står det två bussar parkerade utanför Berns salonger. Lanegans solokarriär stod i zenit efter hyllade Bubblegum och för första gången stod han på scen med en större uppbackning. Bandet fick åka för sig själva medan Lanegan trivdes i ensamheten när de kuskade igenom Europa. Där satt han och drack Gin och Tonic (Mark gillade inte Whiskey) och skrev betraktelser i sin anteckningsbok medan de andra fick trängas.
Två år tidigare hade Queens of the Stoneage fått sitt verkliga genombrott med tredje fullängdaren Songs for the Deaf. En frusen novemberkväll spelade de på ett utsålt Munchenbryggeriet. Efter några låtar drogs tempot ned och Mark Lanegan lufsar ut på scen och tar ton på Hangin’ Tree. Med ena handen stadigt på mickstativet och blicken ner i marken och med ett nollställt ansiktsuttryck lyckades han stjäla kvällen med endast några få insatser. Och det är så vi minns honom, ofta helt i sin egen värld, blicken någon annanstans, med fokus på sången, texterna, musiken och inget skitsnack. Nu har Queens of the Stoneage förlorat sitt hemliga vapen för alltid.
”Mark Fucking Lanegan” så brukade kollegan och tvillingsjälen Greg Dulli introducera honom. Det var inget Lanegan uppskattade, han tyckte om att sjunga sina låtar och trivdes i ensamheten mer än i strålkastarljuset. En fantastisk vårkväll på Debaser 2008 med The Gutter Twins är kanske det starkaste minnet jag har när jag tänker tillbaka. Alla bitar föll på plats. Och Mark fick vara Mark, eller Dark Mark som han ofta skämtsamt kallades för den mörka tonaliteten som kännetecknade hans alster.
Han gillade att arbeta, ett sätt att hålla sig nykter och sysselsatt och på behörighet avstånd från demonerna, som han själv beskriver det i utmärkta memoarboken Sing Backwards and Weep. Finns även som en utmärkt ljudbok för den som vill lära känna mannen bakom rösten ytterligare.
Mark Lanegan var rösten. Men han var också berättelserna. Kanske behövde han de där ensamma kvällarna i bussen för att sätta ord på allt han upplevt. Från genombrottet med the Screaming Trees under sent 80-tal, vänskapen med Kurt Cobain, dusterna med Gallagher-bröderna och utvecklingen till den erkända och multifacetterade soloartist han till slut blev.
Var ska man börja? Någonstans i mitten och ta sig framåt och bakåt i katalogen. Om 10 år, 20 år och 30 år kommer få röster ha satt lika stort avtryck på sin tid och vi kan bara vara tacksamma för att vi har kvar låtarna som minnen.
Här har vi satt ihop en lista med några av våra favoriter från Mark Lanegans karriär.
