De är en av Australiens viktigaste musikexporter genom tiderna. Nu är de aktuella med första fullängdsalbumet på tjugo år. Snart ger de sig ut på vad som kommer att bli deras sista turné någonsin. HYMNs Anton Lindskog fick ett långt samtal med Rob Hirst, trummis och en av låtskrivarna i Midnight Oil.
En gång i tiden verkade Midnight Oil vara på väg att bli ett av planetens största band. De nöjde sig dock aldrig med att vara de hit-maskiner, som de visade sig kapabla till under framgångsåren i slutet av 80-talet och början av 90-talet. Drivet att engagera sig för mänskliga rättigheter och miljöfrågor, var större.
2002 lämnade sångaren och frontfiguren Peter Garrett bandet för att ägna sig åt politik på heltid och valdes in i det australienska parlamentet. Fjorton år senare kom han tillbaka.
Nu är Midnight Oil aktuella med Resist, ett nytt album som tacklar klimatkrisen. Trummisen Rob Hirst befinner sig hemma i Sydney när jag ringer upp honom över Zoom.
Er nya skiva Resist är bitvis en återgång till den lite råare stil som Midnight Oil hade i början. Ville ni skapa ett album som knyter an till er egen historia?
– Nja, vi är vad vi är helt enkelt (skratt). Det tenderar att låta på ett visst sätt när vi spelar ihop, oavsett man gillar det eller inte. Genom åren har vi lärt känna varandras styrkor och svagheter. Jag tycker nog att vi har varit musikaliskt nyfikna som band och provat många olika saker, men vi tenderar att återvända till det vi gillar.
– Med Resist ville vi få ihop ett album med tolv starka låtar som håller för att spelas live. Därför var det viktigt att det inte skulle låta överproducerat. Albumet har varit klart i över två år nu men blivit försenat på grund av… ja, du vet vad. Det har varit en lång resa.
Genom hela karriären har Midnight Oil skrivit låtar om, och uppmärksammat, miljöfrågor. Större delen av nya Resist, däribland singeln “Rising Seas”, handlar om det existentiella hotet klimatkrisen. I samband med pressreleasen uppmanar de världens makthavare att ta problemen på allvar och vidta ökade åtgärder för att minska koldioxidutsläppen.
Med klimatkrisen står vi inför den största utmaningen i mänsklighetens historia. Kan du ändå känna hopp inför framtiden?
– Det är en mycket bra fråga. Jag vill tro det men varannan vecka eller så kommer nyheter som indikerar att det går åt helt fel håll. Vi har förlorat mycket av polarisen. Här i Australien har vi under de sista sex eller sju åren sett i vart fall två väldigt omfattande blekningar av Stora barriärrevet. Det är chockerande att vi har låtit det gå så långt.
“Det är chockerande att vi har låtit det gå så långt”
– Som du säkert vet, Anton, åkte vår premiärminister till COP26 i Glasgow med ett skamligt dåligt erbjudande som inte kommer att räcka särskilt långt. Några veckor senare presenterade han ett av de största projekten för utvinning av flytande naturgas i Australiens historia. Frågan är vilka möjligheter som finns att hålla nere den globala uppvärmningen tillräckligt för att skydda livet på Jorden, när sådana människor sitter i maktpositioner. Människor som bara tänker på sina egna karriärer och agerar helt utifrån ekonomiska intressen.
Är budskapet lika viktigt som musiken för Midnight Oil?
– De har samexisterat så länge nu att det inte går att skilja dem åt. Vi spelade nyligen ett antal låtar från våra allra första album, som vi släppte i slutet av 70-talet. Det är 45 år sedan men ilskan finns kvar och vi skrev om liknande ämnen då. Om någon hade talat om mig för då att jag 45 år senare skulle skriva låtar om samma saker hade jag knappast trott på det. Men det är ämnen som, tragiskt nog, är lika aktuella. Miljöfrågor, situationen för vår ursprungsbefolkning, hur illa flyktingar behandlas av de styrande i Australien. Resist må inte vara ett direkt lättsmält album, men vi är inte den typen av band.
Resist innehåller de sista låtarna Midnight Oil gjorde tillsammans med basisten Bones Hillman som tragiskt nog gick bort i cancer i november 2020. Bones (egentligt namn Wayne Stevens) historia med bandet sträcker sig tillbaka till mitten av 80-talet. Vid sidan av basspelet blev hans bakgrundssång och harmonier, som utgjorde en kontrast mot Peter Garretts mer aggressiva vokala stil, en viktig del av bandets sound.
– Att förlora Bones var ett stort trauma för oss berättar Rob. Det var som att förlora en familjemedlem. Musikaliskt har vi även tappat mycket röstmässigt. Bones harmonier var en del av vårt sound. Vi är ett rockband som, till viss del drivs av ilska, men melodier är precis lika viktiga för oss.
– Förra året rekryterade vi vår nya basist Adam Ventoura. Stackaren har tvingats lära sig mer än 90 låtar på väldigt kort tid (skratt). Men han har ett bra sound och som trummis gillar jag verkligen att spela med honom. Att ta in en ny, yngre medlem har gett ny energi till bandet.
Det har i år gått imponerande 50(!) år sedan Rob Hirst gick med i vad som skulle komma att bli Midnight Oil. Bandet hette då Farm och Rob spelade samtidigt med dixiejazz-akten The Stanley Street Jazz Band.
“Att ta in en ny, yngre medlem har gett ny energi till bandet”
– Jag var 15 – 16 år gammal och spelade på pubar trots att jag inte hade åldern inne, minns Rob. Det fanns många möjligheter för unga band att komma ut och spela på den tiden. Något som inte längre existerar idag.
Under de tidiga åren harvade Midnight Oil runt på olika klubbar och pubar i Sydney. Enligt legenden adderades mer distade gitarrer för att överrösta bakgrundssorlet och bandets sound kom att närma sig punken.
– Vi märkte, på publikresponsen, vilka låtar som gick hem, berättar Rob. På eftermiddagen kunde vi skriva en låt som vi testade inför publik senare samma kväll och då såg vi vilka reaktioner den fick. Om låten inte gick hem provade vi att ändra något till nästa spelning. Det var ett sätt att lära sig hantverket. Jag tror verkligen inte det finns något bättre sätt. Man blir tuffare som band när man börjar spela live.
Kan du berätta om Royal Antler Hotel i Narrabeen?
– (stort skratt) Oj, ja, det är en del av vår historia. Det här var i slutet av 70-talet. Vi hade inte så mycket erfarenhet ännu så det var fortfarande inte så många ställen som ville boka oss. Alla i bandet bodde nära kusten så när vi fick erbjudande att spela på en pub för surfare i Narrabeen, ett internationellt känt surfställe med bra vågor, tackade vi ja.
– Det började med att vi spelade där en vecka inför en publik bestående av unga och väldigt fulla surfare. Sen kom vi tillbaka och inom ett par månader blev det som vår hemarena. Det var där vi lärde oss att spela inför en aggressiv publik. Kanske tror man att surfare är lugna och fridfulla typer men inte efter tillräckligt många öl (skratt). På den tiden fanns inga regleringar gällande ljudnivån så vi kunde ösa på som vi ville. Till slut stängdes det stället som alla andra bra pubar i Sydney-området och nu har det byggts lägenheter där istället.
Midnight Oil släppte sitt första självbetitlade album 1978. Skivan nådde försäljningslistan på hemmaplan, men det skulle dröja ytterligare ett antal år för omvärlden att upptäcka dem. Framme vid 10, 9, 8, 7, 6, 5, 4, 3, 2, 1 (1982) hade det börjat röra på sig litegrann även internationellt. Albumet, som Rolling Stone-skribenten David Fricke har beskrivit med orden “sounds like the end of the world turned up to 10”, anammade ett större, mer producerat och äventyrligare uttryck. Den politiska profilen var etablerad vid det här laget och raderna “It’s better to die on your feet than to live on your knees” från singeln “Power and the Passion” har förblivit ett återkommande motto.
Det skulle dock dröja ytterligare några år innan det stora genombrottet. Kanske något oväntat gjorde ett temaalbum om aboriginernas situation i Australien, Midnight Oil till världsstjärnor. Diesel and Dust (1987) sålde över tre miljoner exemplar (varav allra flest i USA). Albumet anammade ett enklare, mer akustiskt sound och var präglat av bandets egna resor i ursprungsbefolkningens traditionella områden. Rob Hirst bidrog bland annat med världshiten “Beds are Burning”.
– I mitten av 80-talet turnerade vi i mellersta och i övre delen av norra Australien, berättar Rob. Vi tog med oss Warumpi Band som är ett av de bästa banden inom “aboriginal rock” (en australiensisk stil som kombinerar rock med aboriginernas traditionella musik – anm). I samband med det förändrades vår egen musik. Vi ville göra något som var mindre komplext och började använda mer akustiska instrument och jobba med sångstämmor. Det viktiga var att skriva starka låtar som skulle hålla för att framföras akustiskt.
Diesel and Dust är musikaliskt starkt förankrat i Australien och större delen av texterna handlar om landets relation till sin ursprungsbefolkning. Varför tror du albumet fick ett sådant genomslag i hela världen?
– Vårt nya sound gick hem och jag tror även att många gillade budskapet. Precis som du säger Anton, skrev vi om situationen här i Australien. Det finns dock många andra länder, bland de som har en ursprungsbefolkning, där det råder liknande missförhållanden.
– Jag tror också att timingen var bra för oss. Flera andra band härifrån hade haft stora internationella genombrott några år tidigare: Men at Work, INXS, The Church, Nick Cave & the Bad Seeds. Världen hade fått upp ögonen för australiensisk rock i mitten av 80-talet, vilket gav viss draghjälp åt oss. Jag tror även att MTV hjälpte till. Våra videor var filmade ute i den australiensiska öknen och det såg nog exotiskt ut för många.
År 2002 lämnade Peter Garrett bandet för att ägna sig åt politik på heltid. Midnight Oil var, med undantag för en handfull spelningar på hemmaplan, inaktiva som band fram till 2016.
Peters politiska resa började redan 1984 med, nu upplösta Nuclear Disarmament Party. Partiet grundades som en respons på kapprustningen mellan USA och dåvarande Sovjetunionen. Oron inför världsläget var även ett centralt tema på Midnight Oil-albumet Red Sails In The Sunset från samma år, vars ikoniska omslag föreställer Sydney efter en hypotetisk kärnvapenexplosion.
I början av 2000-talet plockades Garrett upp av Labor-partiet och fick en plats i parlamentet. Han var Australiens miljöminister mellan 2007 och 2010 och blev därefter skolminister. I samband med valet 2013 lämnade han politiken. Tre år senare återförenades Midnight Oil.
Vad gjorde du själv under uppehållet, Rob?
– Jag har hållit på med musik hela tiden, precis de övriga i bandet (utom Peter). Jim [Moginie], Martin [Rotsey] och jag från Midnight Oil startade ett nytt band med Brian Ritchie från Violent Femmes och Jack Howard från Hunters and Collectors, som heter The Break. Sedan är jag med i ett bluesband som heter Backsliders.
Varför var tiden rätt att återförenas 2016?
– Peter hade tid att spela i band igen. Och det visade sig att han hade saknat oss (skratt).
Under året som följde gav sig Midnight Oil ut på comeback-turnén The Great Circle. Turnén startade och slutade på hemmaplan men tog dem däremellan runt hela världen.
– Vi visste att intresset fortfarande var stort här i Australien och även i Nya Zeeland men var osäkra på hur det såg ut i resten av världen. Skulle folk komma ihåg oss efter alla år? Därför bad vi våra bokare i resten av världen att ta det försiktigt och endast boka mindre spelningar. Sedan sålde hela The Great Circle-turnén slut på några dagar och vi fick lägga till massor av extraspelningar. När vi kom hem till Sidney var vi helt slutkörda (skratt).
“Vi har alltid gillat att komma över och spela i Europa, inte minst i de norra delarna”
Bandet repade över 100 låtar inför turnén och varje spelning klockade in en bra bit över två timmar. Rob berättar att planen var att ha roterande setlists och kunna variera så att ingen spelning blev den andra lik. I Skandinavien blev det stopp i Gävle, Oslo och Köpenhamn. Redan 2019 återvände de till Europa för fler spelningar.
– Vi har alltid gillat att komma över och spela i Europa, inte minst i de norra delarna. Detsamma kan inte sägas om alla platser. Till exempel kände vi oss inte roade av tanken på att åka till de mer Trump-orienterade delarna av USA under den eran.
Vid sidan av turnerandet började återförenade Midnight Oil också skriva nytt material. Första släppet sedan nystarten blev ep-n The Makarrata Project som kom i oktober 2020 och rymmer ett stort antal gästartister från hemlandets First Nation-scen. Låtarna skrevs samtidigt som de som till slut hamnade på Resist.
– När vi återförenades märkte vi att många av de nya låtarna – kanske framför allt de som jag, Jim och Peter hade med oss – handlade om aboriginernas situation. Ungefär samtidigt kom ett dokument som heter Statement of the Heart. Det är ett grunddokument som skrevs för att ena europeisk och asiatisk historia och värna om och uppmärksamma vår ursprungsbefolkning. Du borde verkligen läsa det!
– Statement of the Heart är ett anmärkningsvärt och vackert dokument. Det borde ingå i konstitutionen men, som väntat, har vår regering valt att helt förkasta det. Vi ville göra något för att uppmärksamma det så vi valde att använda de låtarna till ett separat projekt vilket blev The Makarrata Project. Det kändes självklart att bjuda in och ge utrymme åt så många fantastiska First Nation-akter som möjligt. Artister som Dan Sultan, Bunna Lawrie, Leah Flanagan, Troy Cassar-Daley… Jag vet inte om dessa namn säger dig något men väldigt mycket ny intressant musik som görs i Australien just nu kommer från First Nation-artister.
– Personligen tycker jag att The Makarrata Project är bland det absolut bästa vi gjort. De livespelningar som vi gjorde här hemma, när vi hade alla gästartister med oss på scen, var helt fantastiska.
Det stod alltså klart från början att ni skulle skriva nytt material när ni återförenades?
– Javisst! Från början hoppades jag på att vi skulle kunna få med oss några nya låtar på turnén 2017 men det hann vi inte med.
Snart ger sig Midnight Oil ut på vägarna igen. Den kommande turnén, som följer släppet av Resist, kommer att bli deras allra sista. Mer än 90 låtar är inrepade. Än så länge är endast datum i Australien tillkännagivna men planer finns på att återvända till både Europa och Nordamerika i år. I linje med albumets budskap har bandet lovat att föregå med gott exempel vad gäller utsläppsminskningar och klimatkompensering.
Vad innebär det i praktiken? Hur kan ett världsturnerande rockband minska sin klimatpåverkan?
– Vi kommer att använda elbilar i så stor utsträckning som möjligt, när vi måste köra någonstans. Det kommer inte att finnas några engångsartiklar på scenen. Till exempel är alla plastflaskor med vatten borttagna och ersatta med metallflaskor som vi fyller på och tar med oss. Turnéplanen är upplagd för att bli så logistiskt effektiv som möjligt och minimera resandet mellan spelningar. Det är ju helt vansinnigt när man tänker på hur det gick till under 80-talet, då vi skickades kors och tvärs mellan länder. På den tiden kunde vi spela i till exempel Sverige ena kvällen för att flygas till Tjeckien och spela där nästa.
“Turnéplanen är upplagd för att bli så logistiskt effektiv som möjligt”
– Vi är knappast unika med det här upplägget. Jag tycker mig märka att många andra band har börjat tänka i samma banor.
Är du säker på att det här blir sista turnén?
– Ja!
Varför det?
– Därför att vi vill att de sista spelningarna ska vara så kraftfulla och energiska som möjligt. Så som Midnight Oil alltid har varit. Det krävs energi och ilska för att matcha budskapet och vi inser att vi inte kommer orka med det hur länge som helst. Därför väljer vi att sluta nu medan vi fortfarande känner oss starka. Det går inte heller att komma ifrån att det kommer att kännas väldigt konstigt utan Bones, då han var med och skrev och sjöng på så många låtar.
– Däremot betyder det inte slutet för Midnight Oil. Inte heller att vi aldrig kommer att spela live igen. Vi ställer gärna upp och gör någon enstaka spelning framöver ifall det dyker upp ett sammanhang som passar oss. Till exempel ett evenemang för att uppmärksamma en viktig miljöfråga.
