Det är en gråmulen och regnig eftermiddag i Göteborg. Vädret påminner mer om en novemberdag än det faktum att vi befinner oss i mitten av februari. Jag promenerar förbi Domkyrkan och ännu en vindpust tar tag i mig samtidigt som gråsparvarnas tjatter ändå vittnar om att våren finns där borta någonstans.
Jag är på väg till Nefertiti för att träffa Tommie Ek som startar en ny klubb i den klassiska lokalen inom kort. När jag kommer fram har jag även förmånen att träffa Mattias Lundin som tog över och renoverade lokalen nästan exakt när pandemins första restriktioner bröt ut. Det har gått nästan två år sedan dess. Vi sätter oss vid ett av borden med varsin kopp kaffe och inleder samtalet.
Hur föddes ert musikintresse?
– Jag började lyssna genom skaten i Trollhättan, inleder Tommie. Det blev mycket skatepunk och kort därefter började jag spela bas i ett punkband. Då var jag bara 14 år, minns Tommie.
– Jag har ett väldigt konkret minne, fortsätter Mattias. Min mormor skulle åka till New York 1988 och jag bad henne köpa det mäktigaste och det slutade med att hon kom hem med en Powell Peralta-bräda och plattan The Great Adventures of Slick Rick. Jag växte upp i Sisjön där ingen skatade eller lyssnade på hiphop, men därefter åkte alla skateboard och lyssnade på hiphop, berättar Mattias med ett leende. Jag lyssnar fortfarande på den plattan. Det är en favorit.
Ni startar en ny klubb här på Nefertiti som heter Fauna. Vad kan ni berätta om den?
– Historiskt har jazz varit basen för Nefertiti, men jag vill bredda det och ge utrymme för flera genrer, berättar Mattias. Jag är inte själv från indiescenen, men jag hänger med bra på vad som händer och det vill vi utveckla nu. Det var så Tommie kom in i bilden.
– Det är så fett med Mattias tänk. Den crowd jag identifierar mig med hoppas jag välkomnar detta. Jag älskar detta ställe. Det finns skitbra förutsättningar för ännu en klubb, säger Tommie med övertygelse i rösten.
Varför valde du just namnet Fauna?
– Haha, jag hade tänkt att förbereda ett bra svar på den frågan som jag gissade skulle komma, säger Tommie. Jag har spelat i punkband i hela mitt liv, men alltid varit intresserad av annan musik också. Fauna är där jag får utrymme att utforska och dela med mig av det. Jag har upplevt att det inte finns utrymme för det inom punkscenen.
Varför behövs det flera klubbar i Göteborg?
– Dels känns det som att livemusik börjar att försvinna alltmer, inleder Mattias, och det behövs flera ställen i olika storlekar där musik är mer i fokus än inredningen. Ett band kan vara fantastiskt på en större scen, men blir en annan upplevelse hos oss som tar in 350 personer. Jag säger inte att det ena är bättre än det andra, men så ser jag det.
– Du satte huvudet på spiket, kontrar Tommie snabbt. Nefertiti vill ha många kontraster och det handlar inte om att konkurrera med Stigbergstorget eller Järntorget. Det finns utrymme för alla. Det är en härlig atmosfär i detta rum och har man ett riktigt bra band blir det väldigt bra här.
“Nefertiti vill ha många kontraster och det handlar inte om att konkurrera med Stigbergstorget eller Järntorget”
Vad kan era besökare förvänta sig?
– Jag vill gärna få in visuella grejer i klubben, säger Tommie, gärna någon som skapar bilder eller film samtidigt som bandet spelar. Det kommer säkert hända inom kort och det kommer att göra det extra häftigt.
Mattias minns tillbaka och säger att det historiskt har förekommit på Nefertiti.
– Vi vill skapa en speciell stämning i detta rum även framöver, konstaterar han, och fortsätter att berätta att planen är att även kunna flytta ut klubben till uteserveringen under sommaren.
– Inte ens i en mardröm har jag drömt om att bli krögare, berättar Mattias. Men när det gällde Nef var det annorlunda. Jag är uppväxt här sedan jag var 18-19 år och jag DJ:ade. Det var där allt började. Det var alltid självklart att gå på Nef. Men allt började egentligen några år tidigare på Kompaniet i 16-årsåldern.
Mattias berättar att han som 16-åring fick ha sin mamma med sig när han skulle DJ:a, som målsman! Många år senare tog han över Nefertiti precis när restriktionerna slog till, för nästan två år sedan, och det är lätt att förstå att det inte varit de två inledningsår som han hade tänkt sig.
Pandemin är ett återkommande hinder och ni har redan fått flytta Faunas premiär. Hur tänker ni kring det?
– Jag har mycket kontakt med bokare i andra länder, säger Tommie, men jag tänker inte på internationella bokningar ännu. Förutsättningarna är så olika i Europa så det är mest fokus på svenska artister just nu, men det var ingen tanke från början.
Mattias återgår till ursprungsfrågan och konstaterar att “vi vann, nu är restriktionerna borta”. Han fortsätter att berätta att mejlmängden från band och bokare varit nere på 10% av vad det är under perioder utan restriktioner. Proppen är inte ur internationellt sett.
Fredagen den 25 februari var det annonserat premiär och Gösta Berlings Saga ska spela, men nyligen bokade ni Bongo Riot redan på lördag, den 19 februari. Är ni så peppade att dra igång?
– Så peppade är vi, konstaterar Tommie snabbt med ett skratt.
– Jag har arbetat administrativt med nattklubb i två år, fortsätter Mattias, så nu vill jag arbeta på riktigt med det. Vi har pratat om bokningar och förberett oss länge så vi är peppade.
Kommer ni att ha någon särskild musikalisk inriktning eller kommer det att bli “breda bokningar”?
– Jag tänker att vi inte ska begränsa oss, men just nu finns det en röd tråd med instrumental musik, säger Tommie. Den 26 mars kör vi en kväll med Fontän och Höga Nord också. Vi kommer att boka det som är fett och genuint.
“Vi har pratat om bokningar och förberett oss länge så vi är peppade”
Mattias fyller i att jazz ofta också är instrumentalt och att det passar bra i en legendarisk jazzlokal.
Hur ofta och regelbundet kommer man kunna besöka Fauna?
– Fauna är från början tänkt att köra en gång i månaden, men det är inte skrivet i sten hur vi gör med det, säger Tommie.
– Ja, vi ska försöka köra minst en gång i månaden som det är nu, bekräftar Mattias. När vi pratat om Fauna rör det sig ofta om att vi vill ha flera band, DJ:s och köra helkvällar. Fokus just nu är fredagar eller lördagar, men det kan ändras snabbt när det blir möjligt att boka internationella artister på sikt.
Har ni någon realistisk drömbokning till klubben?
Båda svarar spontant, nästan i kör, att det är Dungen.
Jag berättar om en spelning med Dungen jag hade förmånen att uppleva under Liverpool International Festival of Psychedelia för några år sedan. De gjorde en strålande spelning inför britterna i en knökfull lokal där det röda teglet klädde väggarna, precis som på Nefertiti, och jag kan bara tänka mig hur härlig en konsert med Dungen kan bli på nyrenoverade Nefertiti. Jag håller med Tommie och Mattias, måtte det bli verklighet en dag.
Avslutingsvis, hur tror ni att ni sammanfattar första året i februari 2023?
– Själva Nefertiti har nått ut med budskapet att vi breddat vårt konsertutbud. Vi har även levt igenom ett år utan restriktioner och vi har haft en härlig konsert- och festivalsommar, säger Mattias. Tänk bara att det finns många yngre som aldrig fått möjlighet att gå på konserter på grund av pandemin.
Mattias ord tar tag i mig och jag har aldrig själv tänkt i sådana banor. Tänk om jag inte hade fått gå på konsert när jag var 17 år. Då hade jag aldrig sett Dee Dee Ramone som basist i Ramones, ett minne jag vårdar ömt än idag.
– Jag hoppas att Fauna blir en klubb som till exempel klubben Koloni, säger Tommie, att det blir en klubb man kan lita på att den levererar kvalitet och att publiken känner sig välkommen. Det blir helt enkelt alltid bra oavsett vem som spelar.
“Jag hoppas att Fauna blir en klubb som till exempel klubben Koloni”
Mattias konstaterar att det häftiga med ett klubbkoncept är att det kan utvecklas till något helt annat än man tänkt sig från början, men att det ändå blir bra.
Det blir slutorden från en man som verkligen vet att allting inte alltid blir som man tänkt sig när man tar över en legendarisk musikklubb och jag tar med mig de orden. Inställningen att allting kan bli bra även om det inte blir exakt som jag tänkt mig är något jag själv ibland går och funderar på, ibland med mindre och ibland med större framgång.
Regnet har upphört från den allt mörkare februarihimlen och vattenpölarna rör sig fortfarande i takt med vinden. Jag lämnar Nefertiti för denna gång, men hoppas komma tillbaka snart igen när livemusiken återigen får förtrolla mig mellan de vackra tegelväggarna.
