I oktober 2015 släppte den iranska metal-duon Confess albumet In Pursuit of Dreams. Kort därefter blev medlemmarna Nikan “Siyanor” Khosravi och Arash “Chemical” Ilkhani arresterade och fängslade för sina musikaliska gärningar. Efter månader i fängelse, hot om dödstraff och år på flykt släpper bandet nu sin uppföljare Revenge at All Costs. Bandets sångare Nikan berättar för HYMN om historien som förändrade hans och Arash liv. I ett intervjureportage över tre delar följer vi bandet från uppstarten i Teheran 2010 till livet i exil idag i Norge. Läs Del 1 – Propaganda och blasfemi här och Del 2 – Evinfängelset här.
När Nikan döms till sex års fängelse inser han att han måste fly Iran. Han döms för att ha skrivit regimkritiska texter i sin musik, något han inte är beredd att sitta inlåst för. Eftersom hans pass har blivit konfiskerat måste han ta till okonventionella metoder.
– Jag har inte riktigt berätta det för någon, men ja… det var människosmugglare som hjälpte mig ut ur Iran. Det delen är väldigt personlig för mig, det är något jag än idag inte riktigt kan prata om. Det är ingen behaglig historia att berätta.
Nikan tar sig till Turkiet där han får en temporär bostad. Trots att han lyckats fly sitt hemland kan han inte andas ut. Han vet om att hans framtid är osäker och att det är en lång väntan innan han kan känna trygghet. Samtidigt är Arash kvar i Iran, han är ännu inte dömd till något fängelsestraff och behöver inte fly. Det är textförfattare och bandledare Nikan som är det huvudsakliga måltavlan för rättsväsendet.
Året är 2017 men Nikans fall ska höras av turkiska myndigheter först år 2021.
“Jag lämnade allt bakom mig för att komma till ett land där jag knappt kan kommunicera med någon”
– Fyra år är en lång tid… Det är nu depressionen kickar in. Jag lämnade allt bakom mig för att komma till ett land där jag knappt kan kommunicera med någon. Ingen pratar engelska och jag kan inte prata turkiska. Jag lever i ett hus med tre katter, jag kan knappt gå ut… men jag skriver musik. Det är bara jag, katterna och musiken i limbo.
Efter någon vecka i Turkiet tar han beslutet om att prata med internationella medier. Beslutet tas i samråd med familj och bandkollegan. Nikan är inledningsvis tveksam, han är rädd för vad som kan hända hans familj men dom ger stöttning och säger till honom att göra det han tycker är bäst. Arash instämmer, han vill att hans och Nikans historia ska berättas. Nikan gör intervjuer med stora metal-magasin som Loudwire och Metal Injection vilket leder till att han bli kontaktad av organisationer som vill hjälpa honom.
– En dag fick jag ett mail från en människorättsorganisation som hjälper personer som är förföljda i sitt hemland. Dom sa att dom läst någon intervju jag gjort och berättade om hur dom kan hjälpa mig. Men inget händer… Även giganter som Amnesty International skulle hjälpa mig, men dom gjorde inte ett skit. Antingen ignorerade dom mina mail eller så förklarade dom att dom inte hade inflytande nog att påverka mitt fall. Det enda som dom här organisationerna faktiskt gör är att fördöma, ett uttalande eller ett brev för att markera – inget mer. Det är inte som med Hongkong som är amerikanskt allierade, där är det enklare. Men med Iran så är det mer… fuck it. Allt dom gjorde var alibi. De enda organisationerna som gör någon nytta är de ideella, dom som inte styrs av ekonomiska intressen.
Nikan fyller i formulär efter formulär, fler organisationer kontaktar honom. Efter några månader kommer han i kontakt med ICORN, international cities of refuge network, en organisation som hjälper författare och kulturpersonligheter på flykt. Nikan får ännu ett formulär, men känner mest att det är ännu ett spel för gallerierna. Men nu händer faktiskt någonting. Efter två veckor får Nikan besked om att hans ansökan gått igenom hos ICORN och att hans fall nu klassas som akut eftersom Turkiet inte anses säkert för honom. Han får veta att det finns stor risk för att Turkiet kommer att överlämnar honom till Iranska myndigheter.
– Jag kände mig inte säker, jag väntade bara på att någon skulle knacka på min dörr och föra bort mig eller till och med skjuta mig. Det har hänt för så många regimkritiker, till och med i Europa. William Nygaard, den norska killen som publicerade den översatta versionen av Salman Rushdies verk Satansverserna, blev skjuten tre gånger utanför sitt hem i Oslo. Det jag vill säga med det är att vi som ifrågasätter dessa regimer, vi som anklagas för att kränka gud tar en väldigt stor risk. Allt kan hända, dom har folk runt hela jorden som kan agera på order.
Efter att Nikans falls blivit klassats som akut går det ytterligare två månader, därefter bjuder norska myndigheter in honom till Harstad. En liten stad i Nordnorge med cirka 20 000 invånare beläget ungefär två timmars bilfärd från den svenska gränsen. Nikan erbjuds politisk asyl och möjligheten till ett stipendium.
“För det första är det kallt, för det andra
– “Kan du acceptera vårt erbjudande?”, frågade dom mig. Jag tänkte bara att jag måste härifrån, jag skiter i hur eller vart. Självklart kan jag acceptera. Jag funderade över vad jag visste om Skandinavien. För det första är det kallt, för det andra har dom black metal. Dom fattar vad metal är, ingen kommer tycka det är konstigt att vi spelar vår musik. Let’s go!
Efter att Nikan accepterat erbjudandet tar det cirka fem månader innan han kan lämna Turkiet. Under den här tiden får han besök av sin familj. Det är en känslomässig tid, ett kärt återseende men som innehåller en stor dos vemod. När dom skiljs åt vet dom inte när dom kommer ses igen.
Den fjärde december 2018 lämnar Nikan Turkiet för sitt nya hemland i norden. Kort därefter följer Arash i sin bandkollegas fotspår, processen tar bara två veckor. Nikans godkända asylansökan har gjort det enkelt för Arash, han följer samma mall som Nikan. Med båda bandmedlemmarna ute ur Iran skärps deras straff, flera åtalspunkter läggs till. Arash straff utökas till två år i fängelse. Nikans straff dubbleras, han döms i sin frånvaro till 12 år i fängelse samt 74 piskrapp.
Historien tar inte slut här, men det är här Confess är idag. Mellan 2019 och 2021 färdigställer Confess sitt tredje album Revenge at All Costs. Det samarbetar med norska trummisen Roger Tunheim Jakobsen, producent Erling Malm och får även demonproducenten ”Machine” (Lamb of God, Suicide Silence) på mastering av albumet.
Revenge at All Costs släpptes 21 januari 2022 tillsammans med det svenska skivbolaget Rexius Records. Det är det första albumet som givits ut sedan Nikan och Arash fängslades i Iran för knappt sju år sedan. Totalt satt bandmedlemmarna häktade två och ett halvt år i fängelse varav flera månader var i isoleringscell.
Framtiden ser både ljus och oviss ut. Med ett hyllat album i ryggen och rapportering från medier som The Guardian, CBC och Bloomberg har bandet fått stor uppmärksamhet både i och utanför metal-världen. Samtidigt lever bandets originalmedlemmar i exil med en oförutsägbar trygghet.
Känner du dig säker idag?
– Ja jo, jag känner mig säker. Inget har hänt än, men jag vet inte hur det kommer se ut framöver. Ju större mitt namn blir, ju större Confess blir… desto större risk. Iran har en ambassad här, dom vet att jag existerar. Dom avlyssnade ju min telefon, det är klart att dom har koll på mig haha. Jag är på min vakt, på sätt och vis.
– När jag kom till Norge blev jag erbjuden polisskydd men jag var tydlig med att jag inte var intresserad. Först och främst så gillar jag inte polis, för det andra hanterar jag sånt själv, för det tredje så betyder polisskydd ännu en typ av fängelse. Jag skulle vara under konstant övervakning, jag skulle ha svårt att träffa folk, svårt att resa, till och med svårt att ringa telefonsamtal. Det var aldrig ett alternativ.
Hur ser din kontakten ut med din familj idag?
– Vi hörs någon gång i veckan på telefon. Det har varit svårt för dom att besöka mig, inte minst på grund av covid med ländernas olika regler och restriktioner. Jag vet inte när jag kommer träffa dom igen.
Hur mår du idag efter alla år av trauma?
– Jag mår väl okej. Alla år i fängelse, allt jag varit med om kan bryta ner vem som helst. Jag antar att jag är bra på att hålla mig vid liv, men det är svårt att slappna av. Jag känner en hård press i att berätta allt det här. En sån här historia kan inspirera folk, det kan förändra liv. Det är därför jag är mer frispråkig än någonsin. Jag måste inspirera, jag måste visa att man ska slåss för det man tror på. Jag har inte någon offermentalitet, jag har kämpat så länge. Jag måste fortsätta.
Confess består idag av Nikan Khosravi (sång, gitarr), Arash Ilkhani (DJ, sampling), Roger Tunheim Jakobsen (trummor), Edvard Sundqvist (bas) och Steffen Normark (gitarr). Bandet har gjort flera livespelningar sedan originaluppsättningen kom till Norge, bland annat ett uppmärksammad framträdande som förakt till ikoniska Mayhem under 2021. Confess siktar på flera live-datum under 2022.
[Detta är den tredje och avslutande delen i ett intervjureportage om metalbandet Confess. Del ett publicerades 1:a februari, del två publicerades 7:e februari]
