Jamil Rashad, mer känd som Boulevards, har på tidigare album sakta men säkert rört sig mot funken. Om förra albumet Yadig! var ansatsen är Electric Cowboy: Born In Carolina Mud det stora leriga klivet. Här bjuds det på en gryta av musikinfluenser med funk som huvudingrediens men andra framträdande element är hiphop, soul och lite country. Till sin hjälp har Blake Rhein och Colin Croom producerat och albumet innefattar en rad spännande gästartister som Adrian Quesada från Black Pumas och countrysångerskan Nikki Lane.
Första låtarna ”Turn” och i synnerhet ”Together” representerar utmärkt vad som är grejen med albumet. Nog är det groovigt, men som i mycket gammal funk finns det en seriös underton. Ämnen som behandlas växlar mellan samhällskommenterande och självreflexiva med teman som rasism och drogproblem. Boulevards känns personlig men inte privat, mer ”säger som det är” istället för att erbjuda svar. Detta ackompanjeras av grymma hooks och beats som på höjdpunkterna ”Where is Da Luv?” samt ”Better Off Dead” med Nikki Lane.
Den som ibland har svårt att utmärka sig är tråkigt nog Boulevards själv. Mycket för att Electric Cowboy försöker pressa in i princip varenda Carolina-relaterad musikinfluens som finns vilket har konsekvensen att Boulevards stundtals drunknar i sin egen Carolina Mud.
Och här är problemet med skivan. Den är grötig, och inte på ett nödvändigtvis bra sätt. Jag är helt för en skitig ljudbild men stundtals blir det så grötigt att det enda som återstår är ett schysst beat ackompanjerat av Boulevards tvetydiga bakgrundsmummel, vilket är trist för albumet behandlar flera allvarliga ämnen. Några av de värsta förbrytarna är ”Modern Man” och ”Surprise”. Det hela hade varit lugnt om det varit en festlig funkplatta för det är väl ändå ingen som lyssnar på texten då. Men den här plattan vill vara mer än så.
De två sista låtarna ”Time” och ”Problems” visar en mer subtil sida. I synnerhet genom den snygga ljudbilden som för tankarna till hur mycket undergroundfunk lät på 70-talet, tänk typ klassiker som 24 Carat Black. Jag kan verkligen uppskatta de här avskalade låtarna som kontrast då de inte känns fullt lika kryddade och låter texterna komma fram tydligare.
Men trots sina brister så finns det något otroligt lockande med Electric Cowboy. För även när musiken inte lever upp till förväntningar är det fortfarande på något sätt riktigt bra. Det må vara hänt att Boulevards knappt hörs på ”Modern Man” men det ger bara utrymme för Adrian Quesada att gå loss på gitarren. Det är lager av lera, med något nytt att upptäcka och uppskatta vid varje lyssning. Och för varje lyssning växer intrycket av albumet. Så även om det kan behöva lite tid är det ett riktigt bra album när det väl kommer till sin rätt.
[Normaltown Records, 11 februari]
