Under rubriken Up and Coming kommer HYMN presentera utländska band och artister som ännu inte gjort sig kända. Såna vi tror eller hoppas komma att växa sig större och få fler lyssnare och följare helt enkelt för att vi tycker de är så bra att de är värda det. Kanske kan HYMN bidra genom att rikta strålkastaren mot dem? Först ut är engelska Remember You, Always. Läs Hans Wåhlbergs intervju nedan.
Jag råkar snubbla över en EP med Remember You, Always. Jag har aldrig hört talas om bandet men blir helt knockad av de tre låtarna på plattan. Den gavs ut 2020 betitlad RY, A, det vill säga bandnamnet förkortat. Den innehåller singeln ”Lavender Walls” och två låtar till, ”Flutter” samt ”&I”. Förutom det har de bara släpp en remix av ”Lavender Walls”.
Vilka är de? Varför har de inte mer än drygt trehundra spotify-lyssnare i månaden? Gåtor jag bara måste få svar på.
Jag får kontakt med Charles Watson som är ena halvan av duon. Alex Bowers är den andra halvan och bidrar med trumspelandet. Alla andra instrument hanterar Charles och det är också han som skriver låtarna får jag veta. Charles är 32 år och Alex 31, och jobbar inom musikbranschen men är inte heltidsmusiker ännu och har inget skivkontrakt, vilket vittnar om hur svårt det är att livnära sig som musiker generellt men kanske framför allt i London. Charles verkar snarast överraskad av mitt intresse.
Jag berättar att det inte lär vara många utom jag själv i Sverige som upptäckt dem och Charles avslöjar att det är samma sak i UK, men att de har fått en del spelat i brittisk radio.
Deras sound är som en korsbefruktning av Cocteau Twins och Beach House, föreslår jag för Charles, som inte säger emot.
– Yeah, jag är stort fan av båda banden du nämner. Jag älskar Cocteau Twins, men är också inspirerad av The National, Radiohead, Bon Iver,
Sigur Rós och Explosions In The Sky för att nämna några. Mitt gitarrspel skulle jag säga är inspirerat av postrock-band som Explosions In The Sky eftersom jag verkligen älskar reverb och storslagna gitarrspel. Jag har alltid gillat musik som är närmast repetitiv och växer i styrka. Det är ett sorts tema i låtarna på Ep:n.
På Ep:n har de assistans med körsång av Rhiannon Hopkins och Karis Jones men framför allt av M.A MOYO, som är en Zimbabwe-född sångerska och poet som också bidragit med textrader till sin pratsång på två av låtarna. Charles såg för några år sedan ett gig med en poet och en gitarrist och greps av kraften i den kombinationen. Han ville göra något annorlunda och att arbeta med en poet var något som åtminstone för honom var nytt.
– Jag frågade om hon var intresserad av att samarbeta men hon var upptagen för tillfället så hon gav mig namn på andra poeter, bl.a. M.A MOYO. Hon stack verkligen ut. Hennes röst och framförande och det hon hade att säga kändes verkligen personligt och övertygande. Jag kontaktade henne och fick svar med mängder av förslag hur vi kunde göra de två låtarna. Jag gav henne en idé om vad låtarna handlade om och hon baserade sina poem på det. Så småningom gick vi in i studion och spelade in ”Lavender Walls” och ”Flutter”. Jag skulle älska att jobba med henne i framtiden, vi får se.
En liten detalj med svensk anknytning finns i remixen av ”Lavender Walls”. På slutet hörs Greta Thunbergs röst från ett av hennes mer kända tal där hon manar: ”I want you to act as if the house was on fire”. Jag frågar Charles om han är engagerad i klimatfrågan men han avslöjar att idén är helt Robin Southbys, som remixade låten. Robin är annars medlem av betydligt mer kända London-bandet Maybeshewill.
Charles berättar att han har nytt material som han hoppas ska kunna spelas in och ges ut under året. En låt är i stort sett klar.
”Jag hade aldrig intentionen att spela live när jag skrev låtarna”
– Den är mer upbeat och drivande än de förra låtarna och innehåller ett suveränt sax-solo av vår vän Ben Castle som också spelade sax i slutet av ”Flutter”.
Att försöka locka dem till Sverige verkar för tillfället fruktlöst. De har aldrig spelat live avslöjar han.
– Jag hade aldrig intentionen att spela live när jag skrev låtarna. Jag vet ärligt talat inte hur vi skulle kunna när vi bara är två och har så många instrument med i låtarna. Man ska väl aldrig säga aldrig, men det är inget jag har planer på just nu.
Man kanske inte ska förvänta sig några mirakel från de här killarna i den tuffa konkurrens som råder i London och UK. Läser man mellan raderna i svaren från Charles kan ett visst mått av osäkerhet om den egna förmågan skönjas. Men en ökad uppmärksamhet internationellt skulle förstås kunna ge en skjuts. Det de har gett ut håller hög klass och de har verkligen utvecklingspotential. Kanske någon skivbolagsdirektör läser det här och vill värva i London?
