Det är en härlig vinterdag i Göteborg och den kalla luften ligger som en matta över staden. Lördagslunken lyser i ögonen på förbipasserande när jag promenerar genom Majorna under eftermidddagen.
Jag ska möta Oskar och Kenneth som är delar av det nya Göteborgsbandet SKUNK Gbg. De har en lång historia som musiker och båda har bland annat spelat flera år tillsammans i The Kendolls. Vi träffas på Stigbergstorget och åker sedan över Älvsborgsbron till ett industriområde på Hisingen där deras replokal ligger. Det är mörkt och stilla i industriområdet och i huset repar ett annat band när vi kommer dit.
Vi sätter oss i köket som nästan är tapetserat med konsertaffischer, bilder på band och det är fullt av musik till bristningsgränsen. Självklart startas en låt omgående och det är en låt av Turnstile, en ny bekantskap för min del, och det låter bra.
Hur föddes SKUNK Gbg?
Oskar inleder med att berätta att Kendolls gjorde sista spelningen i tyska Bochum 2018 och att han kände att han ville göra något nytt.
– Jag ville lägga ned Kendolls, detta är fortsättningen och jag vill göra detta med Kenneth. Kendolls skapade jag när jag var 20 år och det är lätt att fastna i det gamla. Med SKUNK har vi repat varje söndag under lång tid för att skapa nytt. Vi tränar stenhårt och då kommer turnéerna till Brasilien (Kendolls gjorde en turné i Brasilien för några år sedan, min anm.), säger Oskar med ett leende.
“Det finns en trupp och vissa spelar medan andra är reserver”
– Vi har alltid funnits för varandra, berättar Kenneth. Jag hoppade av Kendolls, men jag var ändå alltid där. För oss har erlationen alltid fortsatt.
Ni är ett kollektiv bestående av sju personer, hur funkar det?
– Man kan se det som ett fotbollslag. Det finns en trupp och vissa spelar medan andra är reserver. Vi är alltid en trio när vi spelar, inleder Kenneth.
– Exakt så, fyller Oskar i. Vi har en originalsättning, men det finns alltid andra som kan låtarna och kan hoppa in om det behövs. Det viktiga är inte heller vilka vi är som personer. SKUNK representerar mer en kompiskrets, och det finns hela tiden ett konstnärligt driv.
Om jag förstår rätt kallar ni musiken för “PunkRockThrash psykos!” på er Soundcloudsida. Vill ni utveckla det?
– Det är stilarna plus psykos, om jag uppfattar Oskar rätt, skrattar Kenneth. Nirvana kom och raserade allt man tidigare kallade bra musik. Vi är Nirvanakids och det är ur det psykos kommer.
Oskar, som myntade uttrycket, fortsätter:
– Det var lite så, jag bara skrev det. Jag tänkte på vad Edvard i Honningbarna sa om att spela live: “Detta är enda tiden vi äger tid och rum”. Det blir som en psykos.
Samtalet går vidare, men vi tappar SKUNK-tråden lite när Kenneth berättar att allt nästan alltid går åt helvete när man är med Oskar.
– Han kommer nästan alltid för sent, men vi kommer fram ändå. Det spelar ingen roll om det är flygplan till Brasilien eller buss till Tyskland, vi får alltid till det och allt funkar till slut. Jag blir nästan alltid arg, men han löser det ändå alltid.
Jag småskrattar och Oskar fortsätter:
– Den enda kvinna som åkt med Kendolls på turné kallade oss för uppstyrda grisar.
“Den enda kvinna som åkt med Kendolls på turné kallade oss för uppstyrda grisar”
Jag skrattar igen och undrar vad hon menade med det?
– Jo, hon älskade att vi aldrig hade något filter, berättar Oskar.
Jag reflekterar över oden uppstyrda grisar med den nya förklaringen och ser två män i en soffa framför mig som är öppna, ärliga och ägnar sig åt något de älskar. Musiken förde dem samman och formar ständigt deras tillvaro.
Ni släppte debutsingen “Headfirst In the Fire” i november och det är en väldigt intensiv låt i drygt en minut. Vad kan ni berätta om den?
– Eh, den kom till väldigt snabbt, minns Oskar. Det är bara två riff. Vi försöker banta ned allt. Låten handlar om att man kastar sig med huvudet före. Det har varit så. Vi hoppar in med huvudet före.
Kenneth sitter mest och tittar på Oskars kopp, rädd för att han ska spilla i hans riktning när han gestikulerar med armarna. Det går ju nästan alltid åt helvete och det syns på blicken som samtidigt är full av glädje. Efter ett tag säger Kenneth:
– Låten är även en hyllning till Discharge.
Oskar och Kenneth skriver låtarna. Hur går det till när ni skapar låtar?
Oskar berättar att det är han som skapar text- och musikförslag, men det blir aldrig som han tänkt sig.
– Jag skriver text, musik och melodierna och sedan åker de ned i “SKUNK-cementblandaren” och de blir aldrig desamma när Kenneth är klar med dem, skrattar Oskar.
Kenneth förklarar:
– Min stora uppgift, bortsett från trummorna, är att vara med och välja grejer. Det är som att vaska guld. Den som skriver bäst musik är också den som skriver mest skit. Jag skriver också låtar och vet att det som låtskrivare är svårt att veta vad som är bra och dåligt. Man blir ibland blind för sin egen text. Min viktigaste roll är att vara bollplank till Oskar och jag har absolut inga problem med att det är Oskar som skriver låtarna. Oskar är unik. Han karvar på samma sten och det blir bara bättre och bättre.
Oskar nickar och säger att de slängde ungefär lika många låtar som de spelade in till debutalbumet.
– Vi har byggt upp ett stort förtroende för varandra i 15 års tid.
Apropå debutalbumet, i december släpptes ert debutalbum SKUNK Gbg som känns som en naturlig fortsättning på debutsingeln. Plattan innehåller åtta stenhårda låtar. Hur kom den till världen?
– I Ljungskile fritidsgård, skrattar Oskar (det var där Oskars musicerande började, min anm.). Jag har alltid repat mycket. Kenneth får mig nästan att repa sönder låtarna. Nu sitter det på ett perfekt sätt.
Kenneth nickar och berättar att albumet i själva verket spelades in i Welfare Studios tillsammans med Per Stålberg och Kalle Lilja.
– Vi spelade in, lyssnade och upprepade i ungefär 1,5 år innan det var klart. Vi slängde tio låtar och behöll åtta.
Det spelas musik hela tiden i köket, med en bra mix av kända och okända låtar. Plötsligt kommer AC/DC-låten “It’s a Long Way to the Top” (If You Wanna Rock ‘n’ Roll) och Kenneth skiner upp och konstaterar att det är en psalm för alla band som vill någonstans. Sedan sitter vi tysta en kort stund och lyssnar på Bon Scotts strålande sång och sedan säger Kenneth igen:
– Ja, det är en psalm för alla band som vill någonstans eller är det bara så för oss?
En favorit på albumet är “Not My Flag”. Vad kan ni berätta om den?
– Det var en av de första låtar vi gjorde, minns Oskar. En grej med texten är att jag inte är vad flaggans styre representerar. Det är istället en frontlinje för frihet. Flaggan betyder inte så mycket för mig.
Det är en väldigt trevlig stund i replokalernas kök och vi går igenom en hel del musikhistoria, både lokalt och internationellt. Kenneth och Oskar lyfter fram Jonas Jonk Haglund som väldigt viktig för Kendolls och därmed automatiskt för SKUNK Gbg. Jonk har skivbolaget Alleycat Records, där Kendolls släppte bandets två första album, och han är även väldigt viktig för livescenen i Göteborg med klubbar som till exempel Slacker och Showdown genom åren.
Ni har ett grymt driv i låtarna, men jag har tyvärr inte sett er live ännu. Jag gissar att det är bra drag. Kan ni beskriva er som liveakt?
Oskar börjar med att konstatera att det är som att vinna högvinsten att vara en del av independentkulturen.
– Det känner jag varje gång jag står på en scen. Med SKUNK har vi bara spelat live tre gånger så det kan vara lite tidigt att försöka beskriva.
“Våra tentakler växer utåt, inte inåt”
Kenneth säger att det är 100% energi och full fräs från början.
– Vi vill att byggnaden ska rasa när vi spelar, konstaterar han med ett leende.
Avslutningsvis, var ser ni bandet om ett år?
– Vi kommer att spela väldigt mycket live när det ges tillfälle, konstaterar Oskar.
Kenneth nickar och säger att de ska hitta vägar även om pandemin fortsätter.
– Vi kommer att ha släppt ett album till och spelat mycket live. Det finns även planer på en skate/punkgrej i sommar. Våra tentakler växer utåt, inte inåt.
Det blir slutorden denna kväll. Gatlyktorna lyser och vägen utanför ligger öde. Det är fortfarande mörkt i industriområdet, men på andra sidan vägen lyser det i villornas fönster. Klockan närmar sig halv nio och jag funderar på de senaste timmarna. Jag förstår att allting inte alltid varit helt spikrakt i relationen mellan Oskar och Kenneth, men jag har sällan mött två personer som har byggt upp en så solid grund att stå på, där man alltid vet var man har varandra och finns för varandra. En stund senare springer en älg över en väg i Bohuslän och tystnaden växer.
