I oktober 2015 släppte den iranska metal-duon Confess albumet In Pursuit of Dreams. kort därefter blev medlemmarna Nikan “Siyanor” Khosravi och Arash “Chemical” Ilkhani arresterade och fängslade för sina musikaliska gärningar. Efter månader i fängelse, hot om dödstraff och år på flykt släpper bandet nu sin uppföljare Revenge at All Costs. Bandets sångare Nikan berättar för HYMN om historien som förändrade hans och Arash liv. I ett intervjureportage över tre delar följer vi bandet från uppstarten i Teheran 2010 till livet i exil idag i Norge.
Nikan Khosravi berättar energiskt och upprymt om ungdomsåren i Iran från sin skralt inredda lägenhet i norska Harstad. Nikan har under de senaste månaderna haft fullt upp med planeringen för släppet av Revenge at All Costs, bandets tredje fullängdsalbum. Verkligheten är en helt annan idag än den tid som nu presenteras för mig över vår möteslänk. De år som präglats av förföljelse och fängelse i Iran står i kontrast till vardagen i Nordnorge och den uppmärksamhet som bandet nu fått från stora mediahus som Kerrang!, BBC och The Guardian.
Nikan säger att han är helt slut, all planering och alla intervjuer han som frontman tagit sig an har tagit musten ur honom. Under de två timmar som Nikan inlevelsefullt berättar om de tolv år som följt upp till Revenge at All Costs går det dock inte att urskilja någon kraftlöshet. Nikan berättar lustfyllt om det nya albumet, där han själv spelat in sång, gitarr och bas. Utöver Nikan hörs Arash samplingar och det nya tillskottet Roger Tunheim Jakobsen på trummor. Efter inspelningen har även Edvard Sundqyist (bas) och Steffen Normark (gitarr) anslutit till gruppen som numera är, vad de själv kallar, en ”five-piece street protest”.
Confess startades 2010 som ett utforskande metalprojekt. Under uppstarten i Teheran visste bandet ingenting om hur man släpper musik, än mindre om hur man mixar eller ens spelar in en skiva. Bara ett år efter uppstarten hade bandet skaffat sig utrustning och kunskap nog för att själva kunna spela in och släppa debutplattan Beginning of Dominion. På albumet skriker Nikan fram sina texter om religion och krig, texter som han idag beskriver som pubertala och rebelliska. Inte direkt konstigt för en 16-åring.
– På den tiden var jag väldigt anti-religion. Jag brukade debattera med mina vänner och slå hål på deras tankesätt. Jag trodde att jag hade makten att säga till dem vad som var rätt bara för att jag skaffat mig kunskap genom böcker. Jag ville upplysa dom om vad jag blivit upplyst om, vilket var precis det jag motsatte mig från första början. Jag ville vara rebellisk mot någonting. Idag ser jag Confess mer som anti-kyrka, anti den kontroll och politik som maskeras som religion. Idag lyfter Confess kritiken snarare än att berätta vad människor ska tro eller tycka, lite som Behemoth.
Under början av 10-talet hände mycket på metal-scenen i Iran. Nikan beskriver den tiden som föränderlig samtidigt som mycket förblev sig likt i det offentliga rummet. Hos dom som intresserades sig för tyngre musik utvecklades en förståelse för text och tematik medan den stora publika hållningen såg suspekt på musiken som potentiell farlig och ondskefullt satanistisk. Han beskriver att situationen inte var helt olikt den moralpanik som västvärlden drabbades av under 80-talets stora hårdrocksvåg.
“Det finns misstankar om att metalmusik med engelsk text döljer satanistiska budskap”
– I Iran har fighten pågått i flera årtionden. Bemötandet till metal är ofta något i stil med ”varför skriker den här mannen?” eller ”varför låter allting så argt?”. När du sjunger något på engelska är det alltid en stor del människor som inte förstår innebörden av texten, vilket bidrar till ytterligare skepticism. Det finns misstankar om att metalmusik med engelsk text döljer satanistiska budskap eller kränkningar mot gud. Samtidigt bidrog sociala medier till att den publika förståelsens för genren ökade, det blev mer tillgänglig och många insåg att det inte handlade om ”riktig” satanism.
Nikan hade under en tid letat sångare för hans och Arash projekt online, utan någon lycka. Till slut tog han på sig ansvaret själv. Efter debutalbumet släppte Confess fyra singlar varav tre var politiskt kritiska, sprunget ur det politiska läget som rådde i landet. Efter att Mahmoud Ahmadinejad vunnit det iranska presidentvalet med sitt parti Abadgaran 2009 följde protester mot den sittande regimen för bland annat valfusk. Regimen svarade med våld som ledde till flera dödsfall.
– Vi tog inte ställning för något parti, vi var emot båda, hela regimen. Med låten ”Encase Your Gun” ifrågasatte vi tillvägagångssättet, därefter släppte vi en nyinspelad version av ”You Will Payback!”. Låten var religiöst kopplad där omslaget visar en figur som till hälften är klädd som imam och till hälften klädd i kostym och slips. Det var under tiden då Iran förhandlade om ett kärnkraftsavtal med USA. Stämningen var minst sagt laddad. 2014 diskuterades vårt omslag i ett tv-program där det proklamerades hur underground scenen som vi var en del av var emot regimen. Vi tycket mest det var häftigt att vår låt diskuterades i TV, det vi inte märkte var att vi började uppmärksammas av regeringen. Redan där var det för sent, nu var vi på deras radar. Dom såg omslaget, dom hade våra namn, all information fanns lättillgängligt. På Facebook stod det vilket universitet vi studerade på, där fanns mitt ansikte, min familj…
Det är under den här tiden som Confess börjar arbeta med uppföljaren till debutalbumet, In Pursuit of Dreams. Texterna fortsatte att bli allt mer politiska allt eftersom Nikan började förstå sambandet mellan religion och regimens politiska verktyg. När albumet släpptes i oktober 2015 är det droppen som får bägaren att rinna över för regimen underrättelseorgan.
– Den nionde november, två veckor efter att vi släpper In Pursuit of Dreams, arresteras jag och Arash av de Islamiska revolutionsgardets underrättelseorganisation. Klockan var åtta på morgonen, jag sov i min säng. Flera män hade omringat min familjs hus, de väntade tills någon öppnade dörren, sedan rusade de in. Dom hade en husrannsakan som dom visade upp medan dom genomsökte mitt rum, min mamma var livrädd. Dom hade lösenord till llt, det var busenkelt för dom att logga in på min dator och få tillgång till min mail. Dom hade verkligen gjort sin hemläxa, dom visste allt om mig.
Underrättelseorganisation plockar totalt på sig 47 saker från Nikans rum. Utöver teknik och instrument tog de samtliga universitetsböcker med engelsk text. Nikan får höra att männen vet vad han gjort sig skyldig till utan att specificera vad han egentligen gjort, stämningen är hotfull. Samtidigt arresteras Arash på universitetet strax efter att han lämnat sin lektionssal. De båda förs bort utan att förstå vart eller varför. Det är först när Nikan mamma frågar om var männen ska ta hennes son som de inser hur allvarlig situationen är.
– När min mamma frågade om var de skulle föra mig sa dom att hon kunde fråga efter mig på Evinfängelset. I den stunden förstod jag att vi var fucked, det här är inte en lek. Det var som i en film. Dom vände sig mot min mamma och berättade att jag hade ägnat mig åt illegal aktivitet inom musiken. Vi fördes bort smidigt och tyst, dom ville inte att någon skulle märka vad som skett. Operationen skulle inte uppmärksammas. Det sista jag sa till min mamma var att hon skulle använda en offentlig telefon om hon skulle ringa mig. Jag hade sedan någon månad tillbaka misstänkt att min mobil blivit avlyssnad. Jag hade hört en vagt tickande ljud under mina samtal, nu var jag helt säker på att de hade lyssnat på allt jag sagt över telefon de senaste veckorna. Allt blev så tydligt. Bara någon vecka tidigare hade en kille förföljt mig under en hel dag. När jag konfronterade honom spelade han dum, som om han inte förstod vad jag menade. Där och då tänkte jag inte mer på det, det fanns inte i min värld att staten skulle vilja ha sådan koll på mig.
Duon transporteras på separat håll till Evinfängelset men blir inte skickade till de allmänna fängelseområdet, istället placeras de i isoleringscell. De står åtalade på två punkter, propaganda mot staten samt blasfemi. Blasfemi – kränkning av gud – är i Iran straffbart med döden.
