Januari brukar vara en lugnare konsertmånad. Det är som att det nya året yrvaket tittar sig om och väntar in februariljuset. I år har det varit ännu lugnare. Nya restriktioner försvårade återigen för livearrangörerna och jag tänker på det när jag promenerar utmed Göta älv i Göteborg.
Eftermiddagssolen lyser fortfarande och de nybyggda höghusen vid Järntorget förbryllar, men skymmer ändå inte sikten till Skansen Kronan där borta på höjden. Det känns skönt.
En kort stund senare går jag över viadukten över trafikleden där bilarna susar fram under mig. Jag kommer in på Fyrens Ölkafé vid Stigbergstorget för jag ska träffa Johan Holm och prata om musik. Johan är bland annat producent, låtskrivare, trummis, inspelningstekniker och mixare och ett välkänt ansikte på stadens musikklubbar. Jag tycker att det är häftigt att Johan har en så bred inriktning till musiken och jag vill försöka få svar på några frågor.
Vi sätter oss vid ett bord som Johan valt nedanför trappan. Jag funderar på att det nog inte är en slump att mixerbordet står en armlängd ifrån just detta bord och vi inleder vårt samtal.
Varför musik, Johan?
– Ja, det är frågan, svarar Johan snabbt med ett leende. Jag är uppväxt med musik och musik är det enda jag genom hela livet har brunnit för. Det är glädje. Jag gräver lätt ned mig i saker och det är så lätt att gräva ned sig i musik. Melankolin är viktig, både i form av glädje och ledsamhet, och det är kul att kunna bidra till det. Jag har svårare att ta in andra konstformer och musiken föder inspiration. Jag kan till och med börja städa när jag hör rätt låt! Det är aldrig tyst hemma hos mig.
”Melankolin är viktig, både i form av glädje och ledsamhet”
Minns du hur allting började?
– Jag fick mitt första trumset när jag var fem år och barn till mina föräldrars vänner fick låna vårt garage att repa i under min barndom. Det finns många bilder på mig som barn när jag var i den replokalen. Jag minns särskilt en gång, när jag och min mamma var i replokalen, och jag såg mixerbordet. Hon sa: ”Tänk vad duktig man måste vara för att hantera ett sådant bord”. De orden har jag alltid tagit med mig. När Windows 95 kom fanns en musikvideo från TV-serien Happy Days (Gänget och jag på svenska, min anm.) i datorn. Det var Weezers ”Buddy Holly” och jag kollade på videon om och om igen. ”Buddy Holly” är en bra låt, men jag tittade mest för att jag älskade att se instrumenten.
Nuförtiden är du bland annat trummis, låtskrivare, mixare, inspelningstekniker och producent, hur blev det så?
– Det är svårt att minnas, säger Johan och ser funderande ut. Jag hade en paus från musiken på högstadiet där jag valde sportinriktning, men på gymnasiet i Mark valde jag musik estetisk. Det är det bästa jag har gjort och det var tre väldigt bra år. Jag fick spela med andra människor och vi hade en fin sammanhållning. Direkt efter gymnasiet blev det inte så mycket musik, mest covergig, bröllopsgig och liknande, men för fem år sedan vikarierade jag på en låg- och mellanstadieskola och höll i musiklektionerna tillsammans med mina kolleger Christoffer Sand och Anton Pollak (på den tiden Andrén).
”Efter debutalbumet med SKULDPADDA började jag plugga musik och ljuddesign på distans”
– Jag hade spelat in en del så Christoffer, Anton och jag skapade ett band, inspirerat av Les Big Byrds låt ”Indus Waves”, tillsammans med Michaela Åberg, Iris Andrén och Kim Åberg. Det var popigare i början än vad vårt band SKULDPADDA blev senare. Vi spelade in debutplattan Little Islands i Welfare Sounds tillsammans med Pontus Robertsson (Bottlecap mm) och då blev det mer på allvar. Efter debutalbumet med SKULDPADDA började jag plugga musik och ljuddesign på distans på Linnéuniversitetet. Vi ville kunna skapa detta själva och det var nog efter det SKULDPADDAs senare sound föddes.
Vi återkommer ständigt till musik i olika skepnader. I Johans barndomshem spelades det främst lovsånger och han minns även en platta med Nordman. Hans liv vände helt när han hörde Teddybears album Fresh första gången. Det var ljud han aldrig hade hört tidigare, inte bara gitarr, bas och trummor. Under gymnasiet var det främst Kent, Håkan Hellström och The Hives som gällde och en period i 20-årsåldern lyssnade Johan nästan uteslutande på elektronisk musik. Det är nästan uteslutande svensk musik i spellistorna som på senare år främst innehåller psykedelisk musik och Joakim Åhlunds musik är en röd tråd.
Jag har sett dig bakom trummorna i band som SKULDPADDA, Tomma Intet och End of Fun. End of Fun och Skuldpadda rör sig i det psykedeliska rockfacket medan Tomma Intet är mer åt drömpop- och rockhållet. Hur tänker man för att anspassa sig åt olika ljudbilder som trummis?
– Det gäller att anpassa sig till ljudbilden. Jag spelar aldrig med noter och sånt för det är roligare att titta på varandra. Det är alltid hi-hat på versen och jag brukar ha med frågan: Vad spelar jag på versen och vad spelar jag under refrängen? Variationen lärde jag mig på gymnasiet med covers från olika genrer, alltifrån Creedence till The Hives.
Jag kan ibland uppleva det som att trummisar slår lite för hårt och att det kan förstöra ljudbilden, men du har en särskilt fin förmåga att smeka fram tonerna ur virveltrumman så att det harmonierar med både drömpop och psykedelia. Hur bär du dig åt för att lyckas med det?
– Jag håller med om ljudbilden ibland. I början spelade jag själv för högt. När jag spelade live i början inledde jag ofta lagom hårt men en bit in i konserten, när jag fick feeling, upptäckte jag att jag slog hårdare och hårdare. Ibland hör man trummisar som slår för långt ut på virveltrumman och då brukar det låta burkigt.
Din studio, som du har tillsammans med Hedvig Olsson och Jakob Mwanga, heter Studio Påtår, varför just det namnet?
– Jag hade en fascination av ordet påtår. Det är ett bra ord, men det säger inte så mycket om musik egentligen. Det är bara ett ”gött ord” och jag ville ha ett namn som var inte var kopplat till musik.
”Vi hade studion i en replokal på Hisingen och folk blev förvånade över hur bra det kunde låta”
Minns du vem du först producerade och vad kan du berätta om det?
Johan blir tyst och funderar en stund.
– Jag mixade till So Far Sounds, men det var innan Studio Påtår. Det första med Påtår var Sterile Hermaphrodite och deras singel ”Satisfied”. Jag hade inte arbetat med hårdare musik så det var en utmaning. Vi hade studion i en replokal på Hisingen och folk blev förvånade över hur bra det kunde låta. I lokalen lät det egentligen inte särskilt bra, men jag har nördat ner mig i hur man mickar trummor och annat så det gick att fixa bra ljud.
Vilka tips kan du ge en person som funderar på att öppna en studio idag?
– Experimentera mycket, säger Johan spontant. Man kan läsa hur många böcker och se hur många Youtube-klipp som helst, men det är lätt att glömma. Det är viktigt att öva och ställa frågor: Hur kommer jag åt det soundet? Varför låter det dåligt? Dyrare utrustning gör att du kan komma till ett bra resultat snabbare, men det går bra att komma dit med billigare utrustning också. Det är viktigare att ställa en mikrofon rätt än att den kostar 10000 kronor.
Jag sitter tillsammans med en man som fick sitt första trumset när han var fem år och även fina ord av sin mamma som har följt med honom genom livet och idag är Johan en briljant trummis och hanterar enkelt ett mixerbord. Jag tänker återigen på hans mammas ord, när jag lyssnar på hans berättelser: Tänk vad duktig man måste vara för att hantera ett sådant bord. Jag funderar på vilken enorm betydelse några ord i rätt sammanhang kan få.
Vad händer framöver?
– Jag är ljudtekniker här på Fyrens numera och vi hoppas att allt kommer igång snart igen. Vi ska spela in nya låtar med End of Fun, men vi känner ingen stress med det just nu. Jag skriver en del och vissa låttar släpper jag via mitt soloprojekt Monday Mourning. Jag ska försöka syssla så mycket med musik som möjligt och jag är precis klar med utbildningen.
Vi sitter kvar och pratar en stund. Jag frågar om den elektroniska perioden i Johans liv kan ha bidragit till det mäktiga sound som SKULDPADDA fick på slutet och som lever vidare med End of Fun? Det bedömer Johan som troligt. Ord som varit återkommande under hela stunden är träna, träna, träna och testa. Var aldrig rädd för att testa.
Jag tar med mig de orden och lämnar Fyrens Ölkafé. En stund senare stoppar jag lurarna i öronen på bussen hem. End of Funs ”Thelma & Louise” fyller mitt huvud och stjärnorna gnistrar på januarihimlen.
