Aina Myrstener har kommit fram till den avslutande delen i sin svit Cellomusik, en trilogi som även omfattar Cellomusik I (2014) samt Cellomusik II, (2016).
De tre albumen är syskonskivor och ligger nära varandra musikaliskt. Samma cirkelmönster används med olika färgtryck på omslagen, och även musikaliskt återkommer mönster och figurer för att varieras och fördjupas, utsmyckas eller skalas ned till grunden.
Det konsekventa uttrycket med sin minimalistiska ådra är genomgående. En skillnad är att nyanserna mörknat och tempot dragits ned något från tidigare. De föregående albumen var mer varierade och närmade sig emellanåt popestetiken med låtar som ”Gamla tid” och inte minst ”Solo S”, från Cellomusik II, som även innehöll sång.
Cellomusik III är fylld av atmosfärisk cellomusik. Inledande ”Juveler” ger ett mörkt skimmer som lever kvar i de fem följande spåren där Myrstener utforskar cellons mångfacetterade röst. Utifrån improvisationer och utvidgade tekniker bygger hon med hjälp av samplingar och loopar sina fascinerande ljudvärldar. Helt solo är hon dock inte denna gång. På ”Åter åter” gästar Karin Hellqvist på fiol.
Cellomusik III är musik passande för årstiden. Under en kall vinterpromenad med den vackra ”Reträtt” i hörlurar stannar jag upp för att andas i takt med de utdragna tonerna; andetag som skapar små moln som sakta stiger mot himlen.
[Flora & Fauna, 27 januari]
