Under året som gått har vi vid slutet av varje kvartal samlat ihop den allra bästa experimentella musiken som släppts. Höjdpunkter inom drone, ambient, frijazz, avantgarde, konstrock, noise, minimalism, improvisationsmusik och vad mer som nu kan tänkas gå att kategorisera inom denna lösa benämning. Nu har det blivit dags att sammanfatta hela året i en slutgiltig lista.
Listorna för kvartal 1, 2 och 3 finns att läsa här, här och här. Och en gemensam spellista med musik från alla listorna hittar ni nedan:
Bitchin Bajas – Switched on Ra
Redan på förra fullängdaren Bajas Fresh doppade Cooper Crains experiment-trio Bitchin Bajas tårna i Sun Ras universum med en underbar cover på ”Angels and Demons at Play”. Fyra år senare djupdyker man med ytterligare åtta noggrant utmejslade tolkningar av den kosmiska jazzmästarens bästa bitar.
Albumet är en relativt fri tolkning av Sun Ras musik, i princip helt och hållet spelat på analoga synthar, där trion använder Ras melodier som språngbräda för elektroniska utflykter med hypnotiska loopar och drones.
Damon Locks & Black Monument Ensamble – NOW
When the Future Unfolds från 2019 var ett monumentalt verk grundat i afroamerikansk medborgarrättshistoria. Som albumtiteln antyder fångar uppföljaren nuet. Inspelat under sommaren som följde protesterna efter George Floyds död och mitt under pandemins andra våg bildar skivan en ögonblicksbild över ett kaotiskt historiskt skeende.
Under bandledaren och ljudkonstnären Damon Locks ledning vävs elektroniska rytmer, samplingar och beats samman med väldigt levande jazz och körsång till en afrofuturistisk gospel över vår tid.
John Dwyer & Various Artists – Witch Egg
Det enda John Dwyer gör oftare än att byta bandnamn är att släppa nya skivor. Thee Oh Sees/Oh Sees/OCS/Osees-frontmannen släppte under året som gick fyra nya album. Skivorna spinner vidare på den kollektiva anda som genomsyrade det kollaborativa albumet under bandnamnet Bent Arcana som släpptes förra året. Konceptet är lika enkelt som genialt: Dwyer bjuder in diverse vänner och bekanta, jammar ihop ett improviserat album av jazz, kraut, prog, psychrock och vad mer som kan tänkas fastna på inspelningsbandet och skickar ut det till lyssnaren innan rundgången klingat av. Witch Egg är den bästa i skivkvartetten, men Endless Garbage, Moon-Drenched och Gong Splat är inte långt efter.
Floating Points & Pharoah Sanders – Promises
”Det här är årets hittills bästa skiva, och det ska mycket till om samma sak inte gäller i december också” skrev vi i sammanfattningen som rörde det första kvartalets bästa experimentella album, och visst stämmer det fortfarande. Ett drömsamarbete i skärningspunkten mellan jazz, elektroniskt och klassiskt som inte bara lever upp till förväntningarna utan överskrider dem med råge.
Low – Hey What
Det finns något väldigt beundransvärt med ett band som sent i karriären fullkomligt dekonstruerar hela sitt musikaliska universum. Low låter numera som att någon tagit en äldre Low-skiva och låtit den remixas av Oneohtrix Point Never för att sedan sänka ner den i ett syrabad där man fångat ljudet av musiken medan den ligger och sprattlar för sin överlevnad. Det knastrar och det gnisslar, musiken faller sönder och byggs upp igen. Apokalyptiskt oljud sida vid sida med himmelsk skönhet.
Nala Sinephro – Space 1.8
Nala Sinephros debutalbum består av sju inledande låtar med Alice Coltrane-inspirerad harpjazz som angränsar till båda ambient och kammarmusik innan det kulminerar i ett episkt avslutande, drygt kvartslångt, stycke som sammanfogar alla idéer och infall som tidigare visats upp till en magnifik final.
Natural Information Society & Evan Parker – Descension (Out of Our Constrictions)
I ett långt stycke utsträckt över 75 minuter låter Natural Information Society med Joshua Abrahms i spetsen den brittiske frijazz-saxofonisten Evan Parker improvisera över den minimalistiska jazzrock som kännetecknar gruppen. Slutresultatet blir såklart precis lika fantastiskt som det låter.
Hayden Pedigo – Letting Go
När man ser omslagets oljemålning med en ungdom i corpse paint framför en långtradare förstår man direkt att det här kommer vara bra skit, men man kanske inte gissar att det är fingerplockande instrumental-country som ryms bakom. Pedigos postmoderna västernmusik styr influenser från This Heat, Faust och Popol Vuh genom ett americana-filter och ut på andra sidan kommer sju nästintill perfekta pastorala folkserenader.
Claire Rousay – a softer focus
Det är lite svårt att vara uppdaterad när det kommer till Claire Rousays utgivningar. Bara senaste åren har hon givit ut musik i ett tjugotal olika former, varav minst tre stycken album i år (ett nytt digitalt album släpptes medan den här texten skrevs). Den San Antonio-bördiga ljudkonstnärens intermediala arbetssätt inkluderar ofta dronemusik, videoinstallationer och ljudupptagningar från Rousays omgivning. A Softer Focus deskriptiva albumtitel vittnar om ett något mjukare anslag än övrig utgivning. Albumet består av en samling abstrakta fältinspelningar sammanlänkade med utdragna toner från orgel, cello, synthar och piano som tillsammans skapar en feberdimmig version av vardagens ljud.
Patrick Shiroishi – Hidemi
Japansk-amerikanska saxofonisten Patrick Shiroishis har under de senaste åren givit ut en serie skivor med tematisk utgångspunkt i de amerikanska koncentrationsläger japanska migranter tvingades leva i under andra världskriget. Hidemi, hans bästa skiva hittills, är en 25 minuter lång träblåsmeditation över det liv en farfar han aldrig hann träffa levde under åren som följde. Shiroishi spelar själv samtliga fem olika typer av sax som förekommer på skiva och genom pålägg varvar Shiroishi sina instrument om varandra. Ibland ömt, ibland kraftfullt. En sorgesam berättelse som kulminerar i avslutande ”The Long Bright Dark”, en av årets finaste stunder.
Space Afrika – Honest Labour
Du slumrar till på en nattbuss. Ditt huvud studsar lite irriterande mot rutan. Du pendlar mellan sömn och vaket tillstånd. Fragment av konversationer och ljud utifrån läcker in genom dina hörlurar samtidigt som din iPod shufflar runt ambient, dub, hip-hop och drömsk pop. Så låter Manchester-duon Space Afrikas ljuvliga kollageverk Honest Labour.
Ryley Walker / Ryan Jewell / Andrew Scott Young – Post Wook
Först två long jams med japanska psychrockarna Kikagaku Moyo, sedan en perfekt solo-hybrid mellan amerikansk folk och tidiga Genesis progrock. Däremellan en duo-skiva med Gastr del Sol-medlemmen David Grubbs innan året avslutades storslaget med Post Wook, ett samarbete med trummisen Ryan Jewell och bassisten Andrew Scott Young. Ingen hade ett bättre 2021 än Ryley Walker, och den här fusionjazziga postrock-plattan är ärevarvet.
