Under de sex år som ledde fram till årets Attachment Theory från föregångaren Miman har Nicole Sabouné bland annat hunnit med att studera teknisk kemi på KTH. När hon återvänder till Babel i Malmö märks intresset för vetenskap redan i introt som spelas i högtalarna medan Nicole och hennes fyra man starka kompband går upp på scen. “Monologue”, som även inleder den Jenny Wilson-producerade skivan från i år, beskriver en begynnande förälskelse mellan två unga människor och drar paralleller till labbråttor i labyrinter.
Kopplingen mellan vetenskap och människans känsloliv tycks alltid ha fascinerat henne. I övrigt har hennes uttryck hunnit förändras en hel del sedan den slagkraftiga, postpunkinfluerade poppen på debuten Must Exist från 2014. På uppföljaren Miman (som jag för övrigt håller för att vara ett av 2010-talets största svenska album), fick gothestetiken och de episka dragen i musiken fritt spelrum. Snarare än en fortsättning, är nya Attachment Theory ett helt nytt kapitel. Ett mer avskalat och tidlöst uttryck där släktskapet med stora låtskrivare som Patti Smith, PJ Harvey, eller med David Bowie omkring Young Americans, är mer påtagligt.
Nicole Sabouné är en oerhört karismatisk scenpersonlighet och hon tycks ha vuxit ytterligare under sin paus från musikbranschen. Kvällens spelning på Babel är den hittills allra bästa som jag sett med henne. Setlisten spänner över hela katalogen och visar på vilken bredd som redan ryms, blott tre album in i karriären. Samtidigt får hennes röst, som har fascinerat oss sedan vi hörde henne första gången och som ikväll tycks stark nog att tränga igenom vad som helst, allt att kännas enhetligt.
Tonen slås an direkt med vackra, vemodiga “All Stunned” som öppningsnummer. Det inlevelsefulla scenspråket är fullkomligt trollbindande och sångstilen får henne att framstå än mer som ett övernaturligt väsen i mänsklig skepnad.
Bland det nya materialet sticker annars fina pianobagatellen “Memories” ut, där Nicoles röst hamnar än mer i centrum. Eller handklappspoppiga “What Are You Heading For” som plockar ytterligare några charmpoäng med de extra dramatiska röstutsvävningarna. På andra sidan spektrat är tidiga singlarna “Win This Life” och “I Surrender” fortfarande helt oemotståndliga catchiga.
Kvällens höjdpunkt inträffar dock fram mot slutet av ordinarie set. När tunga “Rip This World” övergår i fullkomliga känslourladdningen “Bleeding Faster”. Det var någonstans där i karriären som Nicole Sabouné gick från Sölvesborgs / Lunds Siouxsie Sioux till att bli hela Sveriges svar på Patti Smith. Men jämförelserna är inte helt rättvisande. Nicole Sabouné har ett uttryck som är helt eget. Och hon är något av det största som musik-Sverige har att erbjuda idag.
