Jag sitter på Café Madeleine på Jakobsbergsgatan i Stockholm och tar min fjärde kopp kaffe – påtår är gratis – och bläddrar vidare i min nyinköpta NME. Vad är det senaste i UK? Jag lusläser recensionerna med fokus på singlar. Kanske kan jag köpa två eller tre?
När valet är gjort styr jag stegen från kaféet till Pet Sounds. Snett över gatan bara, men skylten hägrar och jag snabbar på. Det gäller att inte få se sista exet av den åtråvärda singeln räckas över till någon annan. Den lilla butiken är alltid full till bristningsgränsen på lördagarna. Många gör som jag, hänger kvar lite för att höra om de spelar något nytt som man bara MÅSTE ha.
Ja, det här var den perfekta lördagen kring 1980. Pet Sounds öppnade 29 november 1979, alltså ganska precis 42 år sedan, och sedan dess har jag sällan eller aldrig köpt någon skiva i någon annan butik. De slog upp portarna precis i rätt ögonblick då post-punken tog stafettpinnen från punken och det bara strömmade ut ny musik från DIY-produktionslinjer i Storbritannien och USA, men även från svenska källare och garage.
Sedan dess har Pet Sounds haft lite ups and downs men alltid haft en ikonisk plats på skivsamlarnas altare. Den bästa skivbutiken i världen enligt demon-regissören Quentin Tarantino, som besökt butiken tre gånger. Numera huserar de på Skånegatan 53 och har så gjort sedan sommaren 1993. Hit går jag ibland bara för att få stå där och insupa den varma, sobra atmosfären till kompet av något nytt skivsläpp. Att gå in i butiken är som att kliva in i en exklusiv klubb, att tillhöra en hemlig gemenskap av initierade, vi som gillar musik och skivor.
En regnig december-fredag gör jag just detta, det vill säga kliver in i butiken på Skånegatan för en liten pratstund med Stefan Jacobson, den av grundarna som är kvar från starten. Han har jobbat i skivbutik sedan 1974 och med Pet Sounds i 42 år alltså och kan med fog kallas Mr Pet Sounds.
Jag frågar om han funderat på att pensionera sig.
– Ja, det har jag redan gjort. Jag jobbar bara fredag och lördag, typ. Det är Niklas Berg och Håkan Carlsson som sköter butiken. Jag är bara en gammal gubbe som kommer och skrotar lite.
Det kanske är väl så viktigt, föreslår jag.
– Jo, det är ju många gamla stammisar som tycker om att komma in och snacka lite. Skivaffärer är en social träffpunkt. Jag tycker fortfarande det är kul och det är ju en social grej.
Är det mycket stamkunder här som är kvar från 80-talet?
– Ja det är många kvar, men de blir ju gamla de också. Sen har vi fått ganska mycket nya stamkunder de sista 10–20 åren också, som inte är lika gamla. Hela vår verksamhet bygger till 50–60 % på stamkunder. Vilket man märker när det är lågkonjunkturer för då har man ju kvar de där stamkunderna.
Pet Sounds Jakobsbergsgatan versus Skånegatan
Pet Sounds hade också kunnat heta Black and Blue, efter Rolling Stones-albumet, om partnern Calle Eklund fått bestämma. Men Stefan fick sista ordet och Beach Boys klassiska album Pet Sounds vann doptävlingen.
Calle Eklund var alltså med från början. Lillebror till skådespelerskan Britt Ekland. Kanske är det t.o.m. delvis Britt vi ska tacka för Pet Sounds? Hon gick nämligen, tillsammans med Stefans numera bortgångne far, i borgen för grabbarna så att de kunde förverkliga sina drömmar om en egen skivbutik även om lokalen på Jakobsbergsgatan var liten.
– Ja, jag har nästan svårt att fatta att den var så jävla liten som den var. Man kom in på gatuplanet och sen kunde man gå upp en trappa där vi hade kontor och ner en trappa men där kunde man inte ha butik så vi hade bara gatuplanets 20 kvm och tjocka diskar så själva ytan där kunderna stod kan inte ha varit större än 8–10 kvm. Det var ju fullt hela tiden.
Det var väl på ett sätt lite charmen också, att man var lite exklusiv som ens kom in, föreslår jag.
– Ja, ja, absolut. Men skillnaden är väl just att den här lokalen är storindustri jämför med den och det är ju kul för att det utbud som vi har här hade vi aldrig kunnat ha i den där lokalen. Jag älskar den här lokalen och med stora rutor ut mot gatan. Dyr hyra bara.
Men det är på Södermalm man ska vara nu, eller? Förr låg ni ju nästan på Östermalm som då var ett hett distrikt vad gäller skivbutiker.
– Ja, fast om man tänker på hur Stureplan ser ut idag så går det inte att ha en butik i den här branschen där eftersom hyrorna är skyhöga. Jag tycker de är höga här på Söder, vi betalar femtio tusen i månaden. Vi flyttade ju från Jakobsbergsgatan för att hyrorna gick upp och tittar man vad det är för butiker nu så är det ju Gucci och sånt. Men vi trivs här på Söder. Jag bor ju i Enskede så det är ganska nära.
Det borde ju vara bästa läget eftersom folk i musikbranschen och media bor här?
– Ja, men att vi flyttade hit var en ren tillfällighet. Vi flyttade först till Surbrunnsgatan/Tulegatan, vi hade två butiker då, men en av lokalerna skulle göras om till soprum inom tre månader. Då åkte jag till Östgötagatan där jag hört det fanns en ledig lokal men mäklaren dök aldrig upp så jag gick till bilen som stod parkerad här utanför och fick syn på en skylt där det stod ”lokal uthyres”. Så jag ringde och det var bara att flytta in. Då var ju Skånegatan på väg att bli lite sådär inne, med Hannas källare och allting. Så det var flyt.
Skivbutiksdöden
Det bör vara många som har köpt skivor av Stefan genom åren. Han jobbade vid mitten av 70-talet på Richard´s Records och strax före han drog igång Pet Sounds hade han och lillbrorsan Micke hand om driften av Skivfabriken inte långt från Richard´s vid Birger Jarlsgatan. Men drömmen var förstås att öppna eget. Val av lokal blev en gammal presentbutik på Jakobsbergsgatan i centrala Stockholm. Då fanns också mängder av skivbutiker, inte minst i kvarteren på gränsen till Östermalm. Både Richard´s Records och Skivfabriken hade adresser i närheten men i kvarteren trängdes under den här tiden också Lester Records, PickUp, Hörnan, Sterlings, Record Pool, Space Records, och Skivfönstret på Norrlandsgatan 50 meter ovanför Pet Sounds, som är ensamma kvar av alla dessa. Nära nog över huvud taget i Stockholm.
”Ja, jag vet ju att det är egentligen bara vi och Bengans som säljer nya skivor”
– Ja, jag vet ju att det är egentligen bara vi och Bengans som säljer nya skivor. Sen finns det ju lite börsar. Jag läste någonstans att det finns bortåt 25 totalt. Men då är det ju såna som drivs av entusiaster och kanske inte har öppet fem dagar i veckan, bekräftar Stefan.
Det är inte mycket?
– Nej, du har ju sett boken, Stockholms skivaffärer och skivbörsar – en 100-årig historia. Den var slut men vi fick in den idag igen. Torbjörn Sörhuus som har skrivit den har gått igenom nästan alla skivaffärer som funnits i Stockholm sedan 1930. Då ser man ju att peaken måste ha varit nån gång på 80-talet. Jag tror att det fanns säkert en 40–50 skivaffärer då.
Men, undrar jag då, hur går det att driva skivbutik idag?
– Det är väl inte jättelysande, men det är ju inte det det handlar om. Det handlar om att överleva. Men det är inte några stora vinster.
Det är förstås mest vinylskivor som säljer idag och de står för ungefär 80 % av omsättningen, tror Stefan. Omsättningsmässigt är det nya vinylskivor som står för mest eftersom de är dyra men om man räknar antal sålda ex så står begagnad vinyl för hälften av vinylförsäljningen. Sedan finns ju förstås de riktiga rariteterna, för hängivna konnässörer och samlare.
– Det är ingen stor del men det är det som gör butiken speciell, att man har skivor som inte finns någon annanstans, menar Stefan.
Jag bekänner skamset att jag själv är en svikare av branschen och inte köper skivor ofta längre utan är som så många andra en slav under Spotify. Det är ju så enkelt och billigt.
– Ja, vi drabbades ju ganska hårt då det kom 2008. Då var det ju bara CD-skivor men då sjönk vår omsättning med 50 % så då var det tufft.
Själv tycker Stefan att Tidal är bättre.
– Just när det gäller att tipsa, rekommendera och informera om nya skivor. Jag har ju sett på morgnarna att folk står vid vårt skyltfönster med telefoner och kollar vad det kommit för nytt och står och lyssnar.
Anektoder från förr
Stefan ger ett lugnt och stadigt intryck och mot mig är han inget annat än vänligt tillmötesgånde, men förr hade han rykte om sig att ha häftigt humör. Boken Musik Nonstop – Pet Sounds i våra hjärtan av numera borgångne Lennart Persson innehåller flera anekdoter om detta. En gång ska han ha kastat en hammare mot kollegan Calle Eklund, men missat som tur var. En kund som klagade över en liten repa på sin dyra raritet-LP lär ha fått pengarna tillbaka i handen medan Stefan knäckte skivan över knät. Han påstår dock själv att det inte är riktigt sant. En annan stamkund hamnade i finkan i Abu Dhabi och fick tillåtelse att ringa ett enda samtal och det enda nummer han kunde utantill var till Pet Sounds. Han fick tala med Stefan som genast ska ha skällt ut honom för att han inte hämtat ut sina beställda Waylon Jennings-plattor. En tonårig Andres Lokko säger sig ha fått sin hett eftertraktade nya Jam-singel ryckt ur handen då en stamkund gjorde anspråk på sista exet. Det låter kanske inte helt igenom charmigt men Stefan känner inte igen sig.
– Ja, det där ja, den där historien har jag inget minne av kan jag säga. Att jag skulle tagit en skiva ur Andres hand och sålt till en annan kund, det har jag inget minne av. Men det är ju en bra historia. Det sa ju Lennart [Persson] många gånger att ”skit samma om det är sant, det är en bra historia”.
Stefan berättar hellre om hur de kom ihop sig med en skivbutiksägare i London, dit han och Calle åkte ofta för skivinköp. De gick till Vinyl Solution, en butik som drevs av en fransman som de gjort affärer med tidigare.
– Det här var ju 80–81 då Joy Division var stora och vi hade hört talas om en boot-leg som hette ”Le Terme” och vi gick dit och frågade om han hade den. Det hade han inte men han kunde fixa femtio ex för fem pund styck. Kom tillbaka i eftermiddag så har jag dem, sa han. Då gick vi ner på Portobello Road där det vara ganska många som sålde skivor. Där fanns en amerikan vi handlat av tidigare och vi frågade honom om han hade plattan. Inga problem, jag kan greja det för 4,50 styck. Bra sa vi, då beställer vi det. Jag har dem inte här just nu så kom tillbaka i eftermiddag.
Varpå han gick upp till Vinyl Solution och tog tillbaka sina femtio ex av ”La Terme” och sålde direkt till Stefan och Calle istället, så fransmannen blev blåst på affären.
– Han blev helt rasande och ringde oss när vi kommit hem och skällde och sa att han skulle se till att Pet Sounds blev kortvariga i skivbranschen. Han skulle göra allt vad han kunde för att förstöra för oss.
Fransmannen fick lyckligtvis fel. Själv är han numera psykolog i Argentina. Vinyl Solutions finns däremot inte kvar. Medan Pet Sounds har levt i över 40 år därefter och vägrar ge upp.
Det känns tryggt.
PS) Jag bad Stefan sammanställa vilka album han tycker varit de bästa för år 2020 respektive 2021 och får ett par listor som kanske kan vara lite till hjälp i julklappsruschen!?
2020:
Other Lives – For Their Love
Frazey Ford – U kin B the Sun
Bruce Springsteen – Letter To You
Mary Lattimore – Silver Ladders
2021:
James McMurtry – The Horses and the Hounds
The Felice Brothers – From Dreams to Dust
Strand of Oaks – In Heaven
David Crosby – For Free
Leo Nocentelli – Another Side
Vincent Neil Emerson – Vincent Neil Emerson
