Det var med stor spänning jag begav mig till Cirkus i Stockholm för min första livekonsert med Amason. Förväntningarna var lite tudelade.
Amason växte snabbt till en av Sveriges populäraste och mest aktade band efter braksuccén med debutalbumet Sky City 2015 och kammade hem Grammis-galans pris för Album of the Year. De körde också rakt in i mitt hjärta och trissade upp mina förväntningar inför framtida produktioner.
De följde upp med ett par starka singlar/EP:s men har inte haft samma driv i steget på de senast två albumen enligt mitt tycke. Galaxy I (2019) kändes spretigt och lite disträ. PO Tidholm i DN skrev i sin recension att de ”gått vilse i sin egen kreativitet” och i ”de musikaliska stilarnas enorma kostymförråd”. Eftersom de är så kompetenta och duktiga kan de låta på en massa olika sätt och det känns som om de har försökt visa det. Istället för att fokusera på de stora styrkorna och tillgångarna. Den främsta är enligt min och de flesta andras mening Amanda Bergman som kanske har Sveriges mest sensuella röst, i ordets estetiska betydelse.
Färska Galaxy II ser jag som ett litet fall framåt men jag känner mig ändå osäker inför giget vad det är jag kommer att få höra från scenen på Cirkus och hur jag kommer att ta emot det. Jag vill så gärna att de ska spraka som tomtebloss men jag har mina tvivel eftersom jag som sagt inte tycker att det sprakat riktigt om Amason på senare år.
De börjar med ett suggestivt men lite väl långt intro som jag tror ska föreställa ”Went to War” och som sedan övergår till ”Yellow Moon”. Men det är inte förrän sjätte numret, ”Älgen”, som det tar fart. Överlag är det alltför många låtar som drar ned tempot och det skulle behövts ett par snabbare nummer till. Det blir också tydligt att det är låtarna från debutalbumet som spelas mest och som får publiken att tända till. Exempelvis ”Duvan” och avslutande ”N.F.B.” som är en underskattad doldis och görs rivigt och temperamentsfullt. Äntligen, tänkte jag, eftersom den övergripande känslan är att det är lite tamt och distanserat.
Det är ju ingen bländande scenshow man får av Amason även om Amanda Bergman skuttar runt med jämna mellanrum. Men ofta långt in på scenen och de övriga i bandet står också placerade på betryggande avstånd från scenkanten. Något kontaktsökande med publiken att tala om blir det inte. Tänker återigen på ordet distans.
Amanda Bergmans hesa röst är dessutom ovanligt hes den här kvällen och i ”Marry Me Just For Fun” spricker den faktiskt helt och hon avbryter mitt i en textrad för att hosta. Hostar gör hon flera gånger mellan låtarna också. En förkylning eller bara sångstilen som sliter på stämbanden?
Det kändes rentav osäkert om det skulle bli några extranummer med tanke på hostandet och röstproblemen. Men i mörkret rullas till slut Merit Hemmingson in på scenen med sin orgel – surprise, surprise – nynnande något jämtländskt, och sen blir det julstämning. Amanda har gurglat halsen och kör ”Santa’s Coming to Free Them” + ”En god, god, god jul” utan problem. Det är dock med nästa sista extranumret, ”Kelly”, som det tänder till på allvar och ett rytmiskt stick i mitten är läckert arrangerat och får publiken på fötter ordentligt innan finfina ”Ålen” avslutar. Då är också Amandas röst nästan avslutad.
Det är med blandade känslor jag lämnar Cirkus. Allt Amason gör är ju genomkompetent och snyggt. Det är inget tvivel om att varje hand vet vad den gör med instrumenten och Amanda med sin röst… om den håller. Men det är det där med distansen och att inte ta ut svängarna ibland. Fast å andra sidan är det inte det Amason handlar om. De står för en perfekt medelväg. Publiken är också perfekt medel, det vill säga medelålders medelklass. Bistron är fullsatt före konserten av finklädda och väluppfostrade damer och herrar som artigt applåderar efter varje nummer och som artigt och ordnat lämnar lokalen efter finalen. Någon rock’n’roll är det inte precis.
Men som sagt, å andra sidan, det är inte det man har Amason till. Det är efter festen de kommer bäst till sin rätt, att chilla till och varva ner med. Men live-upplevelsen av dem skulle blir mer levande om de kunde vara lite publikfriande emellanåt och lägga in mer tempostarkt material i stil med ”Älgen”, ”Kelly” och ”N.F.B”. På spårvagnen hemåt kommer jag ändå på mig att humma till avslutande ”Ålen” tyst för mig själv. Jag låter den bli mitt tomtebloss som sprider ljus över den fuktglåmiga stockholmsnatten.
