Som 18-åring flyttade Kristina Issa till Göteborg för att studera på musikhögskolan. De efterföljande åren etablerade hon sig på den lokala kulturscenen, inte bara inom musik. Hennes mångfacetterade yrkesroll har gjort att hon är på god väg att bli ett household name på Västkusten, inte minst genom sitt arbeta som kompositör och som skådespelare på Operan. HYMN fick en pratstund med en lugn och samlad artist mitt under hennes mest intensiva period.
Kristina Issa har bjudit in mig till musikrummet på Backa Teater. Instrumenten som vanligtvis har sin hemvist här står nu på nedervåningens foajéscen inför stundande jubileumskonserter. Utöver en dator, några få stränginstrument och notställ syns Kristinas harpa i det stora musikrummet. Harpan har hon byggt själv, något hon gjorde under sin tid som harpbyggarlärling.
Det känns som du kan ta dig an allt som har någon form av kulturella förtecken!
– Det vet jag inte… men jag tycker det är roligt med olika former av hantverk. Jag ser mig inte som någon som kan mycket grejer, jag ser mig nog mer som en splittrad person. Jag behöver någon form av diagnos. Jag har bett läkare och specialister om att få en diagnos, men jag har aldrig fått en… Jag har på riktigt bett om en utredning men de bara: ”nej du har inte något”. Jag får bara leva med att jag är generellt hyperaktiv, men jag vill gärna förstå varför min hjärna behöver så… mycket.
”Mycket” är verkligen rätt ord. Utöver sin roll som kompositör på Backa Teater och släppet av hennes tredje fullängdsalbum Where Do We Go? är Kristina aktuell med två musikvideor, turné med sitt band, operamusikalen Kärlek skonar ingen och föreställningen De ensligas allé på Göteborgs Stadsteater. Hon arbetar även som kompositör för Angereds Teater och som skådespelare i en kommande SVT-serie. Hennes mångsysslande tar dock ut sin rätt. Kristina berättar att hon är trött och att hon är inne i en ”köttig tid” med projekt som håller hennes sysselsatt till och med våra 2022.
”Jag har inte alltid valt de platser där jag hamnat men jag har alltid tyckt att det varit roligt, oavsett”
– Jag skulle säga att jag är mest fokuserad på att skriva och framföra musik. Det är min drivkraft, sen är resten ett utlopp för andra delar av kroppen. Jag har inte alltid valt de platser där jag hamnat men jag har alltid tyckt att det varit roligt, oavsett. Jag tycker det är kul att göra nya grejer, jag tror man behöver det för att inte stanna upp och bli uttråkad av livet.
Det låter väldigt kul, men också rätt uttröttande. Det är inte så att du gör lite för mycket?
– Absolut, det är definitivt så att jag gör för mycket grejer. Jag har inte så många lediga dagar i mitt liv. Inte för att jag inte vill ha lediga dagar, jag är inte så bra på att ta ledigt. Jag är väldigt dålig på att vara ledig även om jag vet att jag behöver det ibland så är det ett svårt steg för mig att ta. Jag behöver alltid ha någonting att göra så att jag känner att jag är i form på något sätt.
I min intervju från 2019 med Martin Hederos berättar pianisten om hans stressiga liv som musiker, samtidigt som han beskriver sin lycka över att få ägna sig åt det han tycker är roligt.
Hederos satte i vårt samtal fingret på kulturarbetarens dilemma. Den konstnärliga utövaren behöver påminna sig om att mödan är värd för att det är ett lustfyllt passionsarbete en ägnar sig åt, även om den ekonomiska inkomsten eller den vardagliga stressen av att leverera på flera fronter lämnar mer att önska. Det heter ”att man är glad att få hålla på” där passionen och tacksamheten kan trumfa inkomst och välmående. Rollen som mångsysslare inom sitt fält är inte unik inom kultursektorn men Kristina vill ge en mer nyanserad bild av arbetet.
– Ja, det är jättekul att få göra det man vill men det är också lätt att bli för tacksam. Man ska vara tydlig med att det är ett jobb. Att jag gör något som jag älskar betyder inte att det är någonting som inte kräver min fulla energi. Det är lätt att man nervärderar kulturarbetare som några som ska vara tacksamma, det vägrar jag. De gör det på ett sätt som är viktigt, inte bara för dem själva, utan också för andra. Jag tycker det är tråkigt när man säger att ”jag är så glad för att jag får jobba”. Nä, jag är inte glad för att jag får jobba. Jag är glad för att jag har tagit mig hit och att jag är på en plats där jag trivs. Det krävs otrolig slit från kulturarbetare, både i tid och resurser. Kulturarbetare är en av de mest underskattade arbetsgrupperna som finns.
”Kulturarbetare är en av de mest underskattade arbetsgrupperna som finns”
Även om Kristina tar tydlig ställning i frågan och är noga med att påpeka att det är hårt slit som ligger bakom en karriär inom kultursektor uppger hon att hon känner sig tursam som kunnat hålla sig sysselsatt under coronapandemin. Hon har kunnat arbetat med teater, komposition och TV medan kollegor fått söka sig till andra samhällsroller och yrken. Kristina är inne på att människor under pandemin har saknat kulturella utryck och sammanhang. Hon menar att samhället i stort negligerat kultur när det i själva verket är det vi kanske behövt mest under det dryga året av hårda restriktioner.
Hon påpekar dock att pandemin kommit med något gott, hon fick äntligen rum för att spela in albumet Where Do We Go?. Under mer normativa omständigheter hade hon inte haft möjlighet att lägga samma fokus som hon nu tillåtits sig att göra. Albumet som egentligen var tänkt att spelas in vid ett tidigare tillfälle, men som stoppades av artisten, fick nu äntligen den behandling den förtjänade.
– Låtarna var inte färdigskrivna första gången jag skulle ge ut dem, jag var för snabb. Jag blev inte nöjd med arrangemangen eller hur de lät, de behövdes en runda till vilket jag inte hade tid med innan pandemin. Jag famlade runt i någon konstig stress men när corona kom så kom också möjligheten att tänka efter.
Resultatet blev tio låtar med säregna utryck som hennes skivbolag beskriver som ”tonsatta avsked”.
– Det är grunden till hela skivan. Albumet handlar om olika former av avslut, beslut om att ta sig vidare. Jag känner att skivan har så många olika former av utryck. Jag vågar gå utanför musikbranschens tydliga pop-mall. Jag vill utrycka mycket, jag vill utrycka det som inte förväntas, jag vill inte vara rak. Det är en skiva som inte förhåller sig till den där mallen, jag har tagit några vågade kort och gått hela vägen med dem. Det kanske är lite spretigt, men det är Kristina Issa, hon är spretig.
”Det kanske är lite spretigt, men det är Kristina Issa, hon är spretig”
Issa släppte inför albumet två musikvideor till singlarna ”Can’t Stay” och ”You’re Not Mine” som regisserats av Nadim Elazzeh och Mathilda Adolfsson Näslund. Den förstnämnda videon finns bland annat på SVT Play efter att den fått premiär på PSL. I videorna får vi följa Sandra Liscano, i en sammanhängande story, vars karaktär bygger upp sig i gymmet för en rond i ringen med sina rädslor som gestaltas av Vogue-dansaren Alyssa Chloe.
– Själva metaforen i videorna är att huvudpersonen bygger upp sig och samlar mod för ett möte, ett möte med något som är större än huvudpersonen själv. Videorna handlar om att våga möta något nytt och att man ibland behöver tid att öva på det, att bygga upp sig innan man vågar säga farväl till sina gamla mönster. Jag gav fria händer till Nadim och Mathilda som gjorde ett jättebra jobb. Det var också kul att jobba med Hanna Ryd som är kostymör, en underbar skräddare och designer.
När den här texten publiceras är Kristina Issa mitt uppe i en releaseturné. Tillsammans med sitt band, som är väl sammansvetsats sedan sju-åtta år tillbaka, besöker hon Stockholm, Göteborg och Malmö.
