Det var ett tag sedan jag var i Uddevalla, men när jag såg ett event på Facebook som kallades U-A Punx Festival blev jag sugen på att åka dit och så blev det. Det lustiga var att jag bara någon vecka tidigare hade sett en dokumentärfilm på YouYube som handlade om Uddevallapunken och främst bandet Straw Dogs. Denna festival handlade delvis om att fira att Straw Dogs fyllde 40 år och man hade även lyckats boka in XSLF från Belfast, Nordirland.
I XSLF spelar numera Henry Cluney som var med i Stiff Little Fingers från starten 1977. Självklart var Henry Cluney med på bandets första listsingel hemma i Storbritannien och du som kan din punkhistoria vet att den heter just “Straw Dogs” (1979). Upplägget kändes därmed lite för häftigt för att missas.
Men det var inte bara det som gjorde att jag var nyfiken på denna festival. Det var en god blandning av äldre och yngre band. Det kändes som att startfältet nästan var som en resa genom 40 år av svensk punkhistoria, i huvudsak med lokal anknytning till Västkusten med omnejd och självklart med Uddevalla i centrum.
Det var ett vintrigt Uddevalla som välkomnade mig under den sena eftermiddagen och vid halvsjutiden lyste marschaller i snön utanför Kulturhuset Bastionen. Inomhus var det varmt. Utmed väggarna lyste röda strålkastare diskret över det V-ställda taket och på väggarna hängde bland annat gitarrer, cymbaler och bilder. Scenen var några decimeter hög och till stora delar svart med strålkastararrangemang och bedvid baren, längst bak i lokalen, hängde Jimi Hendrix på väggen. Det var med andra ord självklart att jag kände att jag trivdes redan från början.
Först ut vid 19-tiden var Lost Wisdom som var en ny bekantskap för min del. Det var en trio på scen och det lät bra, men det spretade lite väl mycket mellan genrerna. Här var det inte tal om en ren punkspelning. “Do It” blev dock snabbt en favorit och Lost Wisdom har helt klart potential.
Konserten tog slut och The Stooges “I Wanna Be Your Dog” hördes från högtalarna. Kort därefter var det dags för Headstag från Trollhättan. Även här var det en trio, men denna gång mer rakt mot punkhållet. Det var korta låtar och hög intensitet från inledningslåten “Protest” till avslutande “Bite Me”. Två sekundära detaljer var att trumsetet var riggat med dubbla golvpukor och trummisen hade ställt sin öl på den bortre medan basistens axelband bar texten At least I’m not a drummer. Hur kul som helst, om du frågar mig.
1981 var ett härligt år på världens punkscener. The Exploited släppte debutplattan Punk’s Not Dead, Black Flag släppte Damaged, Dead Kennedys släppte In God We Trust, Inc. och Ebba Grön släppte Kärlek & Uppror för att nämna några pärlor. Den sistnämnda var den första LP-skiva jag köpte för egna pengar som tioåring. Jag har kvar den än idag och tänker ibland tillbaka till den där cykelturen när jag hade en 50-lapp i fickan och var så övertygad om att huvuddelen av den sedeln skulle bytas mot just den plattan. Jag minns att den kostade 43 kronor och jag var så glad när jag kom hem med den och kunde starta inledningsspåret “800 grader”.
Straw Dogs allra första spelning ägde rum i Henån på Orust den 19 december 1981 och nästan exakt 40 år senare gick bandet på scen på Bastionen. De inledde med att lyfta fram några personer runt bandet och punkscenen i Uddevalla på ett fint sätt innan konserten inleddes med klassikern “U-A Punx”. Det fortsatte sedan med “Mörknande Framtid” och “City of the Dead” och de var i 16-årsåldern när de skrev dessa låtar. Jag funderade på texterna och i flera fall är de tyvärr precis lika relevanta idag som de var i början av 1980-talet.
Musiken lät utmärkt och de klassiska rundgångarna från 1980-talets punkscener skar genom lokalen. I slutet fick vi även höra “Reagan & Andropov” som ursprungligen lär ha hetat “Reagan & Brezjnev”, men när den sovjetiska diktatorn dog 1982 ersattes namnet med hans efterträdare, version 2.0 med andra ord, och det var en grymt fin stund.
Jag frågade några i publiken om Straw Dogs betydelse för Uddevallas musikliv över tiden och det var tydligt att medlemmarnas insatser för både musik- och kulturlivet genom decennierna värderades högt. Jag möttes bara av positiva ord och Musikföreningen Adrian, Uddevallakassetten och Östraboteatern nämndes särskilt.
Uddevallabandet Konspirationen stod på tur när klockan hade passerat nio. Kvartetten inledde med “Förakt” som följdes av grymma “Omgiven av idioter”. Volymen kändes lite högre än tidigare och det var bra driv i låtarna som även bjöd på finurliga texter. Det kändes verkligen som att både Straw Dogs och Konspirationen spelade på hemmaplan. Konspirationen avslutade med “Det ordnar sig”.
De fyra inledande konserterna var mellan 20-30 minuter långa. Liksom på scenen var det en bra mix av yngre och äldre artister på besökarnas t-shirts. IDLES, Jesus & Mary Chain, Gorilla Angreb, Ramones, Dead Kennedys och Attentat för att nämna några.
Efter Konspirationen var det dags för 40-årsfirande Troublemakers som inte behöver någon presentation. De har gjort hundratals konserter genom decennierna och de är legendarer på den svenska punkscenen. Eftersom jag missade deras 40-årsfirande på Musikens Hus i Göteborg tidigare i år var det perfekt att de ingick i kvällens line-up. Det var ungefär fem år sedan de spelade i Uddevalla och Christer Blomgren inledde med att konstatera att Uddevalla är staden som aldrig dör.
Kvartetten inledde med “Drömmarnas bar” från senaste albumet En sista skål som släpptes tidigare i år och fortsatte med “Död mans hand”. Det lät strålande och sedan övergick det till äldre låtar där “Faller en faller alla” (med en Sex Pistols-lik avslutning av deras klassiker “Problems”), “Utan hjärta stannar Sverige” som övergick i ett snyggt medley till grymma “Kleptoman” var några av höjdpunkterna. Göteborgarna ägde Uddevalla en stund och lördagskvällen glittrade.
“Hjältarna skålar i blod” avslutade strax före elva och publiken jublade. Det dröjde inte länge innan det blev extranummer som inleddes med “Vill höra ett vrål (för 40 år)” och det är troligen sista gången den spelas. Den känns ju inte lika relevant nästa år och Uddevallapubliken gav dem ett bra vrål innan allt avslutades med klassikern “Staden Göteborg” i blått och vitt sken.
Om det var en slump eller inte vet jag inte, men direkt efter konserten spelades Ramones”The KKK Took My Baby Away” från Pleasant Dreams-plattan som släpptes det berömda året 1981.
Därefter hade jag velat skriva att Henry Cluney gick upp på scenen och, tillsammans med Straw Dogs, avslutades kvällen med att spela “Straw Dogs”, men Henry Cluney tvingades ställa in sin resa på grund av pandemin. Han lär komma hit nästa år istället så den som väntar på något gott…
Jag lämnade Uddevalla efter en härlig kväll och marschallerna lyste fortfarande i snön utanför. Halvmånen lyste på himen när jag gick till tåget genom det gamla industriområdet och en stund senare rullade tåget söderut genom det vackra vinterlandskapet.
