Den fjärde årgången av VIVA SOUNDS inleddes igår och jag hade verkligen spänt bågen för att hinna uppleva så mycket som möjligt av fredagskvällens program. Det var konserter på Andra Långgatans Skivhandel, Holy Moly, Fyrens Ölkafé, Oceanen, Musikens hus, Café Hängmattan och The Abyss, det vill säga tre scener på Andra långgatan och fyra i området runt Stigbergstorget, med andra ord perfekt för att göra kortare förflyttningar mellan ställena.
Vintern hade kopplat ett rejält grepp om Göteborg och det låg en hel del snö på marken. Det lyste upp decembermörkret fint och vi bjöds på en kall vinterkväll. Det var en hel del människor ute redan tidigt på kvällen.
Min festival inleddes med Paul Bäcklin på Andra Långgatans Skivhandel som var en ny scen under årets festival. Paul släppte nyligen det strålande albumet Something To Die To och det var en trio som inledde konserten strax efter sex. Publiken stod i gångarna, mellan skivbackarna, och det var en härlig inramning i en fin konsertmiljö. Vi bjöds på en härlig, men ganska kort konsert, som innehöll höjdpunkter som ”Penguin” och avslutande ”Brother”.
Festivalen fortsatte och det började snöa. En spårvagn stod stilla på Första långgatan och en vattenläcka höll på att spoliera kvällen på Musikens hus då toaletterna slutade fungera, men skickliga människor löste det på ett strålande sätt och en stund senare fungerade allt igen.
På Musikens hus var det öppet så att man kunde gå mellan scenerna i stora salen och Café Hängmattan så det var perfekt. Strax efter halv tio gick Kristofer Åström på scen och han behöver ingen presentation. Det är en av landets främsta rockmusiker, om du frågar mig. Han hade fyra musiker med sig och de inledde med ”Inbetweener” som, glädjande nog, följdes upp av favoriten ”Just A Little Insane”. Det lät strålande och fortsatte sedan på inslagen väg under den första halvan av spelningen jag såg.
Nu blev det tätt i spelschemat och jag ville se så mycket som möjligt. Här hade det varit perfekt om man hade kunnat klona sig, kändes det som, när jag lämnade Musikens hus och skyndade till Oceanen där EP-aktuella SUNHILL gick på scen klockan tio. Snön fortsatte att falla och utanför Oceanen var det ett vackert vinterlandskap som mötte mig tillsammans med tonerna från Rolling Stones klassiker ”Mother’s Little Helper”.
SUNHILL hade precis inlett ”All Above” när jag kom och det var ett vackert rött sken över de fyra musikerna. Den följdes upp av ”Spot in the Shade” och ljuset förvandlades till lila. Det lät mycket bra och publiken gungade med. Sedan fortsatte det på liknande sätt och ”Golden Days” blev min sista låt innan jag snabbt tog mig ut och promenerade snabbt nedför Allmänna vägen, där snön fortsatte att falla vackert, och kort därefter var jag tillbaka på Musikens hus.
På Café Hängmattan hade End of Fun inlett konserten. Deras psykrock, med Michaela Åberg i spetsen, är jag svag för och debut-EP:n har jag lyssnat mycket på. Det blev en härlig stund med många långa instrumentala partier och psykrock när det är som bäst. Vi bjöds på låtar från EP:n och nytt och den stora höjdpunkten kom i slutet med ”Thelma & Louise”.
Jag kunde därefter stanna kvar i Musikens hus och gick till stora salen där TOMMA INTET stod på tur. Jag har följt dem länge och älskar deras sound som har rötterna i 1960-talets drömpopvärld. Det var sju musiker på scen och de inledde med favoriten ”Sirens”. Det var återigen väldigt bra ljud och klockan hade precis passerat halv tolv när de inledde ”Ta min hand inför din gud så ska jag dra dig ner till helvetet”. Även här hann jag tyvärr bara se första halvan innan jag kastade mig ut i snöfallet igen för att besöka Oceanen en sista gång.
Lisa Wanloo hade inlett sin releasespelning när jag kom till Oceanen runt midnatt. Tidigare under dagen hade hon släppt sitt debutalbum Shadows. Jag hade tyvärr inte hunnit höra albumet mer än en gång under dagen så låtarna kändes ofta som nya bekantskaper. Det var en trio på scen och ljudbilden var stundtals mäktig. Bland låtarna jag kände igen spelades albumets inledningsspår ”To Go” i vackert lila sken någonstans i mitten av konserten och allt avslutades med det strålande titelspåret i rött sken. Lisa stod till vänster på scenen med sin ljusa Fender Stratocaster och en vit ljusstråle skar sig fram genom det röda. Det var en vacker avslutning på en fin konsert.
Det hade blivit lite försenat på Musikens hus på grund av den tidigare vattenläckan så när jag kom tillbaka dit gick jag snabbt ned till Café Hängmattan igen för att se lite av den danska duon The Courettes som har släppt några grymma plattor, som ekar 1960-talets popscener, och sådana är jag särskilt svag för. Duon (trummor och elgitarr) gav sin publik en grym stund och dansen var i full gång. Höjdpunkterna var ”We Are Gonna Die” och avslutande ”Hop the Twig”. Detta var The Courettes första spelning i Göteborg, men förhoppningsvis inte den sista.
Kvällen avslutades med rock av den hårdare sorten. Jag minns inte när jag såg Spiders första gången, men det bör ha varit i slutet av 2000-talet. Platsen bör ha varit Henriksberg och på den tiden var Spiders ett nytt band på Göteborgsscenerna. Därefter har jag sett dem flera gånger, men nu var det ett tag sedan. Det var fem musiker som hade inlett konserten när jag kom in i stora salen på Musikens hus och det lät återigen bra från scenen. Bäst lät det när tempot drogs ned, som i ”Hard Times”. Ann-Sofie Hoyles är en grym sångerska och scenartist.
En strålande festivalkväll summerades. Med lite trötta ben promenerade jag med ett leende genom Göteborgsnatten mot välbehövlig vila. Snön låg vit på marken och jag tänkte tillbaka till en annan fin stund under kvällen, då Tim the Lion Tamer inledde kvällen på Café Hängmattan, ensam med sin akustiska gitarr. Han sjöng bland annat vackra ”Whistleblower”. Orden ”if I was a painter I would paint the snow ball green” följde med mig utmed Karl Johansgatan medan snön fortsatte att falla.
