Under mer än tjugo års tid har Tobias Bernstrup förädlat sin helt egna hybrid av refrängstark italodisco och mörk minimal wave med stark visuell identitet. I höst kom sjätte fullängdaren Petrichor, som släpps i två limiterade lp-upplagor nu på fredag 26 november, och snart ser vi honom på minifestivalen Dark at Heart i Malmö. Vid sidan av musiken är Tobias en erkänd video- och performance-konstnär och en av pionjärerna inom datorspelskonst. HYMN passade på att ställa några frågor till honom.
Jämfört med föregångaren Technophobic (2018), tycker jag att Petrichor påminner mer om dina tidigare album och att det låter mer italodisco om dig igen. Vad beror det på?
“Jag fastnade för ordet då det klingar så vackert och har en fin innebörd”
– Inför arbetet med Petrichor ville jag hitta tillbaka till soundet och enkelheten från mina första skivor. Tanken var att göra ett album som lät “renodlat Bernstrup” fast bättre än allt jag gjort tidigare. På en del av de senare albumen är ju mitt italo-sound rätt så uppblandat med inslag av bland annat EBM och futurepop.
Petrichor är doften som uppstår när regn faller på torr jord. Vad ligger bakom titeln?
– I titelspåret sjunger jag: ”And the smell of the rain”. När jag gjorde research och samlade inspiration till albumet hamnade jag på en artikel om doftfenomenet ”petrichor”. Jag fastnade för ordet då det klingar så vackert och har en fin innebörd. När jag sedan valde mellan olika titlar kändes Petrichor mest originellt. Det är ett ord som lyssnaren kan bli intresserad av och kanske måste googla upp.
Hur kom du i kontakt med italodisco och när visste du att det var den typ av musik som du vill göra?
– Det var under 80-talet via radioprogrammet Tracks, som spelade Scotch. Jag lyssnade flitigt på deras LP Evolution och sedan kom fler artister som jag fastnade för: Miko Mission, Koto, Ken Laszlo med flera.
– En av mina vänner hade skaffat en JX-8P och vi gjorde några försök att spela in en italolåt på en Portastudio men saknade sequencer. Så vi stannade där. Det kom att dröja tio år när jag senare under min studietid började använda Konsthögskolans ljudstudio som hade en Ensoniq SQ-80. Jag förstod snart att jag ville börja göra italodisco. Och min första egna synth blev således den SQ-80 som användes på första plattan Re-Animate Me (2002).
“En av mina vänner hade skaffat en JX-8P och vi gjorde några försök att spela in en italolåt på en Portastudio men saknade sequencer”
Du var redan ett etablerat namn i Mexiko när den svenska synthscenen fick upp ögonen för dig. Varför tror du att Sydamerika upptäckte dig först?
– Italo- och Hi-NRG-scenen är väldigt stor i Mexiko och Sydamerika. När min musik upptäcktes där fanns ännu inte så mycket nyproducerad italo så mitt sound var nog något som de hade saknat. Då jag själv bodde utomlands i Berlin och New York hade jag inte så mycket kontakt med svenska synthscenen. Under mina år i New York i början av 00-talet blev jag istället delaktig i den nya synthscenen som växte fram där genom klubbarna Decadanse och Wierd. Det var först när jag flyttade tillbaka till Stockholm som det började röra på sig i Sverige och jag tror att Kalabalik på Tyrolen var den första svenska festivalen som bokade mig.
När din första skiva kom var du redan en etablerad video- och performance–konstnär. Hur tycker du själv att din musik förhåller sig till din visuella konst?
– Jag tänker alltid visuellt kring musik. Scenkostym, visuals och omslag är viktiga komponenter för helhetsupplevelsen. Samma sak gäller när jag skapar bildkonst. Jag arbetar ofta med musikelement i till exempel videor eller performances.
“Scenkostym, visuals och omslag är viktiga komponenter för helhetsupplevelsen”
Museum Meltdown, ett av dina tidiga uppmärksammade verk, är ett first person shooter-spel som utspelar sig på Moderna Museet i Stockholm. Kan du berätta något om bakgrunden till verket?
– Jag och min gamla konstnärskollega Palle Torsson var väldigt fascinerade av spelet Doom under vår studietid. Vi sökte tillsammans efter nya uttryck och verktyg för att kommentera samtiden och den institutionella värld vi jobbade mot. Att modifiera datorspel hade vuxit till en kultur på det unga nätet, vilket var oerhört inspirerande. Game Art var väldigt nytt när vi började 1996. Det var nog först när våra spelbaserade verk hamnade på Konstbiennalen i Lyon 2003 som det tog fart på allvar och Museum Meltdown började uppmärksammas av konstvärlden som ett av pionjärprojekten inom Game Art.
Tobias Bernstrup är aktuell med albumet ‘Petrichor’. Den 11 december ser vi honom på minifestivalen Dark at Heart på Inkonst i Malmö tillsammans med Abu Nein, aux animaux och Then Comes Silence. Läs mer om evenemanget här.
