Norsksvenska sångerskan Ane Brun stod för ett par av förra årets bästa album, dubbelsläppet After the Great Storm och How Beauty Holds the Hand of Sorrow. För dessa tilldelades hon i år, ytterst välförtjänt, Musikförläggarnas Pris både för Årets textförfattare och Årets kompositör. Under hösten har hon äntligen kunnat genomföra sin uppskjutna turné och framföra dessa låtar live och ett av stoppen är i stora konsertsalen på Malmö Live.
Det märks att sångerskan har saknat att stå på scenen lika mycket som publiken törstat efter ordentliga liveshower och vi möts i denna gemensamma längtan, vilket skapar en alldeles speciell stämning denna kväll.
Det är sällan man ser en artist ta över en konserthall så fullständigt. Ane Brun stampar in på scenen, kroppsspråket skriker pondus, varenda centimeter ägs. Hon beter sig som en äkta popdiva, en vitklädd general, iklädd en powersuit med axelvaddar och glittrande epåletter av metall. Med slängande hårman, yviga dirigentgester och en röst som får läktarna att vibrera.
Fokus är på de nya albumen och vi bjuds på riktigt maffiga versioner av ”Honey”, ”Crumbs”, ”The Waiting” och givetvis ”After the Great Storm”. Även gamla publikfavoriter som ”To Let Myself Go” och ”This Voice” iförs större och vidare kostymer. Sexmannabandet, som anförs av Martin Hederos på keyboards och även innehåller inte mindre än två trummisar och en cellist, vräker på och ger verkligen extra allt. Det är nästan svårt att tänka sig att detta är samma artist som i början på sin karriär levererade finstämda ballader och folksy gitarrer. Här blandas tungt, mörkt och elektroniskt med uppåtbeats och publikens taktfasta klappande.
Jag har endast några få invändningar. Dels ges plats åt två helt onödiga covers av Sade och Bob Dylan (Ane Bruns egna låtar är bättre), dels görs en av de nya låtarna på norska. Tydligen planeras ett helt album med låtar översatta till modersmålet, ett obegripligt projekt, bara norrmännen tycker att deras språk låter normalt, det gjør det ikke. ”Ta tak i meg” (”Take Hold of Me”) låter helt enkelt inte bra och där tappar hon tyvärr några ponduspoäng.
De hämtar hon tack och lov igen i avslutningen med galet svängiga ”Don’t Run and Hide” och mäktigt uppbyggda ”These Days” och till slut råder total eufori på scenen, bandet jammar loss, vilda trumsolon bryter ut och taket lyfter. Ane Brun äger scenen, publiken och hela Malmö Live. Precis som äkta popdivor gör.
