I oktober fyllde Island & Shores, det krönande verket för en egen era av svensk indierock, tio år. Jag satte mig tillsammans med Deportees sångare Peder Stenberg för att försöka bena ut vad det egentligen var som hände då, och vad som hänt sen dess – låt för låt.
Grattis till 10 år.
– Tack. Tid är så konstigt. Jag vet inte, stämmer siffran 10 år överens med känslan av 10 år? Det var ju nyss. Och samtidigt länge sen.
Känner du någon oro kring ditt eget åldrande?
– Nej. Eller inte på det sättet. Jag kan kanske önska att vi jobbat snabbare. Man tycker ju att man har så mycket bra musik i sig, men samtidigt så känns det som att det finns ett fönster, rent rockhistoriskt, då man liksom är bra. Sen gör man inte så mycket mer spännande grejer- och då kanske vi hade velat få ut någon platta till under den tiden.
– Fast det behöver kanske inte bli så. Det finns ju band som är jämngamla med oss och som hållit på lika länge som fortfarande är på topp. Phoenix till exempel. Eller Bon Iver.
1. ISLAND & SHORES
Ni slår verkligen an något här, både i öppningsackorden och de första raderna. Vilka var ni 2011- vad hade ni att säga?
– Låten är som en programförklaring för hela skivan. Kanske ett sorts manifest. Utanförskapet och individualismen mot längtan efter något större än det egna projektet – alla skivans viktigaste teman finns med.
– Någonting med låten ”Island & Shores” fick oss att känna sådant vi inte kunde sätta fingret på. Som om summan blev större än delarna- det var liksom inte det gitarriffet eller det trumkompet, utan det var liksom … som om …
… ni var uppe och nuddade vi något större?
– Ja men kanske. Fast det låter ju samtidigt som om man vill slå en del på sin egen trumma. Jag tror nog bara att jag är tacksam över att jag fick känna så.
2. DOCTOR IN ME
För mig sammanfattar denna hela skivans patos – att ta spjärn mot sorgen och lyfta sig över.
– Jag ville ta avstamp i en form av kollektiv sorg- jag menar, jag läste någonstans att psykisk ohälsa är den största anledningen till sjukskrivningar nuförtiden. Alla man känner har varit utbrända, man hör det överallt. Och folk läser självhjälpsböcker och medicinerar och springer maraton för att må bättre, men det finns ingen bred diskussion om varför vi mår som vi gör. Vad finns det för strukturella förklaringar? Så ville jag kanske injicera lite hopp, också.
– ”Doctor in Me” var den minst självspelande låten på hela skivan. Nästan allt är studioarrangerat. Det var verkligen en arbetsseger.
3. A HEART LIKE YOURS IN A TIME LIKE THIS
Jag ser ett släktskap mellan denna och The Big Sleeps ”A Shelter And A Storm”- refrängen, ansatsen, det finns en sorts dualitet. ”A Shelter And A Storm”är resignerad, snudd på uppgiven, medan denna känns skriven som en tröst.
– Det handlar om en typ av människor man har omkring sig, folk som är så fulla av liv och har så mycket i sig, men som är utförsäkrade tramadol deutschland gå på bidrag. Folk som inte passar in i den här tidsandan. Titeln är en passning till Beach Boys ”I Just Wasn’t Made For These Times”. Det är mycket Beach Boys i den överlag. Vi ville verkligen att körerna skulle bli sådär sakrala och änglalika som Wilson kunde få dem. Vår producent Måns slet som fan. Jag tror faktiskt bara att det är hans röst i olika lager.
Den har blivit en given sorti på era spelningar och brukar verkligen få med sig publiken, vilket är rätt fint med tanke på hur svår den faktiskt är att sjunga. Det är ingen självklar allsångslåt.
– Under de tio år vi hållit på har vi nog bara spelat två konserter där denna inte fått avsluta. Vi försökte med någon annan, men det blev liksom inte samma sak.
När vi såg hur peppade folk blev på Under The Pavement fattade vi att man inte ska underskatta folk. De är smartare än man tror. Och det krävdes liksom det förtroendet för att vi skulle våga bygga Island & Shores som vi gjorde- med alla motrytmer och lager det innebar.
4: MEDICATE IT RIGHT
Er bakgrund i punkscenen och Sveriges ledande hardcore-stad tycker jag skiner igenom i raderna ”Let the wolves pray on the wolves, and the meek shall inherit the earth”. Har ni kvar den här upproriskheten tror du?
– Om man bara hör Deportees i bakgrunden på någon galleria så kanske det inte låter så mycket punk, men den här idén med att vilja säga någonting om världen – den kommer ju därifrån. Någonstans vill vi ju vara lite The Clash.
”Jag skriver fortfarande berättelser om individualism, vassa armbågar och människor som faller mellan stolarna”
– Sen kanske det var mer plakatpolitik förr. Den typen av textförfattare känns inte lika intressant längre. De texter som berört mig mest är de som lämnat plats för mig.
Känner du fortfarande igen dig i punk-patoset att musik kan vara en politisk kraft?
– Ja. Jag skriver fortfarande berättelser om individualism, vassa armbågar och människor som faller mellan stolarna. The Big Sleep, som var mer apokalyptisk, innehöll visserligen inte en programförklaring för en grön reform, men samhället var en fond för det jag skrev, och det betraktar jag nog i allra högsta grad som politiska texter.
– Det är inte alltid lätt att betala hyran och musiken tar en massa tid i anspråk, men det faktum att vi inte har kompromissat med vårt konstnärliga uttryck utan fortsatt göra saker av rätt anledning känns som ett arv från vår tid som punkare.
5. WARPAINT
Upproriskheten går igen inte bara i detta spår utan också i omslagsbilden. Den var, och är fortfarande, oerhört laddad. Hur tänkte ni kring den?
Det var inte så genomtänkt som det kanske verkar. Min fru är dokumentärfotograf och släppte redan 2004 Slöjor, som var en bok med porträtt av beslöjade kvinnor, som hon ville skildra på deras egna villkor. Och vi kände i samspråk att ja, det måste bli en av dem, även om hon nu i och för sig tog en ny bild.
– Det var bara en stark magkänsla. Bilden säger någonting om vår tid och det gör skivan med.
Tror ni att ni hade fattat samma beslut idag, när debatten kring rasism har blivit mer nyanserad och komplex, med fler aspekter att ta hänsyn till- till exempel risken att ens aktivism också kan både objektifiera och ta fokus ifrån de rasifierade själva?
– Tänker du kring appropriering?
Ja, delvis. Hade ni fattat samma beslut idag, eller hade det känts för laddat?
– Det blir ju hypotetiskt såklart, men jag tror att vi ändå skulle gjort det … Skivans tematik och hur den samspelar med bilden är någonting jag verkligen är glad över, så jag tror att vi hade gjort samma val idag. Men – jag är en lyssnande människa. Om någon skulle kommit med ett skäl till att avstå så är det klart att jag skulle tagit det i beaktning.
6. CARRY NO BLOW
Jag ser en tematik kring att ta ansvar för sitt eget mörker i denna, att våga se hela sig själv. Det känns som någonting som är väldigt förknippat med åldrande.
– Man måste på något sätt ta ansvar för sig själv, även när man är mitt i sin psykiska ohälsa. För andras skull. Man kan inte bara försvinna i det.
– Nu när jag tittar här på Google så ser jag att texten är fel. Det står ”Come alive my valentine”, men det ska vara ”Come alive my violent side”. Det förra känns mer gotiskt.
Lite Sisters Of Mercy.
– Eller Nick Cave.
– Nä, men det var just sådana frågor kring eget ansvar jag brottades mycket med. Så här i efterhand kan jag se en sorts inre oskuld gå förlorad. Jag var lyckligt befriad från att må på det sättet som barn, men det blev mycket att ta in helt plötsligt. Allting var så nytt och man ville så gärna förstå allt som skedde med en.
Vad har åren gjort med dig? Med Deportees som band?
– Vi har alltid varit rätt lika. Vi vill vidare, bort från cynism och till ny musik. Omständigheterna är det som ser mest annorlunda ut. Vi bor i olika städer, har andra liv, måste göra musik på ett annat sätt.
7. A NEW NAME TO GO BY
Arrangemangen för tankarna till Vampire Weekend. Vad lyssnade ni på kring skapandet av Island & Shores?
– Mycket gamla grejer. Tyska krautgubbar och en del traditionell musik från olika delar av Afrika. Sen var det ju ett bra år för indierocken också. Bon Iver, The National, Fleet Foxes– de slog alla igenom på stort där någonstans omkring.
– Denna ska verkligen bli kul att spela live igen, förresten. Det var länge sen sist.
8: THE WILD IN ME
Det slår mig hur oerhört bra plattan fortfarande låter, tio år senare- mycket heder till Måns Lundberg och hans produktion. Han har ju varit med sen starten. Hur har ert samarbete sett ut och förändrats?
– Han har ett oerhört bra öra för låtar – han kan genast avgöra om en demo kommer bli en bra låt eller inte. På ett sätt är han också ganska traditionalistisk. Låtens bästa står alltid i fokus, vilket vi nog behöver eftersom vi har svårt att veta när vi ska sluta. Vi har för mycket idéer.
– Han var ju ingen nybörjare heller när vi började arbeta ihop, så han fick ledsaga oss rätt mycket, vi som aldrig spelat in en skiva i hela våra liv. Det är ett otroligt jobb han gjort. Och Lasse Mortén också, som mixat det mesta.
9: WHEN BUILDINGS SLEEP
Är ”hungry hearts untried” en passning till Springsteen?
– Jag måste erkänna att jag inte minns. Men det är klart – jag hade lyssnat en hel del på ”Hungry Heart”.
Jag tänker – nu när vi pratar om Bruce- på det här med myten kring rockbandet, den symbol det blivit. Att fira ett 10-årsjubileum känns ju på ett sätt som en del av den myten. Hur förhåller ni er till den?
– Vi var osäkra kring hela 10-årsgrejen först. Inte för att vi inte ville, många låtar har ju fallit ut ur setlisten genom åren till förmån för annat. Men vi var rädda för att det skulle signalera en sorts nostalgi. Att vi hade det bästa bakom oss.
”Vi hade nog varit ett ganska annorlunda band ifall vi verkligen var ute efter att bli en sorts projektionsyta för folks drömmar”
– Men vafan, vi har spelat in bra grejer efter och vi har bra grejer på gång. Det kommer nya singlar nästa år. Jag tror vi kan tillåta oss det.
Jag tänker nog mer på idén om bandet som en väg till något större – där musiken är det största, viktigaste och vackraste.
– Bandet som en del av folks identitet?
Precis – och hur att vara med i ett band är den största av kärlekshandlingar. Det fanns ju en tid då det narrativet dominerade svensk alternativmusikpress, där under 90-talet.
– Jag förstår vad du menar med vad ett band kan betyda för en. Och att det man sitter och jobbar med kan bli så viktigt för någon, det är ju helt fantastiskt. Men jag vet inte, vi hade nog varit ett ganska annorlunda band ifall vi verkligen var ute efter att bli en sorts projektionsyta för folks drömmar. Det finns andra bra band som gör det och som verkligen klarar det, men vi känns liksom som samma kompisar som vi var innan folk började lyssna på oss.
10: FUTURE SHOCKS
– ”Future Shocks” skrevs för min son, som var nyfödd då. Tematiskt är den rätt inspirerad av ”Forever Young” med Bob Dylan. Det var den sortens sång jag ville sjunga till honom.
Hur ser du på framtiden för Deportees?
– Jag tror inte att någon av oss har känt någon anledning att stanna upp eller ifrågasätta det vi gör. Vi har fortfarande lusten, glädjen och idéerna och jag tror att den bästa musik vi kan göra, den har vi inte gjort än.
