Den fjortonde upplagan av Le Guess Who? inleds i Utrecht torsdagen den 11 november. Holland påverkas fortfarande av restriktioner och man kan bland annat bara nyttja 75% av kapaciteten i konsertlokalerna och man får inte arrangera konserter efter midnatt. Le Guess Who? har även krav på vaccinationspass för att överhuvudtaget komma in. Det tycker jag är väldigt bra och något man borde tillämpa även i Sverige.
Som alltid är det några utvalda musiker som sätter ihop stora delar av festivalen och i år är det John Dwyer, Matana Roberts, Midori Takada, Phil Elverum och Lucrecia Dalt. Genom att ha olika kuratorer från olika genrer brukar festivalprogrammet innehålla artister från hela världen och genremässigt spretar det åt alla möjliga håll. Eftersom jag älskar Thee Oh Sees är fokus för min del främst på John Dwyer och hans bokningar i år.
Festivalens huvudområde är det stora konserthuset TivoliVredenburg med fem scener och sedan är det åtskilliga klubbar, kyrkor och teatrar ute på stan som också är värdar.
Min festival inleds med Los Angelestrion Gabriels som spelar en mix av R&B, gospel och lite soul. I täten står den skickliga sångaren Jacob Lusk. Det är nio musiker som går på scen strax efter 18:15. Det blir en lågmäld och vacker inledning med piano, fiol och storslagen sång och sedan varierar ljudbildens intensitet under den 45 minuter långa konserten. Vackrast är det när den tre kvinnor starka kören stöttar den skickliga huvudsångaren och höjdpunkten blir ”Blame”.
En kanonbokning under festivalen är den japanska duon Tenniscoats. De släppte mycket fint under 2000-talet och början av 2010-talet, men sedan har jag inte hört talas om dem så mycket så det var otroligt roligt att se deras namn i årets line-up. Tenniscoats spelar på scenen som ligger högst upp i TivoliVredenburg med det vackra namnet Cloud Nine. De går på scen halv åtta och de avskalade melodierna är underbara. Saya och Takashi Ueno trollbinder oss fullständigt och stundtals förstärks duon med en trummis.
Shannon Lay, som soloartist, upptäckte jag faktiskt under Le Guess Who? 2018 och då gjorde hon en strålande spelning på klubben EKKO (som för övrigt fyller 35 år i år). Jag har följt henne därefter och hon lämnade bandet FEELS före pandemin för att ägna mer tid åt soloprojektet, om jag förstått rätt. Shannon Lay, ensam med sin akustiska gitarr, bjuder oss denna kväll på en härlig konsert som varade ungefär 45 minuter i magiskt ljus. Höjdpunkterna är många, men om jag bara väljer två så blir det den vackra Karen Dalton-covern ”Something On Your Mind” och ”Coast”.
Phil Elverum är en strålande låtskrivare. Jag har sett honom några gånger tidigare med hans projekt Mount Eerie, men aldrig tidigare som The Microphones. Elverum och hans kollega Jay går på scen 22:18 och inleder med en lång akustisk instrumentaldel som jag inte känner igen, men det visar sig övergå till låten ”Microphones in 2020” som släpptes i fjol. Den är släppt på ett album med samma namn och låten är 44:44 minuter lång!
Hela konserten bygger på den låten som live varar i 48 minuter och det blir en häftig resa genom Elverums musikaliska liv. Låten avslutas symboliskt med ett stycke om att låten om hans liv fortsätter för alltid. Väldigt vackert.
Neo-psykedeliabandet SUUNS avslutar min festivalkväll trots att jag såg dem så sent som i förra veckan på Loppen på Christiania. Det är ett av mina favoritband från Kanada så det är ett rent privilegium att få se dem två gånger på en vecka. När jag kommer till Rondascenen inleder de precis fina ”Witness Protection”. Det låter strålande i den knökfulla konsertlokalen. Sedan fortsätter det på inslagen väg och precis som på Loppen handlar konserten mycket om senaste albumet The Witness. Men äldre spår får också utrymme och bland dessa är det fämst ”Instrument” som sticker ut.
Med rådande coronarestriktioner i Holland avslutas konsertkvällen vid midnatt och folk lämnar TivoliVredenburg via alla rulltrappor. Jag funderar på Shannon Lays ord have you always been who you are? när jag promenerar utmed trottoaren i Utrechtnatten medan lyktstolparna lyser.
