Det var en härligt solig söndag i Köpenhamn och lönnlöven knastrade fint under skorna när jag gick mot Christianshavn. Jag hade bestämt mig för att äta lunch på Café Rabes Have, caféet som en gång i tiden lär ha varit Cornelis Vreeswijks favoritställe i Köpenhamn. Den strålande visförfattaren hade nog känt igen sig även nuförtiden, trots att det nästan exakt är 34 år sedan han dog. Jag insåg snabbt att söndagen höll på att få ett holländskt tema med tanke på att jag även skulle se det holländska “turk-psykedeliabandet” Altin Gün under kvällen.
Amsterdamsextetten släppte den fantastiska debutsingeln ”Goca Dünya” 2017 och under det årets Le Guess Who?-festival i holländska Utrecht missade jag båda deras spelningar. Det var helt enkelt knökfullt i lokalerna. Debutalbumet On släpptes 2018 och kort därefter lyckades jag äntligen se dem på Pustervik i Göteborg, under Clandestinofestivalen. Därefter har bandet släppt ytterligare två album och vunnit fler och fler lyssnare.
När jag kom fram till Bremen Teater vid åttatiden var det lång kö utanför, men det gick ganska fort att komma in. I teatersalongen var det stolar och jag funderade på hur man hade tänkt när man placerade Altin Gün inför sittande publik? Det kändes inte som ett genidrag. Hur som helst var teatern slutsåld sedan länge och jag hade tur som fick en stol på rad 7 med god sikt. Det var ett härligt sorl i den fina teatersalongen och det var feststämning trots att det var söndagskväll.
Strax före halv nio gick de sex musikerna på scen och inledde konserten i orange ljus. Ljusvalet hade nog inget med att de kommer från Holland att göra, men var fint ändå. Ljudet var strålande och publiken satt på sina stolar och dansgungade med överkropparna. Det kändes verkligen konstigt. Trots att fantastiska låtar som till exempel “Tatlı Dile Güler Yüze” spelades tidigt satt publiken kvar ungefär en halvtimme, men sedan gick det inte mer. Folk reste sig upp och började dansa och under “Goca Dünya” stod i stort sett hela teatern upp och dansade och sedan fortsatte det med “Yüce Dağ Başında” och jag tänkte att det nog var ett klockrent val om man ville behålla dansgolvet, och så blev det resten av konserten.
Det blev en makalös stund och stämningen i lokalen var enorm. Det klappades med händer och fingrar, det sjöngs och dansades och det var tydligt att musikerna också trivdes. Det är svårt att prata om musikaliska höjdpunkter när allt verkligen är bra från början till slut, men det var särskilt kul att få höra “Ordunun Dereleri” och avslutande “Süpürgesi Yoncadan”.
Konserten tog slut och musikerna lämnade scenen strax före tio. Publiken stod kvar och applåderade och kort därefter kom musikerna tillbaka och då uppstod ett vrål som jag sällan hör på konserter, men som kan beskrivas som att ett fotbollslag gör ett segermål på övertid inför sin hemmapublik. Tio minuter senare var allt över och jag promenerade återigen utmed Köpenhamns trottoarer. Molnen hade skingrats, stjärnorna lyste mot den mörka novemberhimlen och en gyllene dag var på väg mot sitt slut.
