Vi befinner oss mitt i den nu, Scirocco; helvetesvinden från Sahara som färgar alperna röda och lämnar Sydeuropa i en ångestfylld, het dvala. Den är inne med oss på Mejeriet. Någon framför mig försöker placera sig på skalan mellan extrovert och introvert. Jag har rakat huvudet slätt och lånat min pappas Dr Martens. Jag funderar över priset på en piercing i näsan. I Glasglow samlas man för att diskutera klimatet. En kille lika gammal som min lillebror sköts ihjäl för bara någon vecka sedan och allting bara tröskar vidare.
För det var ju det här Jonathan Johansson menade med Scirocco – hur samtiden sköljer över oss som en våg eller en ökenvind och att vi är mitt i den trots att vi så gärna vill tro att vi står utanför. Alla är skyldiga, alla är skyldiga! Vill man ropa. Men varje kritik som går att göra av systemet blir också i slutändan en del av systemet – en produkt att sälja. Det var ju det han kom åt, Johansson, med Scirocco, för vi är chanslösa och jag undrar vad det kostar med en ring i näsan?
Den enda slutsatsen är att det förinspelade mellansnacket och Johanssons nya frisyr och låtvalet alla är delar av den här ironiska dödsdansen vi gör hela vägen ner för kullen och in i ännu ett år, sent på jorden.
Men vilken dans det är!
Som han sjunger, och dansar; en senig Hamlet med skolios och en röst som låter som om den väntat på det här och nu slår sin väg fram, och ett band som bara övat och övat och övat enda sedan lokalerna stängde ner förra våren. Låtar dekonstrueras och plockas samman i nya mönster. Jag minns varför jag en gång envisades med att gå och se band, vad det var man hoppades på varje gång. Det är här nu.
Och så ”7 april”, till slut. Det är en ballad om svanar som dyker i det iskalla vattnet under broarna och en lastbil som till slut stannat mot en vägg på Drottninggatan och solen som bryter fram genom molnen nu, precis nu. Och alla börjar gå över och förbi broarna för det är det enda man kan göra. ”Vi var för många för att räkna” sjunger Johansson om och om igen tills helvetesvinden stillat för en sekund, och det är så fruktansvärt och så vackert.
