”It’s been 84 years” – aldrig har jag väl relaterat så mycket till den välkända memen från Titanic som när jag hastigt och lustigt hoppar in i rollen som musikskribent igen, efter en pandemi som kanske inte riktigt varade så länge men nästan.
Det är konstigt det här med tidsuppfattning, för samtidigt känns det inte alls som fem hela år sedan Gotlands stoltheter Pascal spelade på Babel i Malmö senast. För när vi står där i kyrkan och konserten drar igång är det som att det vakuum vi levt i under de senaste åren aldrig existerat.
Corona-avstånd är exempelvis ett minne blott, något som gör sig extra påmint under senare delen av spelningen, när bandets äldre låtar gör publiken, och speciellt kvinnan bredvid mig, vild av glädje. Jag får nästan ducka för att hon inte ska råka skalla mig när hon hoppar omkring som en studsboll till klassiker som ”Cadillac” och ”Elvis”.
Men vi backar tillbaka bandet något, spelningen inleds nämligen genialiskt med munspelsintrot till ”Tillbaka” (pun intended) – ett av de mer monotona spåren från senaste albumet Fuck Like A Beast. Och även om bandet erkänner att de är nervösa är det inget som märks – Manuela De Gouveia, Mimmi Skog och Isak Sundström är som alltid samspelta och de bastunga, instrumentala bitarna är det närmsta The Jesus and Mary Chain vi har i det här landet.
Texterna i kombination med dessa mässande ljudmattor är dock det som allra mest utmärker Pascals storhet. Det finns inget annat band som skulle kunna skriva en så trivial och nattsvart låt som ”Jag hatar allt” och få mig att tycka att det låter briljant.
Jag hatar alla män
Jag hatar alla kvinnor
Jag hatar alla barn
Gott så, så länge Pascal fortsätter att vara det här Sveriges kufigaste och deppigaste lyricister samtidigt som de levererar landets coolaste rock är jag nöjd.
På senaste skivan är det de nostalgiska och på samma gång klaustrofobiska bitarna som fångar mig mest. Vare sig det handlar om att dansa till Prodigy, repeatlyssna på W.A.S.P. eller längta tillbaka till tiden då barnen inte fanns.
”Fuck Like A Beast” och ”Hellre ensam” är också de spår som lyfter mest denna kväll. Två exempel på att Pascal släppt ifrån sig ett utmärkt sjätte album i år och jag håller inte alls med de kritiska röster som jag snappar upp efter spelningen om att låtlistan innehöll för få gamla låtar. Tvärtom tycker jag att Pascal 2021 låter bättre än någonsin, både när det kommer till låtmaterial och sound.
Men framförallt är de ett perfekt band att se för att återupptäcka det här med hur förkrossande kul det är med livemusik. För att inte tala om hur njutbart det är att förvandlas från soffpotatis till recensent igen. Ett Pascal-citat får avsluta den här texten:
Jag mår så jävla bra.
