
Christian Ekvall stod tidigare i år bakom ett av årets märkligaste svenska släpp, tillsammans med flickvännen Jenny Wilson som experimentella, erotiska ambientduon Driften. Nu är Christian åter aktuell med Octopus Ride, bandet han startade redan 1999 i dåvarande hemstaden Lund. Idag släpper de sin andra fullängdare.
Octopus Ride II väver samman psykedelisk rock med postpunk, shoegaze och ambient till något helt eget. Resultatet är precis lika sinnesutvidgande och svårkategoriserat som (åtta år gamla) föregångaren.
Albumet ges ut på grekiska etiketten Sound Effect, som tidigare huserat flera andra svenska neopsykedeliska akter som Yuri Gagarin, Melody Fields och Me and My Kites. Jenny Wilson medverkar på två spår och har även regisserat videon till ”Money Trouble”. HYMN kollade läget med gitarristen, sångaren, grundaren och bandledaren Christian.
Hur länge har ni jobbat på Octopus Ride II?
– Bara i fem år… Inspelningarna med hela bandet gjordes 2016. Året därpå var Spacemen 3-covern ”Things’ll Never Be the Same” med på en tysk samlingsskiva. Resten av låtarna har jag och min gamle parhäst Karl (Kalle) Alm fortsatt att bygga på och finslipa sedan dess. Fem år är ingenting för oss – att göra klart första skivan tog elva!
”De hörde av sig och sa att de älskade vår förra skiva och att den nya är ännu bättre”
Hur kom ni i kontakt med er nya label Sound Effect?
– Min vän Tobias Petterson, som har skivbolaget Kommun 2, skickade låtarna. De hörde av sig och sa att de älskade vår förra skiva och att den nya är ännu bättre. De är specialiserade på psykedelia och har en förkärlek till svensk sådan.
– Nu är det nog bara en tidsfråga innan någon lanserar begreppet smorgasbord rock. Motsvarande med en matreferens, som i krautrock, och en fingervisning att det finns mycket ny svensk ”psyk” som rymmer allt möjligt.
Skivan inleds med en cover på en välkänd barnlåt. Varifrån kom idén till den tolkningen?
– Jag har alltid fascinerats av hur radikalt innebörden av en text kan förändras när den sätts i ett nytt sammanhang. Det gav mig lust att undersöka vad som skulle hända med ett oskyldigt budskap som ”klappa händerna när du är riktigt glad” om man tonsatte det med Octopus Rides nervösa, ångestfyllda musikaliska språk. Skulle det kanske komma att låta mer som ett hot?
Min favorit ”One Summer’s Break” har funnits med i er liverepertoar ganska länge.
– Ja, det är faktiskt vår allra äldsta låt! Äldre än bandet självt… När jag skrev den var jag nitton år, bodde i Uppsala och försökte skildra en ung människas första upplevelse av svartsjuka. Jag spelade in den redan 1997 med mitt dåvarande band Montague Terrace, med Carl Olsson och Robin Spurrier som sedan bildade Paper ihop.
”Jag försökte sjunga lite som Scott Walker”
– Att det dröjde för Octopus Ride att ge ut den beror nog på att jag länge var generad över hur ambitiös och allvarlig den låten är. Jag har återupptäckt den på senare år. Den är så väldigt annorlunda, som en snedtripp i valstakt. Jag försöker sjunga lite som Scott Walker.
Hur har det varit annorlunda den här gången jämfört med när ni släppte debutalbumet för åtta år sedan?
– Första skivan var nästintill egenutgiven, släppt genom en kompis lilla Malmö-etikett som upphörde kort efteråt. Nu har vi ett gäng greker som sliter för oss i Aten och ett subkulturellt nätverk uppbyggt under trettio års tid vilket sträcker sig till de mest avlägsna platser. Det känns kul och spännande att plötsligt ingå i ett helt nytt sammanhang.
När första skivan kom var Octopus Ride en duo men nu har ni vuxit till ett ”fullskaligt” rockband med fem medlemmar igen. Hur gick det till?
– Efter första skivan blev jag och Kalle sugna på att spela live igen och tog då in tidigare bandmedlemmar. Tre år senare hade vi material till att göra en ny skiva som grupp. Då var Henrik Kyhlberg kvar på trummor, men Johannes Måbrink hade tagit över på bas. Trumpetaren Unni Zimmerdahl har varit med oss sedan 2008, ungefär.
Nu har Octopus Ride funnits i mer än två decennier. På vilket sätt är det annorlunda att vara bandledare idag, jämfört med när ni började?
– Jag hoppas och tror att jag med åldern har börjat släppa lite på kontrollen. Att jag inte styr lika hårt och envist som förr utan tillåter mer lek och är öppen för att jag kan ”ha fel”. Om man från början har en alldeles för bestämd vision finns risken att man går miste om sina vänners geniala infall. Rollen som ”bandpappa” har jag kvar, det är svårt att ändra på. Men pappa har blivit mjukare och måste inte veta hur allt ska bli.
Du och Jenny Wilson har projektet Driften ihop och så medverkar du även på hennes nya album Mästerverket. Hur är det att göra musik med sin partner?
– Det underbara med Driften är att ingen av oss hade kunnat göra något liknande i en annan konstellation. En del av idén var att leka med gränsen för hur intim musik får vara. Vi var förstås förberedda på att folk skulle reagera väldigt olika på ett ambientstycke som heter ”Humming and Fucking” och pågår i 24 minuter, som innehåller stön och som man uppmanas lyssna till iförd ögonbindel och eventuellt även ha sex till.
– Vi hade fantastiskt roligt när vi spelade in. Lika roligt var att utforma konceptet och leka med folks förväntningar. En del tog det ”erotiska” väldigt bokstavligt, andra tillät sig att höra helt andra saker i musiken. Det var också kul att göra performance av det i somras, att kliva in i en vacker sal på Uppsala slott och se tillitsfulla besökare ligga med förbundna ögon på stora kuddar utan att veta vad som väntar.
Vad har Octopus Ride för planer nu när albumet är ute? Kommer vi att kunna se er på scen snart igen?
– Oklart! Det var ett tag sen vi spelade som grupp nu. För tillfället njuter vi bara av att ha lyckats färdigställa det nya albumet som vi är förbaskat stolta över!