Kenyanska duon Duma är ett musikaliskt möte mellan hemlandets, väldokumenterat vitala underjordiska metal-scen och de hybrider av traditionell afrikansk dansmusik och experimentell elektronisk musik som ges ut på hemmahörande, Uganda-baserade labeln Nyege Nyege Tapes.
Det är musik som inte hade kunnat uppstå på någon annan plats på jorden och som knappast låter som något annat, trots influenser från såväl östafrikanska traditioner som extrem musik från alla delar av världen. I fredags spelade de på Inkonst i Malmö.
Duma betyder mörker på kikuyo, ett av de största bland de sammanlagt 68 olika språk som talas i Kenya. Inkonsts scen är upplyst av ett blodrött bakgrundssken när Martin Khanja (även känd som Lord Spike Heart) och Sam Karugu gör entré till “Pembe 666”. Låten, där ett Swahili-översatt bibelcitat läses upp med avgrundsmörk undergångsstämma över maniskt maskingevärssmattrande trummaskiner och isande, disharmoniska synthljud är, trots avsaknaden av Spike Hearts karaktäristiska growling, ett av de mest kraftfulla från fjorårets självbetitlade debutalbum.
Därefter ökar intensiteten. Spelningen, som klockar in på drygt en timme, är en fullkomligt skoningslös ljudattack. Rötterna inom extrem metal är påtagliga. I flera avseenden är Duma en vidareutveckling av den mer experimentella inriktning som Spike Heart tog då hans gamla death metal-band Lust of A Dying Breed, sadlade om till elektronisk musik. Även influenserna från noise-genren lyser igenom. I en intervju med The Quietus berättade producenten Sam om hur han brukade lyssna på japanske oljudslegendaren Merzbows feedbacktjutande landmärke Pulse Demon på vägen till skolan för att störa ut listpopen som busschauffören plågade honom med i bakgrunden.
Men mer än något annat, är Duma en produkt av hemlandet och den närliggande regionen. Av Östafrikas underjordiska DIY-scen. Debutalbumet är utgivet på Nyege Nyege Tapes som, bland annat med samlingen Sounds of Sisso har dokumenterat samtida strömningar i regionen – inte minst genren singeli.
Den råa hybrid av (olika lokala varianter av) hip hop och house som omnämns singeli och som vuxit fram i framför allt Tanzania kallas “världens snabbaste musik” med rytmer som placerar sig mellan 180 och halsbrytande 300 BPM. Duma placerar sig en bit därifrån men har anammat rytmiken, vilket gör musiken än mer nervig och fysiskt påtaglig.
Det är ljuden och stämningarna som förmedlas från scen som är det viktiga. Melodier är svåra att uttyda under attacken av ljud men det är otroligt fascinerande att följa med i de audiella feberdrömmarna. Det blinkande stroboskopljuset används flitigt när Lord Spike Heart far runt på scen likt en korsning mellan sångaren i ett hardcoreband och en osalig ande, medan Sam står parkerad bakom sin laptop.
Kvällens starkaste urladdning “Lionsblood” är en musikalisk skildring av ett slagsmål mellan två lejon som gestaltas med growling, feedback och maniska, överbedövande rytmer. Siten Pitchfork Media beskrev Dumas självbetitlade fullängdsdebut som ett album, vilket likt få andra fångar kaoset och oron i den rådande tidsåldern. Frågan är om det inte snarare är naturens tidlösa inneboende grymhet som Duma skildrar allra bäst.
