Oktobervinden drog fram genom Göteborgs gator och höstlöven följde med. En kort regnskur föll över Skolgatan i Haga när jag promenerade till kvällens konserter. Som vanligt, på senare tid, fanns det massor att välja på och jag hade en plan att kunna göra en liten minifestival runt Stigbergstorget.
A.M.E. inledde musikkvällen på Fyrens Ölkafé. Bakom artistnamnet står Anna Maria Engberg. Debut-EP:n Titel okänd släpptes i våras och även då var det releasefest på Fyrens. Då var det livestream på storbildsskärm och man spelade live i Sonya Studios på andra sidan av Stigbergstorget. Jag hade förmånen att få vara med en stund i studion under spelningen och skyndade sedan snabbt över till Fyrens för att se slutet på storbildsskärmen. Det var en udda, men fin, upplevelse.
Nästan ett halvår senare gick A.M.E. på scen strax efter åtta. Anna Maria är en strålande textförfattare och sångerska och hon skapade magi från scenen, ensam med sin fiol. Hon har spelat fiol i över 30 år och det märktes verkligen. Tonerna svävade ut vackert i den dunkla lokalen och det var väldigt bra ljud, snyggt roddat av Joakim Fritzner. Vi fick höra hela EP:n och några låtar till under den halvtimmeslånga spelningen. Bland de kända låtarna var ”Försvann” i inledningen och ”Vårt hotell?” i slutet dem som berörde mig mest och wow så bra det har blivit med den nya scenen på Fyrens.
På andra sidan torget, på Oceanen, var Linn Koch-Emmery annonserad och minifestivalen fortsatte där efter en väldigt kort promenad. Senast jag såg henne gjorde hon en härlig spelning före Liam Gallagher på Annexet i Stockholm (januari 2020) och tidigare i år släppte hon sitt fina debutalbum Being the Girl.
Klockan hade passerat halv tio när Linn Koch-Emmery gick på scen tillsammans med fyra medmusiker. De inledde med ”Hologram Love” som följdes upp av ”No Place for You” och därefter var det dags för ”Linn RIP”. De nya låtarna lät mycket bra. ”Don’t Sleep On My Luv” var den första äldre låt som spelades och den fick delar av publiken att dansa lite extra. Tyvärr uppstår nästan alltid krockar under festivaler och denna egenkomponerade minifestival var inget undantag. ”Paralyzed” var därför den sista låt jag hörde på Oceanen.
Jag lämnade Oceanen och promenerade snabbt nedför kullerstenarna på Allmänna vägen i riktning mot Café Hängmattan. Det var perfekt timing för Ella Bergström hade precis inlett sin konsert när jag kom dit. Hon är nog mest känd från punkkvartetten KATTHEM, men här handlade det om mer nakna låtar ensam vid ett piano. Även om det kunde upplevas som väldigt avlägset från en traditionell punkscen kändes det punk när hon sjöng om att ta eken vid dess rötter. Det var en fin inledning på konsertkvällen på Hängmattan.
The Great Plains Express var en ny bekantskap för mig. Trummisen Anton James Olsson står bakom detta projekt och han gick på scen med en gitarr och spelade bara två låtar där avslutande ”Wildwood Dreams” var den korta stundens höjdpunkt. Det är en härlig låt.
Tidigare under dagen hade Paul Bäcklin släppt sitt solodebutalbum Something to Die to och det var huvudanledningen till att jag besökte Café Hängmattan. Paul Bäcklin var frontperson i det fina bandet The Diamond Man Clan och singlarna som han släppt under eget namn tidigare i år har vittnat om att soloalbumet var något att se fram emot. Sololåtarna är i regel mer nakna än låtarna med The Diamond Man Clan och det var de även live.
Det var fem musiker som gick på scen 22:40 och efter ytterligare en kort stund kom även Paul Bäcklin på scen och publiken jublade. Vi fick höra underbara ”The Highway”, som även inleder albumet, och det var en perfekt start på konserten. Självklart handlade spelningen om debutalbumet och det lät grymt. En något långsammare version av ”Amber” var perfekt och refrängerna med Pauls sång, tillsammans med Ella Bergströms, var väldigt snygga. Johan Webers gitarr låg också perfekt i ljudbilden. Kanske framför allt i ”Penguin” som snabbt blev en favoritlåt när jag lyssnade på albumet under eftermiddagen. Den klev, glädjande nog, upp ännu ett snäpp live och ”Living When You’ve Died” i slutet stack också ut särskilt.
Där tog kvällens minifestival slut på bästa sätt och jag promenerade återigen ut i Göteborgskvällen. Klockan hade ännu inte passerat midnatt när spårvagnen siktades i fjärran på Karl Johansgatan. Helgen kunde verkligen inte ha inletts bättre.
