Igår spelade amerikanska artisten Eartheater för ett utsålt Beta i Köpenhamn. Förväntningarna var höga och publiken bjöds på en minst sagt unik konsert – baserad på material från förra årets album Phoenix: Flames Are Dew Upon My Skin.
Alexandra Drewchin från Queens, New York, har gjort musik under namnet Eartheater i minst ett årtionde. Drewchin är något av en allkonstnär, som förutom att skriva, sjunga och producera även har medverkat i en opera och blivit en av klädmärket Muglers mest omtyckta modeller. Jag upptäckte Eartheaters musik genom samarbetet med New York-duon LEYA som är nära vänner till Drewchin. De delar skivbolag, nämligen Berlin-baserade PAN som gjort sig känt som en plattform för musik som ligger i gränslandet till konsten.
LEYA och Eartheater gjorde en EP tillsammans 2019 som heter Angel Dust och bara några månader innan det hade Eartheater släppt mixtape:n Trinity genom sitt egna bolag Chemical X. Det blev något av en uppenbarelse för mig och många andra fans, med sitt elektroniska sound och nästan utomjordiska vokaler. Det stod omedelbart klart att Eartheater är en artist som vill utmana den samtidiga populärmusiken på samma magnitud som Arca och Björk tidigare har gjort.
Det blev aldrig någon längre turné för Eartheater efter den skivan. Jag skulle ha sett henne framträda i Melbourne förra året, strax innan pandemin började, men jag var för sent ute och hann inte få tag i en biljett. Nu har det gått 1,5 år och Eartheater har äntligen börjat spela live igen, tillsammans med ett liveband. Men spelningen i Köpenhamn är den första hon gör efter pandemin där hon är alldeles ensam på scenen. Det enda hon har med sig är en akustisk gitarr och en sampler med pedaler.
”I’m a masochist for embarrassment” säger Drewchin när hon går runt på scenen och försöker känna in något slags lugn innan hon spelar första låten. Hon rättar till sina scenkläder, som bland annat inkluderar en kjol i svart och röd latex som hon själv har designat. Det märks att det är många tankar och känslor som rör sig innanför det blottade pannbenet. Håret är uppsatt i två kringlade flätor. Publiken på Beta, som är Amager Bios konsertlokal, är själv nästan lika uppstyrd. Definitivt den mest stilmedvetna konsertpublik jag har sett på länge.
Drewchin börjar så småningom spela ”Below the Clavicle” från senaste albumet Phoenix. Skivan, som gavs ut av PAN förra året, skrevs under ett konstnärsresidens i Spanien och är till skillnad från andra alster från de senaste åren skrivet för akustisk gitarr och en liten kammarorkester. I år gavs en ny, ännu mer avskalad version av albumet ut med undertiteln La Petite Mort Édition. Det är en instrumental version där låtarna smälts samman till ett långt ambient-stycke.
På så sätt skiljer sig musiken väldigt mycket från det Eartheater har släppt efter Phoenix, som t.ex. singeln ”Joyride” från hiphop-producenten Tony Seltzers senaste skiva Hey Tony. Som Drewchin själv berättar under konserten har hon medveten lagt sig på en nivå där hon skulle kunna bli en stor internationell artist men ändå fått bibehålla sin autonomi. Därför kan hon både göra en maffig musikvideo till ”Joyride” (som är baserad på datorspelet GTA) där hon medverkar tillsammans Madonnas dotter Lourdes Leon, och göra en liten intim spelning i Köpenhamn där till och med gitarren är inhyrd.
Dessa små brottstycken ur hennes liv delar Drewchin glatt med sig av mellan låtarna – ibland även mitt i en låt. Hon berättar precis vad hon tänker och känner och därför upplever man verkligen att man kommer in under huden som lyssnare. Hon berättar att turnén är tänkt att promota Phoenix och att hon därför egentligen bara ska spela låtar därifrån. Det är såklart precis det publiken är där för att höra, men det reflekterar Eartheater inte nämnvärt över. ”You’re mine now!” förkunnar hon istället triumferande. Hon tar av sig sina skor och ställer undan pallen som hon ännu inte lyckats sätta sig på. Hon skyller på att vi skandinaver är för långa.
Resten av konserten pendlar mellan ögonblick av utsökt skönhet och obekväma moment som Drewchin snabbt fyller med sina tendenser till ”oversharing”. Hon spelar även en riktigt gammal låt, som inte ens finns kvar på nätet längre. I slutet av konserten får man nästan upplevelsen av att man har lärt känna människan bakom artisten till viss del. Eartheater har verkligen inte en scenpersonlighet, utan är helt enkelt bara sig själv. Trots att hon i sina musikvideor och pressbilder framstår som en svår och självmedveten konstnär är hon egentligen jordnära och skrattar gärna både åt sig själv och med publiken. Titta till exempel på FACT Magazines minidokumentär om albumet Phoenix: Flames Are Dew Upon My Skin. Det är inte alls den artist man möter på Betas scen.
När sista låten tonar ut tar Drewchin av sig gitarren och frågar om vi inte vill dansa till hennes nya musik istället. Självklart vill alla höra den senaste singeln ”Scripture”, som gavs ut för ett par veckor sedan med en musikvideo där Eartheater spelar en flygande superhjälte-liknande karaktär. Hon får ljudteknikerna att koppla in en telefon så att vi kan dansa till ”Joyride”. Eartheater står mitt i publiken och sjunger med. Innan ”Scripture” kommer igång hinner hon ändra sig igen och får istället alla i publiken att sätta eller lägga sig ner på golvet. Genom att bryta mot sina egna regler får Eartheater publiken att uppleva en konsert de nog aldrig kommer att glömma.
