Under lördagens Popaganda såg HYMNs Joseph Pollack bland annat hemliga gäst-bandet Amason och norska elektrofenomenet Todd Terje. Läs dagsrapport 2 här.
Efter en härlig dag hemma där jag bjöd hem två vänner på shakshuka kände jag mig som Jesus. Finns det något snällare man kan göra som vän än att laga mat åt bakfulla kroppar? Dessutom shakshuka som är den bästa bakismaten som finns.
På väg in till Popaganda-området ser jag två kvinnor och en man i 50-60-års-åldern vid bron sätta upp affischer och stationera sig med ett högtalarsystem. Jag såg när jag kom närmre att det rörde sig om 5G-konspirationsteoretiker. Utan att riktigt tänka mig för så sa jag ”haha, foliehattar”. Medan jag gick in mot festivalområdet ropade mannen efter mig: ”Som om du vet något om strålning, dumjävel”. Det var en utmärkt start på festivalkvällen.
Jag begav mig till stora scenen för att se Nicole Sabouné. Det började väldigt bra, scenljuset och hennes uppenbara varelse kändes väldigt majestätiskt. Som att hon var en vampyr som bjudit in oss till sitt slott, där vi alla var i hennes våld. Jag vet inte varför jag drog mina associationer just dit, men jag skulle gissa på att det beror på att jag själv just nu skriver ett radioteatermanus om vampyrer.
Det gick sedan tyvärr lite på tomgång, det hände inte så mycket under spelningen som är värt att tala om. För att sedan lyfta mot slutet när ”I Surrender” drog igång.
Jag sammanstrålade med några vänner som ville se Linn Koch-Emmery men kön till lilla scenen var för lång, så vi gick till Rivhuset och såg Hannes istället. Jag fann det märkligt att döpa sitt band till ”Hannes”. ”Jag undrar vad det är för musik han kommer spela” undrade någon. ”Han ser ut som en hårdrockare” sa jag. En annan la till ”fast han kan också vara en sån Action Bronson-rappare som jobbar som kock när han inte är artist”. Alla gissningar var väldigt bra. Sen spelade han popmusik och då muttrade någon ”ja, vi är ju faktiskt på Popaganda”.
Det var sedan en bra stund innan Shout Out Louds skulle spela, så jag tog mig en burgare och satte mig på en bänk. Då dök det upp två tjejer som undrade om jag var Joseph Pollack, ja? Svarade jag. De satte sig vid mig och förklarade aldrig riktigt hur de visste vem jag var. Större delen av vår konversation gick ut på att prata om Space Jam och min imitation av katten Sylvester rev ner skratt även hos främlingarna som satt intill.
Överlag vill jag berömma arrangemanget som Popaganda stod för här. De tre scenerna och en liten asfalts-gård att hänga utomhus i. Under en tid på året då det inte är för kallt att vara ute, men heller inte för svettigt att vara inne i konsertlokalerna. Utöver scenernas toaletter fanns det bajamajor och ölen var galet nog prisvärd. En vän kom på ett trick för att spara pengar. Han köpte en 33cl burköl i baren utomhus som är något svagare än fatölen i konsertlokalerna. Sen letade han upp ett tomt glas, fyllde glaset och gick till baren och sa att hans öl är ljummen, kan jag få en ny? På så sätt fick han en starkare 40cl öl och sparade 20kr. Genialt.
Det var en så pass mysig stämning under Popaganda att till och med ordningsvakterna var trevliga.
Sen var det då dags för Shout Out Louds. En tajt och väl genomförd konsert. Inget som välte mig ur stolen, men har heller inget att klaga på.
Vi gick sedan nyfiket till den hemliga artisten. Det fanns många spekulationer om vilka som skulle spela, men Amason var en återkommande gissning. Det hade ju faktiskt varit härligt om det var sant. Jag är för evigt ärrad av överraskningar sedan jag gick på Lucia Movie Night och filmerna som visades var Love Actually-ripoffen New Year’s Eve, Shrek-spinoffen Mästerkatten och Peter Magnusson-komedin En gång i Phuket. Ja, ni hör ju.
Men som tur var så var det faktiskt Amason! Som bjöd på en riktigt trevlig konsert. Andra i sällskapet var inte lika nöjda. ”Jaha, det där var verkligen Amason” kommenterade någon när spelningen var slut med en syrlig ton.
Sen var det dags för det stora dragplåstret Todd Terje, jag har minnen från att lyssna på de nytillkomna norska elektroartisterna som började ploppa upp för sisådär tio år sen. När artister som Binärpilot försvunnit i periferin så har Todd Terje lyckats vara mer än en kortvarig trend. En av hans låtar var till och med i ett montage i Better Call Saul.
Dessvärre blev det inga låtar från It’s Album Time eller annat man kände igen under spelningen. Något man är medveten om att elektroniska artister nödvändigtvis inte gör, så jag var beredd på det och dansade loss under hela konserten ändå. Tacksam över att jag fick flera trevliga liveupplevelser till skillnad från fredagen så tog jag en taxi hem.
När jag vaknade imorse var jag bakfull och hade lite kemisk ångest, men jag log för mig själv och tänkte att det äntligen går att ha kul igen.
