Popaganda, dag 1: Ett herkulesuppdrag för en dummerjöns

Solen. Foto: Wai Kei Fung/ROCKFOTO

Igår kickade Popaganda igång en tvådagarsfestival på Fållan i Slakthusområdet i Stockholm. HYMNs Joseph Pollack var på plats, men slogs av hur mediokra artisterna var – trots att livesuget borde vara enormt. Läs dagsrapport 1 nedan.

På den legendariska hemsidan LG2S (Luffarens guiden 2ill Sverige) beskrevs aktionen att få ett camp att följa med till en konsert som ett ”herkulesuppdrag för en dummerjöns”. Den meningen har alltid följt med mig. För på varje camping-festival har man känt sig som en dummerjöns när man frågat folk som haft jättekul i campet om de vill följa med till festivalområdet. Man kände sig också som en Herkules om man lyckades. Därför har den väldigt dumma meningen alltid följt med mig.

Ibland lyckas man dock inte. Man får gå till festivalområdet själv. Vad är man då? En Herkules eller en dummerjöns? Kanske båda? Den här kvällen anslöt jag till Kushtrim, min vän som hade barhäng och födelsedagsfirande. Jag ville bara vara kvar och dricka öl med honom och andra vänner, men jag, likt en i campet som vill gå och se en spelning behövde lämna fältet. Vad man saknat den känslan. Istället för tält på Roskilde var det Baras Backe och istället för ett band man faktiskt ville se så var det Solen.

Jag anlände till festivalområdet. Direkt förnedrad av att de visiterade och kollade igenom väskor även på oss med pressband. Kan man stämma festivaler som håller på med sånt? Aldrig varit med om det innan. Som pressackrediterad borde jag få gå ut och ta en cigg med en fatöl utanför området och dra rökringar i en fascistisk ordningsvakts ansikte. Det trodde jag var hela poängen?

Jag anslöt till min vän Viktor, vi gick och såg Solen. Han är ett stort fan som sjöng med i varenda låt. Jag kände typ: ”Solen, om ni nu ska köra live för första gången på två år, kan ni släppa på ert svåra sätt?” Jag blev irriterad. Förnärmad av att min första liveupplevelse post-corona stående var Kent-wannabies som skulle leka svåra. Konserten var undermålig. Det var bara de tappraste hopparna längst fram som verkade ha roligt.

Tove Styrke. Foto: Wai Kei Fung/ROCKFOTO

Efter Solen ville jag undvika den fruktansvärda duon Junior Brielle, så jag gick till den minsta scenen i Rivhuset där dj’n gjorde låtval jag blev ständigt imponerad av. Längre in i lokalen trodde jag att jag kände igen en gammal vän som heter Dennis.

Det var inte Dennis. Men ”Dennis” och hans vänner fann det väldigt underhållande och jag hängde med dem ett bra tag. I synnerhet med en kille som heter Micke som är personlig tränare. Han gillar bra musik kom jag fram till och jag är nog inte i närheten av att anställa en privat tränare, men om jag skulle göra det så skulle jag göra det av en kille som gillar bra musik. Så vi bytte nummer. Jag berättade att jag redan går hos en kiropraktor och i terapi. Min mentala hälsa och mina värkproblem måste bli mindre förfärliga innan jag har råd med dig, berättade jag. Han skrattade och förstod.

Sen gick vi och såg Tove Styrke. Som var… ja sådär? Det är en artist som både skulle kunna stå här på Popaganda och på en finlandsfärja vilket gör allting 50%-igt. Ingen i publiken kändes särskilt pepp men ingen var missnöjd heller. Det är konserternas svar på att se om Love Actually kring jul. Alla i familjen är okej med det och tycker det är mysigt, men ingen får något utav det riktigt.

Jag tänker på Sibille Attar jag såg i somras på Pontonen. Ljudet var piss, tekniken krånglade, men hon var en energikraft som spelade live. Det räckte gott för att få med hela Pontonen. Det är ett sätt att hantera att spela live efter pandemin. Med totalt brinnande. Att det är det man är menad att göra. Och även om allt gick skitdåligt på alla sätt så älskade vi, publiken varenda sekund. För att hon älskar att spela live. Det smittade av sig.

Inget sånt hände ikväll.

Båda artisterna jag såg ikväll kändes helt andefattiga. Som att de förlitade sig för mycket på att publiken saknat livemusik så mycket att de kunde phone it in. Det är tvärtom. Jag hade inte varit så här hård om det hade varit en festival 2019. Ni har inte råd att vara mediokra nu. Hur vågar ni ens vara mediokra? Jag blir arg på Solen och Tove Styrke. Hur fucking vågar ni vara så här medelmåttiga? När vi hungrat efter brinnande artisteri så länge?

Jag skippade Silvana Imam eftersom jag gillar hiphop.

Jag ser mer fram emot lördagen. Nicole Sabuné, Shout Out Louds och framförallt Todd Terje lär bjuda på ordentliga liveupplevelser. Det kommer bli ett herkulesuppdrag för dummerjönsar som dem.