DTiden är kommen för den tredje kvartalsenliga sammanfattningen av de bästa experimentella skivorna just nu. Under denna vinjett samlar vi var tredje månad den bästa musiken som släppts inom genrer som drone, ambient, frijazz, avantgarde, konstrock, noise, minimalism, improvisationsmusik och mängder av andra experimenterande musikstilar.
En spellista med både tidigare omskrivna album från i år och ett urval av låtar från nedan nämnda skivor hittar ni HÄR:
Bendik Giske – Cracks
Den norske saxofonisten Bendik Giskes användning av sitt instrument avviker från det konventionella. Till viss del kan man säga att Giske verkar i samma tradition som kanadensaren Colin Stetson, men till skillnad från Stetsons bombastiska serenader tar Giske en mjukare väg. Med hjälp av cirkulär andning för att dra ut tonerna och uppmickade tangenter för att förstärka klickljuden till rytmiska mönster dekonstruerar Giske saxofonens traditionella ljud. Giske viker hela tiden bort från solon och melodier och i kombination med producenten André Brattens elektroniska manipulationer skapas ljudlandskap som formar en närmast fysisk musikupplevelse som utforskar kroppens yttre gränser såväl som gränsen mellan det organiska och det elektroniska.
Arushi Jain – Under the Lilac Sky
Elektronikakompositören Arushi Jain är född i New Dehli, men bor sedan en tid tillbaka i USA. Hennes musik väver samman indisk ragamusik med ambientmusik genom att utgå ifrån den musik hon spelade som barn med den elektroniska musik hon i vuxen ålder utforskat. Traditionellt sett inom ragamusik ligger sången som centralpunkt, men Jain vänder konceptet och lägger de vokala harmonierna som en fond till sina synthkompositioner. I förgrunden ligger mjuk techno, drone- och ambientmattor och i bakgrunden mässande loopade körer. Resultatet är sex vackra musikstycken speciellt komponerande för skymningstimmarna.
Emma Jean-Thackery – Yellow
Bandledaren, producenten och multiinstrumentalisten Emma Jean-Thackray har med sin första fullängdare skapat ett sällsynt inspirerande kollageverk av fusionjazz, house, funk, psykadelisk pop och disco. Skivan är nästan överlastad med influenser och fullkomligt sjuder av experimentlusta. Stundtals oroas man över att det hela ska kantra över i någon riktning men på något magiskt vis lyckas hon hela tiden behålla fokus. Yellow låter som att någon grävt djupt i vinylbackarna, slängt allt i en mixer och sedan format ett ganska perfekt popalbum av innehållet.
Moor Mother – Black Encyclopedia of the Air
Black Encyclopedia of the Air skulle med lite god vilja kunna beskrivas som Moor Mothers mest lättillgängliga album hittills. En sådan beskrivning kräver dock, för att vara fullt begriplig, en viss vetskap om höjden på tröskeln till den Philadelphia-baserade ljudpoetens tidigare skivor. Camae Ayewas senaste album under Moot Mother-pseudonymen kräver fortfarande lika mycket tuggmotstånd, men öppnar måhända upp dörren för lite fler lyssnare.
Det industriella noise som genomsyrade Fetish Bones och den något mer förfinade uppföljaren Analog Fluids of Sonic Black Holes är här till stor del utbytt mot blinkningar mot 90-talets R&B och jazzigare arrangemang. Tempot är lägre och mindre aggressivt. Musiken är kontemplativ snarare än konfrontativ, men utan att vare sig musikaliskt eller textmässigt tappa skärpa i sina sylvassa blottlägganden av ras- och könsrelaterade orättvisor.
Nala Sinephro – Space 1.8
Det ter sig smått omöjligt att tala om Nala Sinephro utan att nämna Alice Coltrane. Kosmisk jazz spelad på harpa, det är förståeligt att tankarna leds dit. Jämförelsen känns dock inte helt heltäckande, för även om Sinephro onekligen inspirerats av Coltrane så rör hon sig långt bort från begränsande referensramar. Space 1.8 är på sätt och vis lika mycket en ambientskiva, eller för den delen ett kammarmusikalbum, som en jazzskiva.
Sinephros kompositioner utgår från samspelet mellan elektroniska och akustiska instrument där modulära synthar samspelar med bland annat sträng- och blåsinstrument. Albumet består av 8 stycken, titulerade Space 1 till 8, där de sju inledande delarna experimenterar sig fram mellan olika angreppssätt innan alla idéer sammanfogas i det episka 17 minuter långa avslutande stycket.
Det 22-åriga stjärnskottet har hjälp av en rad skickliga musiker, bland annat Nubya Garcia, James Mollison från Ezra Collective och Eddie Hick från Sons of Kemet, men det är hela tiden bandledaren Sinephro själv som står i centrum. En otroligt imponerande debut.
Space Afrika – Honest Labour
Manchester-duon Space Afrika beskriver själva sin musik som en mosaik av dialog, rytm, textur och skuggor hörd genom ett bussfönster en regnig natt. En beskrivning lika ogreppbar på papper som logisk när man väl hör den. Ljuddesignen fångar en alienerad storstadskänsla, men stannar aldrig upp och borrar sig djupare utan svävar istället ständigt vidare. Ljudlandskapen speglar de abrupt avbrutna dialogsamplingarna som om man som lyssnare bara får tjuvlyssna ett kort ögonblick innan man förflyttas vidare.
Med en halva av duon i Storbritannien och den andra i Berlin skickades ljudklipp fram och tillbaka över Nordsjön och med en pandemi hängande över huvudena lappade de två ihop en dimmig dialog bestående av ambient, dub-techno, drone, röstsamplingar och rapverser. En dialog som vid första anblick framstår som anspråkslös och osammanhängande men som vid djupare lyssning blottar en oändlig detaljrikedom.
Suuns – The Witness
På The Witness uppträder Suuns stundtals som en jazztrio i minimalistisk experimentrock-kostym, med Ben Shemies viskande och smått autotunade stämma som varsam guide genom ljudlandskapen.
Efter att ha reducerats från kvartett till trio har gruppen valt att angripa sin avantgarde-rock från en lite annorlunda vinkel. Ljudbilden har rensats upp och skalats ner. Krautrock-influenserna är ständigt närvarande, men tempot är mer tålmodigt och varje instrument tillåts andas. Trots kyliga synthar rymmer skivan en hel del värme.
En sammanfattande spellista:
